Något jag har reflekterat över i livet är att relationer mellan människor är komplicerat. Och jag har alltid sagt att alla relationer är föränderliga - det har jag själv upplevt många gånger och även sett andras vara. 

Som liten var jag så förundrad över att det verkade vara så svårt att vara vuxen, just med tanke på att de vuxna hade så komplicerade relationer till varandra. Helt plötsligt var det någon moster, faster, morbror eller vän som det inte gick att umgås med. Det hade av någon anledning blivit en fnurra på tråden. Som barn händer detta också, hela tiden, men de är lättare att lösa. Vi blir lärda som barn att be om förlåtelse ifall vi har varit orsaken och det minns jag att man gjorde titt som tätt, i stort som smått. 

Jag tycker att vi som äldre har svårare att be om förlåtelse, orsaken till konflikterna kan vara så fjuttiga att det är ren skam, men vi håller på vår rätt att känna oss förorättade, särbehandlade eller missförstådda. Vi vuxna vet egentligen hur vi ska göra vid konflikt, att det handlar om att prata och att lyssna. Att låta båda parter få återge sin version och få berätta vad som inte kändes bra. Det är så vi lärde oss som barn att göra, både i skolan och hemma och det är så vi i vår tur har lärt våra barn att göra. 

Visst kan det finnas konflikter som är så djupt rotade att de är svåra att lösa av egen kraft och till och med såna som det inte finns något intresse av att lösa. Men, de flesta tror jag har uppstått av rena bagateller och missförstånd. Det finns också ärvda konflikter som går från generation till generation, som kan ha hur många år som helst på nacken - där orsaken rentav kan vara glömd. 

Det är tråkigt när släkt- och vänskapsband brister, det gör ont. Vi brukar säga att vi beter oss som barn när vi inte uppför oss vuxet men i detta fall tycker jag att vi vuxna ska titta och lära av barnen. De har ett mycket sundare förhållningssätt till försoning. Be om förlåtelse, ge en kram och gå vidare. Och fortsätta leken en erfarenhet rikare.............

//Lena