Igår lämnade jag min lilla håla för att bege mig in till stan....en bilresa som endast tar en kvart, jag bor inte så långt ut på landet, bara dryga milen.

Jag hann knappt sätta mig i bilen förrän telefonen min ringde, det var en gammal kollega från min senaste arbetsplats...han hade ringt fel nummer. Han var upprörd över fortsatta uppsägningar....de tar aldrig slut. Han sa att han ringer igen, ville prata av sig. Hinner nästan ända in till stan innan han ringer igen...han berättar om läget, om det som pågår och får fortsätta pågå..... Jag förstår...jag lyssnar och säger några väl valda ord....säger att jag på ett tidigt stadium förstått hela scenariot, det jag aldrig kunde acceptera att vara delaktig i....och att verkligheten idag stämmer bra med den bild jag hade för två år sen.

Mitt ärende i stan är att besöka Arbetsförmedlingen, jag har så få dagar kvar av min a-kassa att jag går in i nästa fas....löne- och utvecklingsgarantin....som det heter. Jag ursäktar mig till min gamla kollega att jag tyvärr inte kan prata mer. Jag anmäler mig till en arbetsförmedlare och får en rosa lapp med nr 26 på...och ombeds sitta ner och invänta min tur. Efter en kort stund kommer Angelicas dotter in i lokalen, vi blir glatt förvånade över att se varandra...hon får en grön lapp med nr 57 på. Vi hinner prata en stund om hennes nya lägenhet, pojkvän och jobbplaner...innan hennes nummer ropas upp. Jag känner mig så glad för hennes skull....det är så roligt när allt faller på plats för de unga - som tillåter dem att stråla av lycka.

Jag sitter och väntar på att mitt nummer ska ropas upp....det är en avslagen plats detta....alla människor sitter i tystnad och väntar....det är fredag eftermiddag. Men, snart är det dags för fredagsmys! Rosa 26 - och jag går fram till den kvinnliga arbetsförmedlaren. Berättar mitt ärende...mindre än 20 dgr kvar av a-kassedagarna och så vill jag ska göra ett uppföljningssamtal. Min telefon ringer...har glömt stänga av ljudet....ännu en gammal kollega från Sthlm som ringer hinner jag se, innan jag trycker av ljudet. Jag får redogöra för vilka jobb jag sökt den senaste månaden och jag får information om att jag kommer att bli kallad till en information. Arbetsförmedlaren säger att hon vill ge mig några jobbförslag också, när jag ändå är där.....jag får några papper i handen och går ut ur lokalen.

Eftersom jag så sällan är inne i stan kan jag passa på att kolla runt lite...jag går in mot city och ringer samtidigt min äldsta son och frågar om han ska komma hem på middag ikväll. Det passar inte ikväll han ska se fotbollen...VM-kval Sverige-Irland. En annan kväll, bestämmer vi. Jag måste ringa upp min andra gamla kollega också....och börjar ta fram numret. Helt plötsligt står ännu en gammal kollega mitt framför mig...min kära, kära....kram, kram. Och hennes mysiga son också....på sin skate. Vi språkas vid en stund...har du hört att det fortsätter....att uppsägningarna fortsätter. Jo, jag har hört....vi konstaterar. Vi måste ses, en sushilunch nästa vecka, kanske?

Jag fortsätter gatan fram, nu ringer jag upp min kära fd kollega från Sthlm...hon berättar om sina kommande planer, hon har stämplat ett halvår nu...hon har bestämt att hoppa på detta, satsa och göra något helt nytt. Hon vill arbeta med händerna...som hon alltid gjort...hon är en fantastisk massör. Men, nu ska hon byta inriktning. Så roligt för henne....jättekul! Det kommer att gå så bra säger jag....du har stor arbetskapacitet och blir så engagerad i det du brinner för. Vi pratar en lång stund och jag irrar mest omkring i city under vårt samtal. Lycka till och hejdå....vi hörs igen!

Jag går in på Myrorna....och där står äldste sonen....Men hej, är du också här?? Ska precis gå....okey...vi går ut och ställer oss på trottoaren och pratar. Han ska handla lite mat och så till fotbollen...han bor mitt i stan. Kanske vi kan få till middagen någon dag nästa vecka...ja kanske. Han har mycket aktiviteter för sig...träna, skola, jobba och träna igen. Kanske nästa onsdag då, ja vi får se om det passar. Kram och hejdå.

Jag slinker in och köper mig en glass....går och hämtar bilen och tar mig till Coop för att handla till kvällens hemmagjorda pizza...lite mozarella, lite parmaskinka, lite oliver.

Men, hej! Oj, så länge sen....du är dig precis lik! En gammal kollega som jag jobbade med under 90-talet står framför mig....vad gör du nuförtiden? Jättelänge sen vi sågs...du måste ha gått ner i vikt?? Vi pratar en stund och frågar om våra söner. Kul, att ses....hejdå!

Jag fortsätter att plocka det som behövs till ett fredagsmys...herregud...jag höll på att glömma nötterna! Jag vänder och hämtar dem - den obligatoriska blå påsen!

Hemfärd - en kvart tar det att komma hem...plockar upp varorna och beger mig för att hämta Leo-vovven som är hos sin bästa kompis Ludde. Det har gått bra...Ludde är fortfarande hängig efter getingsticken han fick i förrgår...mer att läsa på bloggen. www.rondellhunden.bloggplatsen.se 

Jag går en runda med Leo över ängarna...han springer lyckligt....vi går hemåt....yngste sonen säger hejdå...ska åka in till stan, gå på nation och ha kul. Jag börjar göra degen till pizzan och tänker...Men, hur många människor har jag pratat med idag? Hur kan det komma sig, att under de fyra timmar jag var från min lilla håla hade så mycket social kontakt, att jag nästan känner mig alldeles mättad?

Maken kommer hem, efter en lång dag...varit i Stockholm....hur har du haft det idag? Som vanligt, eller?......Nej, inte riktigt.....

Ur ett filosofiskt perspektiv tänker jag att det handlar om energier som föder mer energier....och i praktiken handlar det nog mer om att jag lämnar min lilla tillvaro, helt enkelt och ger mig ut i en annan verklighet - Och Syns Jag Finns Jag!

/Lena