Sommaren är kort, det mesta regnar bort...... fastän iår stämmer det inte riktigt när det gäller vädret. Iallafall inte där jag har befunnit mig...fast de två senaste dagarna har det regnat lite grann...men det har bara varit välkommet. 

Så fort en sommar passerar egentligen...innan midsommar har man hela sommaren framför sig och kvällarna är ljusa och långa....och en dryg månad senare börjar mörkret infinna sig redan vid 22-tiden - men även det känns välkommet.

Jag tycker om när årstiderna skiftar....precis när sommaren håller på att gå mot sitt slut, som nu kan jag känna ett sting av vemod. Men, när mörkret är här och hösten börjar nalkas tycker jag att det är en fantastisk årstid...nästan den bästa av dem alla. Det är tillåtelsens tid....det är inte så många måsten som på sommaren. De korta årstiderna tycker jag bäst om...våren och hösten, förväntningarna på det som komma skall.

Varje årstid har sin tjusning och traditon, samma aktiviteter, rutiner och göromål år efter år. Nu när mörkret kommer är det dags att börja tända ljus igen på kvällarna och på dagarna ge sig ut i skogen och plocka av de blåbär, lingon och eventuell svamp som kommer. Byta ut sommarblommorna i utekrukorna mot mer höstliknande...först krysantemum- och asterbollarna och sen kommer ljungen i alla möjliga färger numera. Ställa ut några lyktor i trädgården för att få några ljuskällor. Äta kräftor, göra grytor och soppor samt bjuda hem vänner på middag. 

En sommar är kort, så upplever jag det numera...däremot när jag var barn tyckte jag att sommaren var den årstid som var längst - den var en evighet. Det måste bero på sommarlovet - att man var ledig jättelänge. Och under en sommar hände alltid något spännande...man hade upplevt något speciellt, träffat någon, gjort något bus, lärt sig något nytt. Det var som att man inte var densamma när man började i skolan på hösten. Kanske berodde det på att man hade växt, utvecklats...det händer mycket på kort tid i ett barns liv.

/Lena