JAG ÖNSKAR att jag kunde säga att det är arbetslösheten och inte arbetsförmedlingen som suger musten ur mig ibland, men det vore en lögn. Det känns som ett krig där jag försöker följa min väg i livet och dom försöker tänka ut strategier för att få mig bort från den. Istället för att vara en vän på vägen som stöttar och hjälper gör dom allt dom kan för att sakta ner mina steg, eller rent av tvinga mig av vägen. Som tur är har jag styrkan att inte vika av och dom rätta verktygen för att hålla mig stark, men jag tänker på alla dom som inte har det, som inte orkar, som ger upp. Varför har samhällsapparaten blivit så tuff, så oindividuell? Det gör mig lite ledsen men samtidigt ännu mer stark i min övertygelse om att jag gör rätt.

I hela mitt vuxna liv har jag tagit hand om sjuka människor och samtidigt sett sjukvården bli allt tuffare mot människorna. I Sverige måste man vara stark om man är sjuk, för att orka  kräva sin rätt till behandling. Precis som inom alla andra områden i samhället ska allt färre hinna allt mer på sin arbetsplats, så även inom sjukvården. Men inom sjukvården drabbas alltid en tredje part, den sjuke som inte orkar kräva sin rätt. Och även jag som sjukvårdspersonal drabbas, av en konstant känsla av att inte räcka till. Jag hinner ju alltid bara göra det absolut nödvändigaste, vårda den fysiska sjukdomen. Effektiv och professionell ska jag vara, tid att bara finnas för en patient en stund finns inte, ta hand om det psykiska måendet får någon annan göra, och då menar jag inte psykiatrin för sånt har inte dom tid med. Du måste vara svårt psykiskt sjuk för att få hjälp inom psykiatrin och även där får du bara första hjälpen, resten ska du helst klara själv, hemma. Sjukvårdsekorrhjulet snurrar allt snabbare under besparingens piska. Detta ekorrhjul utan vare sig handbroms eller nödbroms orkar jag inte vara en del av längre. Jag har lämnat den världen och tänker inte ångra mig, jag är snarare glad att jag lyckades hoppa av i tid och utan att skada mig i fallet. Jag inbillar mig inte att min väg kommer att vara asfalterad och gropfri, det önskar jag inte heller, det är nog snarare en okänd grusstig som slingrar sig framåt och jag ser inte bakom nästa krön. Däremot vet jag vad som väntar mig i målet, och dit tänker jag nå i vilket skick stigen än befinner sig. 

Jag ser en mottagning för friskvård och livsstilsförändringar. En mottagning där varje människa känner sig välkommen och rofylld. En plats människor vill återvända till. En plats där människor stärks och blir mer redo att möta det hårda samhället utanför. En arbetsplats och en arbetsmiljö där jag mår bra av att vara.

Jag är helt övertygad om att detta inte är en utopi, detta är ett realistiskt mål och det är MITT mål. Det kommer att krävas hårt arbete, jag kommer med all säkerhet att ramla och skrapa knän och händer, men jag kommer också att resa mig varje gång och fortsätta vägen fram. Jag strävar inte efter rikedom, jag strävar efter frid i själen. Solen skiner, stigen slingrar sig över skog och äng, fåglarna kvittrar och bäcken porlar. Jag har kängor på fötterna och min vandringsstav. Jag är redo. Nu går jag.

//Angelica

 

Stig Olsson

19 april 2013 13:41

Jag gläds med dig, för att du lämnat den hastigt sjunkande sjukvården!

Önskar jag kunde göra detsamma, men för mig är det tvärtom, jag måste ha mer och mer sjukvård med åren :(

Min första kontakt med vården var 1956, som 3-åring. Då gav staten mig min livslånga reumatism, via tvångsvaccinering av trippelsprutan.
Så jag har sett en fungerande och ibland t o m riktigt bra sjukvård skäras/huggas/slaktas ner av samma stat som gav mig sjukdomen... och även tvingats leva igenom försämringarna inom LSS (personlig assistans), hjälpmedel, gymnastik, medicin, läkarbesök mm osv etc...

Det verkar helt enkelt inte finnas något slut på eländet och därfär kan jag i stället glädjas med dig för att du tagit dig ur denna fälla för folket, aka staten. :)

STORT GRATTIS OCH ÅTERVÄND ALDRIG DIT!!! ;)

http://www.cyberliv.se

LeAn

26 april 2013 17:25

Tack Stig, ditt stöd värmer samtidigt som din livshistoria gör mig bedrövad. Tyvärr vet jag ju att du inte är ensam om ditt öde, ni är många. Tänker bland annat på alla dem som fått sina liv förstörda av svininfluensavaccinet.
Önskar dig allt gott. Kämpa på!
Hälsningar
Angelica

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Foto; L Melin    Inte på bekostnad av mig   orden kom från min egen mun, utan att tänka hade jag formulerat denna mening och den kom direkt från mitt hjärta. Meningen hängde kvar i rummet, som en iskristall, skarp och glasklar. Tystnad...

    Skrivandets helande kraft   för många, många år sen satt jag på en stol mittemot en man. Jag hade blivit skickad till honom för att prata. Hans profession var att hålla samtal. Jag behövde få prata om det traumatiska som hänt mig. Jag va...

  foto; L.Melin   Köpa tid   känslan av att livet bara går, rullar på eller gått i stå. En känsla av att det endast består av att äta, sova jobba...äta, sova jobba. Och däremellan en trötthet och likgiltighet som förlamar och resulterar i ...

    Nu blommar blommorna dom vita blommorna Nu fryser frosten fast på fönsterrutans glas En sliten ängel går längs gatorna i januaridagen är hon tunn som gas   Hon drar sin kvast ner längs rännstenen Barnen har flyttat ut se dä...

  Foto; L. Melin   Jag räknar inte dagarna som går utan istället dagarna jag får. Jag räknar inte min ålder i år utan påbörjar varje ny dag där den förra tog till ända. Så fortsätter jag leva mitt liv, här och nu. Ett liv i all sin enkelhet. ...