Att leva i en tillvaro som arbetssökande - jämfört med att leva en tillvaro som till stor del styrs av ett krävande arbete är som natt och dag.

Plötsligt en dag tog hela min tillvaro tvärnit och det enda liv jag kände till fick ett hastigt, abrupt slut. Efter att ha tillbringat så mycket tid och tanke åt arbete, befann jag mig helt omkullkastad i en tillvaro som jag aldrig tidigare vistats i. Jag slogs ner av en kraftig käftsmäll och jag föll som en kägla...fysiskt och psykiskt utmattad efter att ha befunnit mig i en arbetssituation som sakta men säkert ätit upp mig. Sista året var det värsta, någonsin, efter att känslan av att ha blivit utnyttjad och använd...av den person jag arbetat för...smygit på mig.

Jag kämpade med min frustration, irritation och ilska som stegrades för var dag som gick.

Jag höll masken, spelade min roll men höll på att förgås av negativa känslor. För svag att bryta mig loss och för dum för att sätta mig själv i främsta rummet. Samtidigt som älskade företaget med dess verksamhet och personal drevs jag av en naiv dröm om hur allt kunde vara....om inte... Så jag fortsatte att kämpa....tills käftsmällen kom.

I mitt liv har jag ibland drömt om hur en tillvaro skulle se ut om jag helt fick äga min dag och sätta min egen agenda. Att få vakna till en ny dag, utan att väckarklockan ringer vid 06.00....få äta en frukost i lugn och ro istället för att snabbt pressa i sig en smörgås, bara för att. Jag hade aldrig upplevt vardagslivet hemifrån, förutom när jag varit sjuk, ledig eller föräldraledig. Mitt liv var fyllt av arbete fem dagar i veckan....sen jag var arton år.

Och idag, som arbetssökande, lever jag till viss del det liv jag ibland drömt om. Jag behöver inte gå upp kl. 06.00 när väckarklockan ringer, jag behöver inte äta en smörgås i två tuggor, jag behöver inte skynda in i duschen och rafsa fram något okey att sätta på mig ur garderoben. Jag kan ta sovmorgon, jag kan läsa en tidning samtidigt som jag äter min frukost, jag kan starta en tvättmaskin samtidigt som jag startar min dator och jag gå en timmes promenad i skogen. Men - jag känner mig ofta ofri. Ofri, för att ha hamnat i en tillvaro som jag inte själv valt. Jag äger min dag, jag äger min tid men jag är bunden vid min boj - arbetslösheten. Och arbetslösheten förgör oss, den gör att även den starka vacklar, vi tappar tilltron till oss själva. Vi känner oss bortvalda när vi aldrig blir utvalda och det lilla barnet inom oss gråter.

Idag drömmer jag om ett annat liv....ett liv där det är möjligt att förena både arbete och fritid. Och jag drömmer om att befinna mig på en arbetsplats som ser personalen som den värdefulla tillgång de är. Där människor får växa och fylla en meningsfull uppgift som gör skillnad i stort. Precis som jag en gång tyckte att min f d arbetsplats var.......innan insikten om att jag endast varit använd kom till mig.

Och vet ni - jag kommer att hamna där....en dag.

/Lena