"En kvinna stod på trappsteget utanför dörren mot trädgården med armarna i kors."

Kate Brown i Doris Lessings roman "Sommaren före mörkret" från 1973 är en klassisk gestalt i den stora berättelsen om att åldras som kvinna.

Denna text ovan har jag hämtat ur DN:s Kultur lördagen 15 juni som handlar om den osynliga åldern. Där befinner jag mig sen ett antal år tillbaks. Jag läser vidare ur den intressanta artikeln om saknaden av böcker angående kvinnans klimakterium.

Fyrbarnsmamman Kate Brown på trappan i Lessings roman är 45 år och ska just ta steget ut i förändringen som varje klimakterieroman cirklar kring. Vad väntar hon på? Som alla sina romansystrar i de här historierna handlar det om att hinna ikapp inombords. På den unika upplevelsen av att för första gången vara ensam om att bära frukt i ett sinne som alltid varit till för andra. Ensamheten är central och kvinnorna vänder sig mot barnen, de vuxna, de i minnet och dem som aldrig föddes. Den farliga åldern är kanske farligast för omvärlden som skärskådas av kvinnan som inte längre vill behaga.

Jag känner igen mig, jag har befunnit mig i den farliga åldern ett bra tag nu. Jag var 43 år när jag "kastade" mig ut och för första gången satte mig själv i främsta rummet. Fick nog - sa ifrån. Att befinna sig Mitt I Livet, åldersmässigt, brukar oftast innebära en del förändringar. Vi som har barn har ofta uppslukats av deras närvaro. Och helt plötsligt har de frigjort sig och "försvunnit" från vår omsorg. Vi står där på trappsteget med armarna i kors och ska ta steget ut i förändringen. Till vad?

Vi kvinnor som oftast har levt våra liv för andra måste nu börja ta hand om oss själva. Livet har rusat på, vi har arbetat hårt, vi har tänjt oss och inte tagit så mycket plats för egen del. Rent fysiskt är vi inte i full balans, i avsaknad av kvinnligt hormon, det händer saker i vår kropp. Och bristen på kvinnligt hormon ställer till det för oss. Vi känner inte igen oss. Själv har jag fått anstränga mig många gånger för att inte vara för mycket..... samtidigt som jag har fått ett mod och en tyngd i det jag tycker och säger. Och det har många gånger förvånat min omgivning. Jag har vågat ta plats.

Att hamna i klimakteriet innebär också en sorg. Rent konkret tror jag att det handlar om att inte någonsin mer kunna ge liv. De barn jag jag har fått de finns och även fast jag sen länge tänkt att jag inte ska föda några fler barn, har möjligheten alltid funnits - det är stor skillnad. Nu är den möjligheten av naturen avslutat och en känsla av början till slutet infinner sig.

Vår bästa tid är nu - måste jag ändå naturligtvis instämma i. För visst är det så trots vetskapen om att allt inte är för evigt. Min bästa tid innebär att jag vågar ta plats, säga ifrån, höja min röst och inför mig själv erkänna att jag är okey - utan att behöva behaga.

För 1,5 år sen stod jag på trappsteget med armarna i kors och sa jag följande ord; "Inte på bekostnad av mig iallafall......" Orden förvånade mottagaren så pass att han bad mig upprepa dem. Och det gjorde jag långsamt och denna gång förvånade jag mig själv. Dessa ord har stor betydelse till att jag idag befinner mig i den situation jag gör - arbetslös. Jag tog steget ut i förändring. Och jag är så stolt över att jag följde mitt hjärta och sa min innersta mening. Att jag vågade stå upp för mig själv.

Jag har inte läst Doris Lessings roman "Sommaren före mörkret" - men det är nog dags nu.

//Lena

Finns det några ord mellan ebb och flod, för ögonblicket när allt är stilla...

I naturen finns balans mellan rörelse och stillhet, för människan är den balansen så svår att hitta och svår att hålla fast vid. Våra tankar är alltid någon annanstans än där vi själva just nu är vilket ofta skapar en frustration i oss. Jag har försökt hitta en antonym för frustration men är inte nöjd med ordet förnöjsamhet. I engelskan finns ordet contentment som jag tycker ger en bättre beskrivning av det jag vill ha sagt. Jag vill känna contentment inte frustration, ändå fastnar jag ofta i just frustration. En frustration som uppstår av att jag har svårt att bara vara precis där jag är i tanke, ord och handling. Jag vill veta hur livet ser ut där framme, vill veta att allt har fallit på plats och blivit som jag tänkt. Trots att jag vet att livet aldrig blir exakt som jag tänkt, vilket inte behöver betyda att det blev sämre än jag hoppats, bara annorlunda. Men ovissheten skapar ändå frustration för jag vill ha kontroll, hela tiden. Jag har så svårt att stanna upp och lita på att livet tar mig dit jag ska. Just nu känns det som jag bytt tåg med en ögonbindel för ögonen. Det förra tåget jag satt på var välbekant och jag visste precis åt vilket håll det åkte. Nu sitter jag i ett annat tåg som jag inte riktigt vet vart det är på väg. Jag är osäker på riktningen, vet inte vilka stationer som finns på vägen, vet inte på vilken station det är meningen att jag ska kliva av. Konstigt nog känner jag mig samtidigt som lokföraren, det är jag som kör och jag som väljer om tåget ska rulla eller stå still. Jag frågade en klok väninna varför jag trots detta är så frustrerad och fick till svar att jag behöver lita mer på livet. Släppa kontrollen och lita på att livet tar mig dit jag ska. Lita på att mitt val är rätt och att vägen är ljus. Lita på att allt kommer att ordna sig. Slappna av. Jag önskar bara att jag kunde få ett litet bevis för att det faktiskt blir så som jag vill, få en ögonblicksbild från framtiden. Vilket tydliggör mitt kontrollbehov. Vanor är svåra att bryta och det gäller även tankemönster. 

Harriet Marnell skriver i sin bok, Bemästra dig själv - 12 steg för balans i livet: "Din förmåga till balans i livet är beroende av alla dina dimensioner - den fysiska, den emotionella, den mentala, den andliga och den sociala. Tillsammans är de mer än summan av delarna, eftersom delarna befruktar varandra". "Din mentala hälsa bygger på att du har mål och mening med ditt liv. Även en tro på att du har resurser att ta dig dit du vill. Du känner dig tillräcklig, har en hög självkänsla och ett bra självförtroende. Pessimistiska och destruktiva tankar blockerar. Det pågår en ständig dialog i din hjärna - kanske till och med ett tjatter, som inte leder någonstans. Men tänk på att det är du själv som bestämmer vad du tänker på - varje minut - även hur du tolkar tillvaron och det du upplever. Fokusera på det du är nöjd med, möjligheter och vad du vill uppnå. Ta upp kampen mot din " inre kritiker" (om kritiken är obefogad) och säg nej! Då får du ett mentalt energiöverflöd.

Jag ska öva mig på att bryta mitt kontrollbehov och mitt tankemönster. Stanna upp mellan ebb och flod. Lita på livet. Jaga bort alla frustrerande, negativa tankar och istället fokusera på att uppnå balans och contentment. För jag vill inte känna frustrationen som suger musten ur mig, jag vill ha ett mentalt energiöverflöd i mitt liv.

//Angelica

Sitter i mitt paradis, lövkronorna rör sig i skogen som omgäldar. Granarna och tallarna står stilla och rör sig inte det minsta i sommarvinden. Björkarna däremot vibrerar och det susar i dess kronor. Asparnas lövkronor darrar precis så som asplöv ska darra. Vårdträdet, asken, står stadigt med sina rötter väl förankrad i jorden och skyddar mig och de mina från allt ont - som det har gjort i decennier.

I asken bor flugsnapparen och den sjunger sin sång för mig i den tidiga sommarmorgonen. Den tröttnar aldrig utan upprepar sin vackra sång om och om igen. På andra sidan tomten svarar bofinken genom att stämma in i en annan klang. Även en talgoxe hörs emellan de bådas drill. Plötsligt landar den skygga domherren med sitt knallröda bröst mitt i gårdsgruset, den lägger sitt huvud på sned och tittar förundrad på mig. Jag sitter alldeles stilla för att inte skrämma den. Vad kan denna skygga skogsfågel vilja, den som endast brukar visa sig korta stunder vid vinterns fågelbord? Vi ser på varandra en stund, tills den lika plötsligt flyger iväg. Den ville nog dricka av regnvattnet i trätunnan, men vågade inte eftersom jag satt på stolen bredvid och drack mitt morgonkaffe. Dess morgonrutin hade säkert blivit störd av min närvaro.

Här är fridfullt och gudagott att vara och här står tiden stilla. Det enda jag har att göra är att ta in det underbara, kisa upp mot molnen som sveper förbi och döljer solens strålar för några korta ögonblick. Jag lyfter min kaffekopp och njuter av mitt morgonkaffe och skänker den gamla visdomen en tanke....att vi alla är en del av världsalltet.

//Lena

Text funnen i en gammal kyrka i Baltimore, daterad 1692.

Vandra lugnt i brådskan och larmet - minns vilken frid som kan finnas i tystnaden. Lev i sämja med andra människor, så långt det är möjligt utan att förneka dig själv. Hävda din sanning lugnt och högt, lyssna också till vad andra säger, även dårar och ignoranter har sin berättelse. Om du jämför dig med andra, kan du bli bitter eller inbilsk, ty det kommer alltid att finnas någon som är bättre eller sämre än du.

Gläds åt det du uppnått och åt de planer du gör upp. Gör det du gör med hjärtat, hur oansenligt ditt arbete än är. När lyckan skiftar är det ett beständigt värde. Var försiktig i dina företag, ty världen är full av svek. Men låt inte detta skymma den sanna dygden, många strävar efter höga ideal och livet är fullt av hjältemod.

Var dig själv och trotsa framför allt inte känslan, var inte cynisk inför kärleken, ty i jämförelse med all strävhet, kyla och alla besvikelser är hon evig som gräset. Mottag sorglöst vad åldern bär med sig, uppge utan bitterhet ungdomens attribut. Utveckla din själsstyrka, så att den kan bli ditt värn vid en plötslig olycka. Men plågas inte av fantasifoster. Mycket ängslan föds ur ensamhet och leda. Behåll en sund disciplin men var mild mot dig själv.

Du är ett barn av världsalltet, liksom stjärnorna och träden har du rätt att vara här, oavsett om det står klart för dig eller ej, betvivla inte att världsalltet är sådant som det borde vara. Förbli i fred med gud, vad du än tror om hans existens, vad du än upptas av och vad du än åstundar. I gatularmet, i livets förvirring, förbli i fred med din själ. Med all sin förljugenhet, sin möda och sina skingrade drömmar är denna värld alltjämt härlig.

Var aktsam, försök vara lycklig.

Midsommar - så många aftnar jag har firat...på många olika platser, med många olika människor och alla de slag av väder. Midsommrarna från den tidiga barndomen tillbringades alltid i en småstugekoloni där det dansades runt stången och hoppades grodor för fullt. Tonårstiden tillbringades på betryggande håll från föräldrahemmet i tält på campingplats i Roslagen - ett år i följeslag av min äldre syster och sambo, för tillsyn. Några har firats på stökiga danslogar i Norduppland - inte att rekommendera - och en har till och med firats i Andalusien i Spanien, med medtagen sill och nubbe.

De senaste femton åren har firats lugnt och stilla vid vårt torpställe. Kl 18 har vi varit på plats vid herrgården på bruket för att se resningen av midsommarstången, när spelmän tågar in och stången vevas på plats. Sen börjar naturligtvis den traditionella dansen runt stången, jag brukar varken dansa eller hoppa grodor längre. Däremot brukar jag köpa lotter, ganska många - men det brukar vara dåligt med vinst för min del. En väninna till mig vann ett år en otroligt vacker trasmatta som en kvinna i hembygdsföreningen hade vävt - då blev jag väldigt avundsjuk, för den skulle ha passat så bra i torpet.

Det är en speciell känsla med midsommar, det luktar lite speciellt och det ligger både förhoppning och vemod i luften. Jag har oftast haft min semester i anslutning till midsommar vilket innebär att jag har haft en lång ledighet framför mig, det är den ljusaste tiden på året och därefter vänder det snabbt. Dagarna blir kortare och kortare så endast några veckor senare märker man skillnaden, att det mörknar tidigare och det är en vemodig känsla. En sommar är kort och den går så fort.

Midsommartid - sommartid, då vi har så stora förhoppningar, vi ska hinna med så mycket på den korta tid vi är lediga. Vissa planerar nog i minsta detalj alla sina dagar, medan vissa tar det mer som det kommer. Jag hör till den senare kategorin - alldeles för mycket kanske. För jag är väldigt bra på att vara ledig, att göra ingenting. Som jag skrivit tidigare är det nytt läge i år, då jag inte har arbetat under året och inte har något att vara ledig från. För det är inte lätt att vara ledig när man inte har något att vara ledig ifrån. Därför är min plan att jag ska simulera att jag är ledig, att jag har semester som vanligt från mitt arbete och göra såna saker som man brukar passa på att göra under sommarsemestern. Och en sån sak är att städa förrådet, rensa, slänga, köra saker till återvinningen....riktigt jobbigt. Jag har haft hur mycket tid som helst på mig att göra det under ett års tid - men jag har absolut inte fått till det. Det har inte blivit gjort helt enkelt.

Varför? Vad är det som gör att man inte får såna saker gjorda när man ändå är hemma mesta tiden om dagarna? En av mina fd kollegor som också blev uppsagd samtidigt med mig hade tänkt måla sina trädgårdsmöbler under sin arbetslöshet....det gick inte....de blev målade i förra månden. Nu när hon är i arbete igen, hon gjorde det under en av hennes lediga dagar under veckan.

Så min plan att simulera ledighet tror jag på - att lura min hjärna - så att mina projekt blir gjorda. För om fyra veckor är jag åter i "jobb" som arbetslös igen och då blir det inte så värst mycket gjort. Förutom att grubbla hur min framtid kommer att se ut och söka jobb, förstås.

//Lena

En god bok är egentligen allt som behövs för att skapa sig ett utrymme till att fladdra bort i fantasins värld. Det är helt fantastiskt att det fungerar så. Med hjälp av det skrivande ordet kan vi sväva ut i de mest häpnadsväckande historier, med vår alldeles egna bild av hur omgivningen där händelsen utspelar sig ser ut. Och detta med hjälp av vår egen fantasi.

Jag har alltid läst böcker, fick min första bok som åttaåring av min lärarinna - när jag sjuk efter en svår operation fick tillbringa mycket tid i sängen. En tunn bok på cirka hundra sidor med lite tecknade bilder....som handlade om lilla flickan Katinka och hennes nallebjörn, som var hennes fantasikompis. Eftersom jag tillbringade min tid i sängen på sjukhus, började jag läsa.... lite knackigt till en början....efter ett tag flöt jag in i handlingen och blev ett med det skrivna. Jag hade hamnat i fantasins värld. Och denna upplevelse lever kvar så starkt i mig - för det var något alldeles nytt som jag aldrig tidigare varit med om. När jag var på benen igen tog jag mig till skolans bibliotek och skaffade lånekort så i princip varje lördag var jag där för att låna eller lämna igen böcker. Jag var uppslukad i böckernas värld. Sen dess har jag alltid läst, alltid haft en eller två böcker på gång.

Jag tror inte att den tryckta boken någonsin kommer att bli ersatt av det tekniska verktyget, det är ett jättebra komplement säkert men behovet av att bläddra och hålla i en bok är nog större. Människan har läst böcker sen urminnes tider, världens äldsta bok är av guld och från år 600 f.Kr De illustrerade guldsidorna sitter ihop med guldringar. Boken tillverkades av de norditalienska etruskerna, som besegrades av Rom omkring år 100 f.Kr Deras språk har förfallit i glömska och i dag kan ingen läsa boken.

Att läsa för sina små barn ger också så otroligt mycket, både för barnen och för en själv. Forskning visar att barnen får både bättre språk, fantasi och dessutom ger det den lugn och ro effekt som barn behöver. Det ger också en ingång i att barn själva börjar läsa egna böcker och det är viktigt, vilket idag lätt kan glömmas bort då datorerna har ersatt det mesta. "Jag Zlatan" är en bok som gjort att många barn som aldrig har läst en bok tidigare har börjat läsa, vilket är fantastiskt. Den finns också i en mer lättläst variant för att den ska passa alla - ett jättebra initativ.

Idag startade jag min morgon med en ny bok till frukosten. Då har jag en kvällsbok på nattduksbordet och en annan på frukostbordet. Känns som en bra start på dagen. Jag har lånat boken av min vän Angelica, det är några år sen den kom ut i handeln och jag skänkte en tanke till hur jag kom i kontakt med den för första gången - men aldrig själv läst den....bara tänkt göra det. För tre år sen precis vid den här tiden hittade jag boken i bokhandeln....jag var där för att köpa tio pocketböcker, en till varje anställd på kontoret. Eftersom jag var "mellanchef" hade jag kommit på denna idé...att köpa en bok, skriva en sommarhälsning på ett vykort och slå in i fina små paket i samband med en gemensam sommarlunch. Det tog en stund att välja böcker eftersom jag ville att varje bok skulle stämma överens med personen som fick den....boken jag nu läser "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" tyckte jag absolut skulle stämma in på Pia. Och hennes reaktion när hon fick den var så underbar då hon spontant utbrast:...."Men, vaaaa...hur kan du veta att jag har tänkt köpa och läsa den här boken under semestern???" Ja, hur kunde jag veta det? Jag visste det..tydligen...

Idag tre år senare sitter jag vid mitt frukostbord, läser samma bok, skänker tillfälligheten en tanke innan jag flyter bort i min egen fantasi. Att jag precis tre år senare, i samma vecka....midsommarveckan, har lånat boken av en nyfunnen vän...vi som hittat varandra genom våra hundar, startat blogg och pratar om livet - med det gemensamma att vi båda har hamnat i arbetslöshet. Och mina gamla kollegor som jag köpte böcker i fina paket till - har också hamnat i en ny tillvaro - då vi alla som var med på lunchen tråkigt nog blev uppsagda. Pia som blev så glad och överraskad är som jag en arbetslös kvinna mitt i livet....och jag måste absolut ringa henne idag och önska henne trevlig midsommar......

//Lena

  Ikväll är en fantastisk kväll, alldeles vindstilla, solen värmer och jag och hunden Leo känner oss lagom trötta efter kvällspromenaden. Midsommartid med allt vad det innebär - när Sverige är som vackrast.

Och det finns hopp, ett lugn sprider sig i mitt inre - oron jag känt efter att ha skickat in diverse blanketter och intyg till A-kassan har lagt sig. A-kassan har tagit ett beslut - jag får fortsatt ersättning och får inga reprisalier efter min korta behovsanställning. De godkände anledningen till att jag avbröt anställningen - och jag känner hopp och tilltro. För annars hade det varit fel på a-kassereglerna.

Samtidigt som jag kände att det måste vara så att de skulle ge sitt godkännande, var jag tveksam, då jag har hört talas om diverse tveksamma beslut från deras sida. Men, jag har inte råkat illa ut under min ersättningsperiod - tack och lov. Och nu är det endast ett femtiotal dagar kvar av mina trehundra. Sen börjar nästa episod av mitt liv - vad det nu är....praktik, utbildning eller starta eget. Något av detta måste jag förbinda mig att ägna mig åt för att få fortsatt ekonomiskt stöd. Från Försäkringskassan denna gång. Ja, det blir säkert spännande. 

Men, först ska det firas midsommar - äta och dricka gott. Försöka vara ledig i tanken - försöka stänga av och lägga ner alla funderingar som har snurrat i över ett år. Och kanske det är det som behöver göras för att komma vidare - för det är lätt att fastna i samma, samma - man kommer inte vidare. Dagarna går och ibland undrar jag till vad.......klockan har tickat på och ännu en dag har försvunnit. Jag måste medge att det är ett konstigt tillstånd att befinna sig i, detta att vara arbetslös. Det är precis allt det som människor beskriver, plus lite till - och jag kan endast beskriva det med ett ord - vakum. Man fastnar, stelnar, stannar av och man får ingenting gjort. Det gäller att hålla sig uppe och igång - så att inte den totala likgiltigheten tar över. För den är inte sund, den är mördande, den förintar säkert allt.

Men, idag finns det hopp - och snart är det midsommar, många börjar sina semestrar - och som sagt, jag ska också försöka ta ledigt från allt som snurrar i mitt huvud. Stänga av, stänga ner, logga ut och unna mig lite avkoppling från den jobbiga vardagen som innebär att vara arbetslös.

//Lena

Att ställas inför livsavgörande val är något vi alla någon gång under livets gång kommer till. Sådana val som gör att livet tar en annan riktning. De är svåra att göra, men de är nödvändiga för överlevnadens skull - din egen eller kanske någon annans.

Jag har gjort några sådana val i livet som har ställt allt på ända, då tiden fryst och allt runtomkring stannat av och varit oviktigt - och  efterdyningarna av mitt val klämtat. Tiden innan beslutet är taget och innan färdriktningen är utstakad är den värsta. När hjärnan och hjärtat för en daglig kamp. Vad som styr våra val i livet är svårt att avgöra, men oftast brukar hjärtat vinna till slut. Hjärnan resonerar, för dialogen, avgör för- och nackdelar......ja, det pågår och pågår....ända tills hjärtat tar över och talar om att nu är det nog. Valet är taget och du hör dig själv uttala orden du aldrig trodde dig säga, du reser dig och går stegen som du aldrig trodde att du skulle gå.

För ett antal år sen gjorde jag ett av mina livsavgörande val när jag en dag lämnade min arbetsplats efter tjugofem år, jag bar på en hemlighet när jag gick hem för dagen - hit kommer jag aldrig igen. Tanken jag tänkte när jag sa hejdå till mina kära kollegor och gick ut genom dörren en sista gång. Under dagen fanns det en sista avgörande faktor, som gjorde att hjärtat tog beslutet - men hjärnan hade resonerat och fört dialogen under en lång, lång tid.

Det tar energi när hjärnan resonerar och det kan skapa känslor av oro och ibland ren rädsla. Hjärnan ställer ibland till det för oss, blandar ihop, jämför händelser.....och tänker negativa tankar. Det är lätt att hamna i dessa beroende på tidigare händelser i livet och vår förmåga till att ställa om vårt tankesätt. Hjärtat fungerar på annat sätt, vi har följt vårt hjärta när vi kommit till ett livsavgörande val som inte kunde vara annat.

Hjärtat hjälper oss att göra de stora valen i våra liv - efter att hjärnan funderat och tänkt men inte kommit till beslut......när hjärtat har sagt sitt infinner sig ett lugn, en ro - och det finns inga tvivel om att det är det enda rätta.  

//Lena

  Nu vänder jag mig till dig, ja just dig där ute. Kanske just du ser min potential. Jag vet att du finns där ute. Du som läser min presentation och ser att jag har något att tillföra just din arbetsplats. Så här kommer min presentation. Läs den. Sprid den vidare. Tveka inte att höra av dig.

Jag brinner för friskvård samt förebyggande hälsovård/rehabilitering och försöker leva som jag lär. Under året kommer vidareutbildning till Diplomerad Avspännings-och Stressterapeut med kognitiv inriktning påbörjas samt även baskurs i Mindfulness. Utbildningarna kommer att ske i Sverigehälsans regi i Stockholm.
Första halvan av min yrkeskarriär har tillägnats sjukvård, andra halvan kommer att tillägnas friskvård. Det har blivit dags att växla spår och ta med yrkeskunskapen in i något nytt. Min sjuksköterskelegitimation är återkallad på egen begäran i april 2013 i syfte att tvinga fram en
omställning i yrkesinriktning. Drastiskt kan tyckas dock ej ett impulsbeslut samt helt rätt steg att ta för min personliga utveckling.

Till mina styrkor hör organisering, strukturering och uppföljning av insatser. Jag är effektiv och engagerad i mina arbetsuppgifter, är positiv, empatisk och självgående. Van vid ansvar och många bollar i luften samt att fatta egna beslut och ge direktiv utifrån dessa. Jag har även haft arbetsledande roll samt suttit med i ledningsgrupp. Inom Uppsala Kommun har jag varit med och startat upp ett äldreboende i samband med övertagande efter upphandling.

Studierna kommer att bedrivas på deltid under två terminer från och med september så om du
behöver förstärkning på din praktik/mottagning/klinik eller liknande inom
kundtjänst/reception/administration, i Uppsala eller Stockholm, tveka inte att höra av dig.

Jag är öppen för kreativa förslag, är inte rädd för nytänk och har lätt för att lära.
Har du ett behov av en ansvarsfull medarbetare på timmar, deltid eller heltid, tveka inte att
kontakta mig.
Goda referenser från mitt tidigare yrkesliv finns och lämnas på begäran.

//Angelica