"En kvinna stod på trappsteget utanför dörren mot trädgården med armarna i kors."

Kate Brown i Doris Lessings roman "Sommaren före mörkret" från 1973 är en klassisk gestalt i den stora berättelsen om att åldras som kvinna.

Denna text ovan har jag hämtat ur DN:s Kultur lördagen 15 juni som handlar om den osynliga åldern. Där befinner jag mig sen ett antal år tillbaks. Jag läser vidare ur den intressanta artikeln om saknaden av böcker angående kvinnans klimakterium.

Fyrbarnsmamman Kate Brown på trappan i Lessings roman är 45 år och ska just ta steget ut i förändringen som varje klimakterieroman cirklar kring. Vad väntar hon på? Som alla sina romansystrar i de här historierna handlar det om att hinna ikapp inombords. På den unika upplevelsen av att för första gången vara ensam om att bära frukt i ett sinne som alltid varit till för andra. Ensamheten är central och kvinnorna vänder sig mot barnen, de vuxna, de i minnet och dem som aldrig föddes. Den farliga åldern är kanske farligast för omvärlden som skärskådas av kvinnan som inte längre vill behaga.

Jag känner igen mig, jag har befunnit mig i den farliga åldern ett bra tag nu. Jag var 43 år när jag "kastade" mig ut och för första gången satte mig själv i främsta rummet. Fick nog - sa ifrån. Att befinna sig Mitt I Livet, åldersmässigt, brukar oftast innebära en del förändringar. Vi som har barn har ofta uppslukats av deras närvaro. Och helt plötsligt har de frigjort sig och "försvunnit" från vår omsorg. Vi står där på trappsteget med armarna i kors och ska ta steget ut i förändringen. Till vad?

Vi kvinnor som oftast har levt våra liv för andra måste nu börja ta hand om oss själva. Livet har rusat på, vi har arbetat hårt, vi har tänjt oss och inte tagit så mycket plats för egen del. Rent fysiskt är vi inte i full balans, i avsaknad av kvinnligt hormon, det händer saker i vår kropp. Och bristen på kvinnligt hormon ställer till det för oss. Vi känner inte igen oss. Själv har jag fått anstränga mig många gånger för att inte vara för mycket..... samtidigt som jag har fått ett mod och en tyngd i det jag tycker och säger. Och det har många gånger förvånat min omgivning. Jag har vågat ta plats.

Att hamna i klimakteriet innebär också en sorg. Rent konkret tror jag att det handlar om att inte någonsin mer kunna ge liv. De barn jag jag har fått de finns och även fast jag sen länge tänkt att jag inte ska föda några fler barn, har möjligheten alltid funnits - det är stor skillnad. Nu är den möjligheten av naturen avslutat och en känsla av början till slutet infinner sig.

Vår bästa tid är nu - måste jag ändå naturligtvis instämma i. För visst är det så trots vetskapen om att allt inte är för evigt. Min bästa tid innebär att jag vågar ta plats, säga ifrån, höja min röst och inför mig själv erkänna att jag är okey - utan att behöva behaga.

För 1,5 år sen stod jag på trappsteget med armarna i kors och sa jag följande ord; "Inte på bekostnad av mig iallafall......" Orden förvånade mottagaren så pass att han bad mig upprepa dem. Och det gjorde jag långsamt och denna gång förvånade jag mig själv. Dessa ord har stor betydelse till att jag idag befinner mig i den situation jag gör - arbetslös. Jag tog steget ut i förändring. Och jag är så stolt över att jag följde mitt hjärta och sa min innersta mening. Att jag vågade stå upp för mig själv.

Jag har inte läst Doris Lessings roman "Sommaren före mörkret" - men det är nog dags nu.

//Lena