Hur ska vi förhålla oss till det lilla barnet inom oss, när ska vi låta det komma fram och när ska det hållas tillbaks - ja, det är en svår balans. 

Det krävs mycket insikt för att ha koll på när vi ska låta det lilla barnet inom oss träda fram i vuxen ålder. Jag har i mitt vuxna liv haft en tendens till att bli sur när det inte riktigt går min väg. När det inte riktigt blir som jag tänkt och vill, har jag blivit tyst...länge....och jag vet att jag till och med har stampat ner ena foten för att förtydliga att "jag vill....". Det var längesen nu jag gjorde så....men jag vet att jag har gjort det. Det var något jag gjorde som barn....och jag har sett andra barn göra som jag när de vill förtydliga. Det är väl helt enkelt en naturlig grej att göra som barn....när man känner sig maktlös.

Men, som vuxen - nej - det känns inte okey! 

Vi ska beakta det lilla barnet inom oss, vi ska vårda det och ta hand om det. Min övertygelse är att vi blev till de vuxna människor som det lilla barnet tilläts vara. Och om jag idag som vuxen ska kunna växa som människa måste jag kunna möta det lilla barnet inom mig och ha förståelse för varför jag blev den jag blev. Påverkan av arv och miljö präglar oss....och på ett tidigt stadium lär vi oss att förhålla oss till det. Som barn vill vi ha kärlek och vi vill bli sedda. Och vi lär oss hur vi på bästa sätt ska få det - i konkurrens av andra. Vi finner snabbt vår plats och roll i en syskonskara ....den hjälpsamma, den omhändertagande... 

Den hjälpsamma, den omhändertagande - rollerna var mina redan som barn. Ett beteende som jag ärvde av min mamma....som tog hand om andra....men glömde bort att vårda sig själv. Ett beteende som hon ärvde av sin mamma....som också tog hand om andra, men glömde bort sig själv. Lager på lager kan skrapas av....generation efter generation...beteenden som ärvs från förälder till barn. Både min mamma och min mormor var alldeles för unga när de dog....de fick inte uppleva att bli riktigt gamla....de kanske kom till insikt som jag har gjort, att mycket hade varit på bekostnad av dem själva. Men....kanske försent. 

Att förändra ett beetende kan vara svårt....men finns insikten i hur och varför jag som barn gick in i en roll måste förutsättningarna att kunna förändras som vuxen vara goda. 

//Lena

Jag ska besegra min drake, den som jag för en kamp med i mitt inre. Jag har tagit stryk av året som gått...jag har tappat kraft, energi och självförtroende och jag måste vända blad nu.

De inre motståndarna kallar samurajerna för drakar. Den egna rädslan för att misslyckas är en av de vanligaste och svåraste. Oro, dåligt självförtroende, destruktiva vanor, lättja, leda, nervositet och dålig koncentrationsförmåga är andra inre drakar. När en drake styr ens inre är det för att vi själva tillåter det. Samurajerna uppmanar oss att slå igenom drakens mask och avslöja den.

Samurajen intar stridsposition, vänder sig mot motståndaren med balans och tålamod och väntar tills det är dags att sätta in stöten.

Det går att applicera detta tillvägagångssätt även mot sina inre motståndare. Att leva framåtvänd är en anda som fungerar på livets alla områden. Möta sig själv med sina rädslor, bekymmer och besvikelser. Erkänna dem och se dem i vitögat.   

Sinnet är viktigare än svärdet.....en erfaren samuraj vet att tekniken med svärdet endast utgör 30 procent av framgången, resterande 70 procent beror på hans eget sinnestillstånd. Samurajerna har ett ord för kraften - KI. KI handlar om energi, livskraft, inre styrka och attityd. KI flödar när vi mår bra, är fokuserade och övertygade. Jag har befunnit mig i KI i mitt liv.....och det har säkert alla människor gjort någongång....i ett tillstånd av en positivt kraft med stort självförtroende och hjärtlighet. Man smittar av sig till andra människor och de dras med och tillsammans befinner man sig i ett flow där allt är möjligt.

Det är en härlig känsla och den går alltid att komma tillbaks till.....för den startar med den egna tanken. Knepet är att bli medveten om sina negativa och dömande tankar, avvisa dem och ersätta dem. 

I förrgår kom ett sting av ilska till mig, som startade denna process, den renade mig på ett konstigt sätt - den gjorde att jag bestämde mig - att nu kan det bara bli bättre. En samuraj väljer ett aggresivt förhållningssätt istället för ett apatiskt och nedslaget. Annars kan inte de egna drakarna besegras. Och deras motto är "vänta dig ingenting och var beredd på allt. Ingenting blir ändå som du har tänkt dig". 

Jag har bestämt mig, jag ska besegra min drake, jag ska ta av mig min rustning och gå i närkamp. Gå i närkamp med livet och vara inställd på seger. 

/Lena      

De senaste veckorna har känts som en evig nedåtspiral. Men, nu är botten nådd så nu kan det bara bli bättre - det bestämde jag mig för idag på eftermiddagen, när jag stod framför spisen och lagade till kvällens middag. Och beslutet kunde jag ta efter att ha fått ny energi genom ett plötsligt sting av ilska. Den gamla känslan var det längesen jag kände av - välkommen tillbaks! Och den är inte bara av ondo, den rensar upp gammal slagg och spolar bort alla destruktiva känslor.....jag lät den bara hållas - men i schack, så att inget gick överstyr eller brändes vid.

Och ilskan kom till mig efter att jag pratat med en kär gammal kollega. Dessa fantastiska kloka vänner som säger så bra saker och som får en att tänka klart efter att man snurrat in sig alldeles för mycket i de egna tankegångarna där man slår på sig själv.

De finns där runtomkring mig, osynliga för ögat men ändå alltid där. Många gånger har jag förundrats över att de alltid dyker upp, hör av sig när man behöver dem som bäst. När tillvaron känns upp och ner, när livet är omkullkastat och allt är ett kaos. Då kommer vänsvärmen farandes, telefonen ringer, sms-funktionen plingar och mejlboxen fylls på. Och de undrar hur jag mår och de vill träffas över en lunch eller på annat sätt.

Gamla vänner och nya vänner, vi har valt varandra. Och vi har gått igenom så mycket gemensamt, vi har delat upplevelser - roliga och mindre roliga - och vi har skrattat och vi har gråtit. Jag vet att vissa av er läser Angelicas och min blogg och jag vill att ni ska veta att jag är glad över att få tillhöra er vänkrets.

Och till min nyfunna vän, Angelica, som idag har gjort sin första dag på utbildningen till Avspännings- och stressterapeut - vill jag bara säga "Du kommer att klara det här, det är rätt väg du är inne på...det måste bara verka inåt först".

Kram till er alla

/Lena 

I morgon börjar jag gå en ny väg. Jag ska läsa till Avspännings-och Stressterapeut i Stockholm, vet inte om jag gör det för min egen personliga utveckling eller för att faktiskt göra en karriär av det. Det finns en risk att jag är ute och cyklar på fel väg men jag hoppas att den ska visa sig vara rätt i slutändan. Förhoppnigsvis är min empatitrötthet inte kronisk utan tillfällig och förhoppningsvis hjälper studierna till att ladda mina batterier. Jag tror att min nya väg kommer att bli både intressant och rolig oavsett vart vägen leder.

Igår lämnade jag min lilla håla för att bege mig in till stan....en bilresa som endast tar en kvart, jag bor inte så långt ut på landet, bara dryga milen.

Jag hann knappt sätta mig i bilen förrän telefonen min ringde, det var en gammal kollega från min senaste arbetsplats...han hade ringt fel nummer. Han var upprörd över fortsatta uppsägningar....de tar aldrig slut. Han sa att han ringer igen, ville prata av sig. Hinner nästan ända in till stan innan han ringer igen...han berättar om läget, om det som pågår och får fortsätta pågå..... Jag förstår...jag lyssnar och säger några väl valda ord....säger att jag på ett tidigt stadium förstått hela scenariot, det jag aldrig kunde acceptera att vara delaktig i....och att verkligheten idag stämmer bra med den bild jag hade för två år sen.

Mitt ärende i stan är att besöka Arbetsförmedlingen, jag har så få dagar kvar av min a-kassa att jag går in i nästa fas....löne- och utvecklingsgarantin....som det heter. Jag ursäktar mig till min gamla kollega att jag tyvärr inte kan prata mer. Jag anmäler mig till en arbetsförmedlare och får en rosa lapp med nr 26 på...och ombeds sitta ner och invänta min tur. Efter en kort stund kommer Angelicas dotter in i lokalen, vi blir glatt förvånade över att se varandra...hon får en grön lapp med nr 57 på. Vi hinner prata en stund om hennes nya lägenhet, pojkvän och jobbplaner...innan hennes nummer ropas upp. Jag känner mig så glad för hennes skull....det är så roligt när allt faller på plats för de unga - som tillåter dem att stråla av lycka.

Jag sitter och väntar på att mitt nummer ska ropas upp....det är en avslagen plats detta....alla människor sitter i tystnad och väntar....det är fredag eftermiddag. Men, snart är det dags för fredagsmys! Rosa 26 - och jag går fram till den kvinnliga arbetsförmedlaren. Berättar mitt ärende...mindre än 20 dgr kvar av a-kassedagarna och så vill jag ska göra ett uppföljningssamtal. Min telefon ringer...har glömt stänga av ljudet....ännu en gammal kollega från Sthlm som ringer hinner jag se, innan jag trycker av ljudet. Jag får redogöra för vilka jobb jag sökt den senaste månaden och jag får information om att jag kommer att bli kallad till en information. Arbetsförmedlaren säger att hon vill ge mig några jobbförslag också, när jag ändå är där.....jag får några papper i handen och går ut ur lokalen.

Eftersom jag så sällan är inne i stan kan jag passa på att kolla runt lite...jag går in mot city och ringer samtidigt min äldsta son och frågar om han ska komma hem på middag ikväll. Det passar inte ikväll han ska se fotbollen...VM-kval Sverige-Irland. En annan kväll, bestämmer vi. Jag måste ringa upp min andra gamla kollega också....och börjar ta fram numret. Helt plötsligt står ännu en gammal kollega mitt framför mig...min kära, kära....kram, kram. Och hennes mysiga son också....på sin skate. Vi språkas vid en stund...har du hört att det fortsätter....att uppsägningarna fortsätter. Jo, jag har hört....vi konstaterar. Vi måste ses, en sushilunch nästa vecka, kanske?

Jag fortsätter gatan fram, nu ringer jag upp min kära fd kollega från Sthlm...hon berättar om sina kommande planer, hon har stämplat ett halvår nu...hon har bestämt att hoppa på detta, satsa och göra något helt nytt. Hon vill arbeta med händerna...som hon alltid gjort...hon är en fantastisk massör. Men, nu ska hon byta inriktning. Så roligt för henne....jättekul! Det kommer att gå så bra säger jag....du har stor arbetskapacitet och blir så engagerad i det du brinner för. Vi pratar en lång stund och jag irrar mest omkring i city under vårt samtal. Lycka till och hejdå....vi hörs igen!

Jag går in på Myrorna....och där står äldste sonen....Men hej, är du också här?? Ska precis gå....okey...vi går ut och ställer oss på trottoaren och pratar. Han ska handla lite mat och så till fotbollen...han bor mitt i stan. Kanske vi kan få till middagen någon dag nästa vecka...ja kanske. Han har mycket aktiviteter för sig...träna, skola, jobba och träna igen. Kanske nästa onsdag då, ja vi får se om det passar. Kram och hejdå.

Jag slinker in och köper mig en glass....går och hämtar bilen och tar mig till Coop för att handla till kvällens hemmagjorda pizza...lite mozarella, lite parmaskinka, lite oliver.

Men, hej! Oj, så länge sen....du är dig precis lik! En gammal kollega som jag jobbade med under 90-talet står framför mig....vad gör du nuförtiden? Jättelänge sen vi sågs...du måste ha gått ner i vikt?? Vi pratar en stund och frågar om våra söner. Kul, att ses....hejdå!

Jag fortsätter att plocka det som behövs till ett fredagsmys...herregud...jag höll på att glömma nötterna! Jag vänder och hämtar dem - den obligatoriska blå påsen!

Hemfärd - en kvart tar det att komma hem...plockar upp varorna och beger mig för att hämta Leo-vovven som är hos sin bästa kompis Ludde. Det har gått bra...Ludde är fortfarande hängig efter getingsticken han fick i förrgår...mer att läsa på bloggen. www.rondellhunden.bloggplatsen.se 

Jag går en runda med Leo över ängarna...han springer lyckligt....vi går hemåt....yngste sonen säger hejdå...ska åka in till stan, gå på nation och ha kul. Jag börjar göra degen till pizzan och tänker...Men, hur många människor har jag pratat med idag? Hur kan det komma sig, att under de fyra timmar jag var från min lilla håla hade så mycket social kontakt, att jag nästan känner mig alldeles mättad?

Maken kommer hem, efter en lång dag...varit i Stockholm....hur har du haft det idag? Som vanligt, eller?......Nej, inte riktigt.....

Ur ett filosofiskt perspektiv tänker jag att det handlar om energier som föder mer energier....och i praktiken handlar det nog mer om att jag lämnar min lilla tillvaro, helt enkelt och ger mig ut i en annan verklighet - Och Syns Jag Finns Jag!

/Lena

Kära Arbetsförmedlingen, att vi har fått en kommentar från Er på vår blogg är den hittills mest positiva upplevelsen vi haft med Er under vår arbetslöshet. Vi förstår av Er kommentar att Ni prenumererar på inlägg som handlar om Arbetsförmedlingen/och eller er verksamhet. Därför har vi nu stora förhoppningar om att ni även läser detta inlägg från oss.

Vi - två kvinnor mitt i livet med det gemensamma att vi är arbetssökande - startade bloggen för att vi tänkte att skrivandet skulle vara en kreativ och lämplig sysselsättning mellan vårt jobbsökande. Samtidigt som vi ville följa med i debatten kring arbetslösheten i Sverige ville vi få en stunds möjlighet att skingra våra tankar och ge uttryck för våra känslor. Vi enades om att bloggen skulle heta "Arbetslös - men inte värdelös" - men tyvärr gick det inte att registrera det namnet, därför fick bloggen istället namnet "Mittiliv1".

Vi har båda en varsin hund som kräver promenader vilket har resulterat i oändligt många mil under vår tid som arbetslösa och vi har haft lika många samtal om hur livet förändras när vi hamnar i arbetslöshet.

Detta inlägg är en liten redogörelse från vår sida samt ett bemötande av Er kommentar;

Enligt AF: Som arbetslös ska alla känna såväl stöd som förtroende i sina kontakter med AF och ingenstans ska känslan av otillräcklighet behöva infinna sig.

Enligt oss: Känslan av otillräcklighet infinner sig snabbt, som också har sitt ursprung i av vilken anledning personen har hamnat i arbetslöshet. Den första kontakten med AF är därför väldigt viktig.

Jag - Le en +55 med hyfsad självkänsla, befann mig plötsligt för första gången i mitt liv som arbetslös och blev mycket konfunderad av den första kontakten med AF. Att jag fick sitta i ett öppet landskap och med stor möda försöka återge anledningen till min arbetslöshet, med tårarna brännandes bakom ögonlocken och en röst som stockade sig. Arbetsförmedlaren var ödmjukt trevlig och tyckte att det var en tråkig historia jag hade varit med om...han gav mig en klapp på axeln, klickade i en platsanvisning (ett alldeles för kvalificerat arbete...som jag informerade honom om) och sa att jag skulle komma att få ett arbete jättesnabbt - jag hade 37 års arbetslivserfarenhet.

Jag - An fick i samband med inskrivningen träffa en handläggare i ett enskilt rum. Vid detta första möte konstaterades att jag behövde vägledning, jag blev tilldelad en handläggare och fick en handlingsplan.

Vårt förslag: All inskrivning av arbetslösa borde ske i enskilda rum. Det finns så många anledningar till varför människor ställs utan sysselsättning och att då behöva sitta i ett öppet landskap och återge sin berättelse känns varken förtroendeingivande eller seriöst. Låt också den arbetssökande få landa i sin nya verklighet innan kravfyllda platsanvisningar delas ut, de borde inte ges vid inskrivningstillfället.

Enligt AF: AF vill vara ett schysst bollplank på vägen mot nästa jobb eller studier. Vill finnas till för den arbetssökande och inte tvärtom.

Enligt oss: Vi har aldrig upplevt våra handläggare som "bollplank". Den ena handläggaren har inte velat ha någon som helst kontakt med sin klient. Efter sex månaders arbetslöshet har ännu inte någon personlig träff infunnit sig, endast en mejlkorrespondens i början av arbetslösheten.

Känslan jag - An, har en känsla av att min handläggare inte vill ha med mig att göra. Detta har jag påtalat både för kundtjänst vid mina månatliga rapporteringar och för det lokala AF-kontoret. Ännu har ingen kontakt från min handläggare tagits, trots att jag har försökt ett antal gånger. Vägledningen jag behövde fick jag till slut i form av en jobbcoach, vilket jag dock fick tjata mig till. Så känslan av ett tvärtom förfarande är stor.

Även jag - Le, har en konstig känsla av att jag har fått ta kommandot på de två möten jag haft med min handläggare. Jag har båda gångerna gått därifrån med en känsla av att ha blivit bemött med ointresse och icke engagemang.

Vårt förslag: För att kunna vara ett schysst bollplank måste man vara intresserad av människor. Ett absolut krav måste vara att den tilldelade handläggaren ska ha personliga möten med sina klienter, det måste ingå i den gemensamma handlingsplanen. Känslan av att inte vara viktig och bli dåligt bemött späder på den redan dalande självkänslan för den arbetssökande. Tonen och språket i den muntliga och skriftliga korrespondensen borde också ses över och mjukas upp. Det skulle göra att de arbetssökande upplever att AF är till för deras skull.

Enligt AF: Alla arbetssökande bär med sig olika ryggsäckar av erfarenhet och har därmed olika förutsättningar när arbetslösheten är ett faktum, det blir därför svårt att peka ut vilken som kan generellt vara den snabbaste vägen ut till arbete igen.

Enligt oss: Helt rätt, vi håller med helt och fullt.

Vårt förslag: Med hänsyn till ovanstående är det därför av största vikt att de arbetssökande får ett personligt bemötande som är seriöst. Vikten av att de arbetssökande blir sedda, hörda och bemötta med respekt är ett måste. AF borde sätta upp individuella åtgärdsprogram för varje person utifrån deras egen förutsättning. AF borde också arbeta mer med att skapa arbetstillfällen, t ex knyta nära kontakter med företag och potentiella arbetsgivare för att matcha deras behov med de arbetssökande.

Enligt AF: Ingen ska behöva känna sig otillräcklig i sitt arbetssökande även om kraven från a-kassa eller annan försörjning kräver en hel del av den det berör. Det är AF som tillsammans med dig istället ska se till att du känner dig hoppfull och att det du gör ska vara tillräckligt för att kunna lösa din situation.

Enligt oss: Som sagt, känslan av otillräcklighet är stor under en arbetslöshet och många krav finns på den arbetssökande. Kraven kan ibland bli så stora att hälsan blir påverkad, psykisk ohälsa i samband med arbetslöshet är ett faktum.

Vårt förslag: De första veckorna som arbetssökande kan upplevas som hoppfull, innan kvarnens hjul börjar mala och innan jobbansökningar börjar returneras från icke intresserade arbetsgivare. AF borde göra snabbare insatser för de arbetssökande under första året. Känslan vi har är att AF låter det första året passera utan några större insatser, det borde vara tvärtom. Stora insatser direkt medan den arbetssökande är hoppfull, har hög självkänsla och stor energi till att lösa sin situation - det borde ge större effekt. AF borde också samarbeta med andra aktörer för att stävja ohälsa i samband med arbetslöshet.

Enligt AF: AF hoppas att jobbcoachningen blir till vad som önskas och att stöd finnes för det fortsatta arbetssökandet.

Enligt oss: Erfarenheten av jobbcoachning är kluven. AF har varit i blåsväder för att ha upphandlat tjänster av icke seriösa företag.

Jag - Le, hade en trevlig jobbcoach, men att ha trevligt är nog inte syftet med jobbcoachning. Jag tyckte att coachningen hade en mer  teraupetiskt syfte för mig. Att jag skulle lära mig skriva ett CV och personligt brev kändes lite udda - eftersom jag arbetat med administration, personalfrågor m.m så länge.

Jag - An har stor nytta av min jobbcoach då jag är i behov av vägledning och stöd vad gäller CV, personligt brev samt hur jag bäst säljer in mig på arbetsmarknaden. Dessutom är jag i stort behov av ett bollplank och en länk ut i arbetslivet vilket arbetsförmedlingen i nuläget i mitt fall inte är.

Vårt förslag: Dra ner på upphandlingen av jobbcoachning - det måste vara en otroligt stor utgift för AF. Satsa mer på coachning i AFs egna regi. Låt olika behov av coachning styra behovet - de unga behöver absolut lära sig att sätta upp sitt CV och personliga brev - men nödvändigtvis gäller inte det alla arbetssökande. Att AF lagt 4,8 miljarder sen 2008 på jobbcoachning är skrämmande (se vårt blogginlägg Arbetslösa en miljonindustri). Detta kan inte fortgå - våra skattepengar måste användas på ett bättre sätt.

En sista kommentar till att fd gd Angeles Bermudez Svankvist fått lämna sitt uppdrag. Det var inte en dag för tidigt....och självklart är det inte AF som myndighet som har ansvaret över hur deras högste chef agerar och sköter sitt arbete. Vårt hopp står nu till att den nye generaldirektören tänker nytt, vill och vågar förändra den myndighet som varit så misstrodd som AF nu varit en längre tid. Vårt tips till Er är att använda de arbetssökande i förändringsarbetet - de har stor kunskap i hur livet som arbetslös är och kan säkert bidra med mycket.

Vi står till förfogande - vi är arbetslösa men inte värdelösa -

Lena - arbetssökande sen 2012-06-09

Tidigare verksamhetsansvarig på Team Lars Massage

Uppsagd pga arbetsbrist 2011-12-09

Arbetat i 37 år  inom ekonomi, administration o ledning

Arbetslös i 15 månader.

Angelica - arbetssökande sedan 2013-03-06

Tidigare sjuksköterska inom landsting, kommun och bemanningsföretag

Arbetslös på egen begäran  

Arbetat inom diverse servicebranscher från 18 till 44 års ålder

Arbetslös i 6 månader

Av åtta sorters silkesgarn fanns ju i var butik,

men ingen fanns i någon bod, som var den sista lik.

Och ändå blev du inte trött att söka den nyans

av detta klara silkesrött, som ingenstädes fanns.

Du bar det provet i din hand liksom en hjärtesträng

och som ett strå i aftonsol från någon fjärran äng.

Det var som om ditt broderi förutan denna färg

ej blev en väv av poesi, blott en prosaiskt snärj. 

Av åtta sorter av amour finns sju hos varje man.

Den sista finnes i mitt bröst för dig och ingen ann.

Och du ska inte tröttas ut om du vill söka den.

Den slår ur hjärtat var minut, det ser du väl, min vän.

Så tag den till ditt broderi, den är som gåva ment.

All ungdomsskimmer finns däri, allt rusigt, allt serent.

Än har min kärlek den nyans, som är den silke lik,

som du har sökt men som ej fanns i någon garnbutik. 

Gabriel Jönsson (1892-1984)