Att ställas inför livsavgörande val är något vi alla någon gång under livets gång kommer till. Sådana val som gör att livet tar en annan riktning. De är svåra att göra, men de är nödvändiga för överlevnadens skull - din egen eller kanske någon annans.

Jag har gjort några sådana val i livet som har ställt allt på ända, då tiden fryst och allt runtomkring stannat av och varit oviktigt - och  efterdyningarna av mitt val klämtat. Tiden innan beslutet är taget och innan färdriktningen är utstakad är den värsta. När hjärnan och hjärtat för en daglig kamp. Vad som styr våra val i livet är svårt att avgöra, men oftast brukar hjärtat vinna till slut. Hjärnan resonerar, för dialogen, avgör för- och nackdelar......ja, det pågår och pågår....ända tills hjärtat tar över och talar om att nu är det nog. Valet är taget och du hör dig själv uttala orden du aldrig trodde dig säga, du reser dig och går stegen som du aldrig trodde att du skulle gå.

För ett antal år sen gjorde jag ett av mina livsavgörande val när jag en dag lämnade min arbetsplats efter tjugofem år, jag bar på en hemlighet när jag gick hem för dagen - hit kommer jag aldrig igen. Tanken jag tänkte när jag sa hejdå till mina kära kollegor och gick ut genom dörren en sista gång. Under dagen fanns det en sista avgörande faktor, som gjorde att hjärtat tog beslutet - men hjärnan hade resonerat och fört dialogen under en lång, lång tid.

Det tar energi när hjärnan resonerar och det kan skapa känslor av oro och ibland ren rädsla. Hjärnan ställer ibland till det för oss, blandar ihop, jämför händelser.....och tänker negativa tankar. Det är lätt att hamna i dessa beroende på tidigare händelser i livet och vår förmåga till att ställa om vårt tankesätt. Hjärtat fungerar på annat sätt, vi har följt vårt hjärta när vi kommit till ett livsavgörande val som inte kunde vara annat.

Hjärtat hjälper oss att göra de stora valen i våra liv - efter att hjärnan funderat och tänkt men inte kommit till beslut......när hjärtat har sagt sitt infinner sig ett lugn, en ro - och det finns inga tvivel om att det är det enda rätta.  

//Lena