Det är lätt att bli nostalgisk att återvända i tanken och tillsammans med gamla vänner sitta och prata gamla gemensamma minnen. Konstigt nog minns vi ibland episoder helt olika, vissa kommer vi inte ihåg alls hur vi än försöker, då fyller vi i åt varandra. Vissa gemensamma bekanta kan vi helt ha förträngt och det så roligt när vi tillsammans hittar en person från en annan tid.

Jag har gamla barndomsvänner kvar, som jag har tillbringat hela mitt liv med. Vänner som jag känt sen barnsben. Den ena vännen växte upp i samma villaområde som mig, men bodde ett antal gator ifrån så först under tonåren hamnade vi i samma gäng. Min andra barndomsvän började i min klass när vi gick i femman, vi var 11 år. Vad jag förstår är det inte så jättevanligt att man har kvar sina barndomsvänner genom hela livet. Det finns de som uttryckt sin avundsjuka för att jag har det. I år firar vi jubileum - 45 år som vänner. Det är en fasligt lång tid - skulle det handa om äktenskap skulle vi fira Safirjubileum. Vi har delat många stunder tillsammans, både glädje och sorg. Under tonårstiden var det mycket bus, vi växte upp under tidigt 70-tal, i flower-power rusets tid, så vi inser att det är fantastiskt att vi har klarat oss. Det fanns nämligen de inom vår bekantskapskrets som inte gjorde det. 

Jag har också kontakt med många fd arbetskamrater, vi är ett gäng på sex personer som träffas varje månad. Då äter och dricker vi gott samt skrapar trisslotter. Det har vi hållt på med i tretton år nu och vi har känt varandra i över 35 år. Vi har inte vunnit några storvinster, vi har aldrig ens varit nära att hamna i TV-soffan, visst muttrar vi lite ibland att det inte händer....men så inser vi snabbt att det är egentligen inte därför vi träffas. Det är för det sociala vi träffas, vi hade arbetat så många år tillsammans att det blev svårt att skiljas då den dagen kom. För dagen kom till slut, när skeppet till sist sjönk och alla skingrades. Vi hade kämpat tillsammans på en arbetsplats där konkurshotet svävat över oss under många år. 

När jag blev uppsagd på min sista arbetsplats för 1,5 år sen var det en sorgens dag. Jag visste att jag skulle komma att sakna så många av mina kollegor. Det som varit min vardag sedan tolv år tillbaks förändrades på en dag. De människor som jag träffade varje dag, våra gemensamma rutiner, våra givande samtal och vårt gemensamma arbete fick vi avsluta och lämna. Det är svårt att tvingas till att göra förändringar, det gör riktigt ont i hjärtat. Jag och mina kollegor hade kommit varandra så nära för vi hade stöttat varandra i både arbete och privat. Jag har under ett år sörjt förlusten av mina fd kollegor, mitt arbete och min arbetsplats. Och det har gjort så ont. Men tiden läker alla sår, så är det. Och mina fd kollegor har blivit mina vänner för livet, vi fortsätter att träffas och vara en del av varandra - fastän inte varje dag. 

Jag har arbetat mycket i mitt liv, så de vänner jag fått som vuxen har jag lärt känna på mina arbetsplatser. Därför är det så roligt att jag genom min hund Leo har fått nya vänner. Hundägare är ett enkelt folk att lära känna. Angelica och jag har gått gemensamma hundpromenader i 1,5 år nu - i samband med att jag blev uppsagd. Vi har gått många mil tillsammans och vi har pratat mycket. Vi har en gemensam upplevelse som binder oss samman, att vi hamnat i arbetslöshet. Vi är i en process, varje dag starkt förankrade i nuet där svårigheten att se framtiden tär. Vi stöttar varandra när den andra sviktar i humöret och vi hjälper varandra i vardagen så att vi får komma ifrån och få egen tid. Vi har brottats med idéer för att hitta något som skulle ge oss både sysselsättning och inkomst om dagarna. 

Vänner - både gamla och nya - så värdefulla de är. Människor man möter under livet - alla så olika egentligen men som med sin unika personlighet fyller en viktig plats i ens liv. Dem vill jag inte vara utan. 

/Lena