När livet svänger är det lätt att tappa greppet på vägen. Att inte höra till ett samanhang och ändå känna dagarna rusa trots att jag inte springer i ekorrhjulet. Att sakna struktur trots att jag varje dag tänker att nu måste jag bestämma mig för och hålla fast vid den struktur jag tänkt ut. Att gång på gång misslyckas. Att känna att det finns lika många undanflykter från att ta tag i mitt liv som det en gång fanns inför varje tenta på universitetet. Solen skiner, hunden behöver en promenad, jag måste nog städa lite och kanske tvätta, kanske till och med putsa fönster, eller sköta om trädgården som jag aldrig tidigare haft intresse att sköta om, prata med en väninna, en dotter, läsa en bok, yoga, tänka på vart jag är på väg. Har varken energi, lust eller ork att göra det jag ska så långa stunder som jag ska. Dagarna rusar. Livets väg svängde, tvärt, och nu varken kan eller vill jag göra en u-sväng.  Står stilla på en mötesplats och bilarna rusar förbi. Alla har så bråttom. Om jag ska ut på vägen igen måste jag trampa gasen i botten. Problemet är att jag faktiskt inte vill. Fast det är ju inte heller sant. Jag vill. Vill höra till ett sammanhang, en gemenskap. Ha ett arbete att gå till, ha arbetskamrater, gå på after work ibland. Träffa människor, vara social, interagera, utvecklas. Men just nu behöver jag mest av allt andas, och det är svårt att acceptera. När alla runt omkring mig planerar för semester planerar jag för...? Det finns säkert dom som anser att jag har semester...men det kan jag lova att det har jag inte. Det är svårt att hitta ett arbete i mitten av juni när alla andra räknar ner. Det känns som om de enda arbetsplatser som söker arbetskraft finns inom mitt tidigare yrke. Jag värnar om min mentala hälsa, jag går inte tillbaka, inte på några som helst villkor. Övriga arbeten som annonseras ut har jag inte kompetens att söka. En enda respons har jag fått från dom arbeten jag sökt, tack för din ansökan...dom andra har inte ens givit mig den responsen, misstänker att den jag fick var ett autosvar.  Från dag ett har jag fått höra av arbetsförmedlingens olika handläggare att jag behöver hjälp att bena ut vilka arbeten som kan vara aktuella för mig att söka, senast hörde jag detta för fyra dagar sedan. Och det låter ju bra... men dag ett var i början av mars och nu är det juni...och jag väntar fortfarande på den hjälpen. Handläggarna i kundtjänsten säger att det är min handläggare som ska hjälpa mig med detta, en handläggare jag aldrig träffat, aldrig pratat med, aldrig lyckats boka en tid för personligt möte med, lite mailkontakt hade vi i början skall erkännas. Denna handläggare anser att jag inte uppfyller kraven för att få en jobbcoach. Istället ska jag vända mig till CVL:s studie- och yrkesvägledare. Jag har bokat en tid för detta denna vecka men vad jag ska prata om vet jag inte. Det är nämligen så att jag vet vad jag vill arbeta med, jag vet vilken utbildning jag måste gå och har även anmält mig. En utbildning på deltid som startar i höst. En utbildning jag måste bekosta själv. Det jag behöver är hjälp att hitta en försörjning fram till kursstart samt även under de två terminer utbildningen pågår. Jag har upprepade gånger bett att få byta handläggare eftersom jag misstänker att jag och min handläggare kommit på kant. Enligt kundtjänst måste jag ta upp detta med min handläggare...moment 22. Och därnågonstans tappar jag sugen... Pratade med en väninna idag som arbetar som psykolog, hon träffar många som är i min situation. Hennes patienter beskriver samma vakuumkänsla, ett vakuum där tiden rusar, där varat och byråkratin slukar all energi, där orken, humöret och självkänslan pendlar dag för dag, där den hårdaste kritiken finns i den egna tanken. Jag vet ju att den kritik jag ger mig själv den skulle jag aldrig ge till någon annan, men det är ju alltid lättare att vara snällare mot andra än mot sig själv...

Jag tittar bakåt på den väg jag rest, ser dom långa bromsspåren i asfalten, förundras över att jag han stanna innan jag kraschade. Att jag lyckades bromsa in, svänga, stanna kvar på vägen, hitta en mötesplats, parkera. Jag tittar framåt och ser vägen försvinna bakom en krök. Skulle så gärna vilja veta vart vägen leder, om den leder dit jag vill, om jag måste klara det på egen hand eller om jag får stöd när jag behöver. Jag har inte bråttom att komma i mål men jag vill resa, vill framåt, vill utvecklas som person. Jag vill ha ett givande arbete att gå till. Ett arbete där jag får utnyttja min fulla potential. Men just nu och kanske en tid framöver sitter jag här bredvid vägen och jag tänker banne mig njuta av utsikten. 

//Angelica

....och inombords måste jag hålla mitt lugn. All kontakt med myndigheter kräver sin kvinna. Byråkrati och regelverk är till för att följas - men det kan kännas lite krävande att fylla i och skicka in de blanketter som efterfrågas.

Jag tillbringar eftermiddagen med att utforma en så detaljerad beskrivning som möjligt till varför jag har avslutat en egentligen aldrig påbörjad behovsbaserad timanställning. Men, iallafall - rätt ska vara rätt och regler ska följas. Det krävs att jag skickar in ett antal blanketter till a-kassan för utredning om jag får fortsatt ersättning eller inte. Jag känner ett visst obehag och stresspåslag - men det gäller att behålla sitt inre lugn och inte tänka negativa tankar. Anledningen jag har angett måste bara godkännas - annars måste det vara något fel på a-kassereglerna, resonerar jag.

Ute blåser sommarvind.........och inombords måste jag hålla mitt lugn. Jag har arbetat med administration under hela mitt yrkesliv och har genom åren haft många kontakter med anställda som begärt intyg från arbetsgivare för att visa upp för diverse myndigheter. Jag har skrivit hundratals intyg. De som har begärt intygen har ofta varit stressade över situationen. Idag har jag själv fått ringa en arbetsgivare och begärt ett intyg, bett att det skickas till mig snabbast möjligt....och låtit lite stressad på rösten. Kvinnan i andra änden har svarat med sin lugna stämma precis som jag har svarat så många gånger - "jag fixar det direkt idag, så har du det imorgon".

All erfarenhet är nyttig försöker jag tänka - nu får jag känna på hur det är att vara i motsatt position. Det här kan jag kanske få nytta av senare i mitt liv. För även fast jag har haft en viss förståelse för det stresspåslag det varit för människor som blivit utsatta för byråkratin, så är det något helt annat att befinna sig i situationen. Man känner sig liten - man är i händerna på något man inte direkt kan påverka. Regler är regler och dessa måste följas.

Blanketter är ifyllda, blanketter postas - sen är det bara att vänta. Vänta på att någon ska göra sin bedömning. Jag kan bara hoppas på ett positivt svar. För bakom alla blanketter, bakom alla bedömningar, bakom alla utredningar måste det finnas mänsklig värme. Och alla regler som måste följas är ju också gjorda av människor - för människor. Så jag behåller mitt inre lugn och har tillit till att allt kommer att gå bra. 

//Lena