There is a crack in everything - that is where the light comes in...  

Ibland är det så otroligt svårt att hitta motivationen, att skrapa ihop viljestyrkan och handlingskraften som krävs för att ta sig framåt i livet. Ibland får jag för mig att jag är i total avsaknad av karaktär eftersom jag har så svårt att stå fast i mina beslut och inte vackla. Jag har ingen säker gång, jag vacklar och snubblar och halkar allt som oftast på bananskal som någon annan slängt ut. Kanske beror det på att jag under 44 års tid konstant gjort våld på mig själv genom att tvinga mig att stanna i situationer, relationer, arbetsmiljöer jag inte mått bra av. Aldrig riktigt lyssnat när varje partikel i mig skrikit NEJ NEJ NEJ! Inte lyssnat när min kropp sagt ifrån på alla tänkbara sätt. Jag har behandlat jag mig själv sämre än jag någonsin skulle behandla andra. Jag har sagt saker till mig själv som jag aldrig skulle säga till andra. Jag har varit kontraproduktiv.

Jag vill inte längre rätta in mig i ledet, inte längre göra det samhället anser att jag ska göra, inte längre vara den duktiga flickan. Jag vill ha frihet att försörja mig på ett för mig meningsfullt sätt. Trots att jag vet detta har jag svårt att hitta motivationen att göra det som krävs av mig. Ta reda på och skriva ned exakt vad det är jag vill uppnå, göra en handlingsplan, rensa upp i mig och runt mig för att skapa utrymme för det nya, bygga upp min fysiska och mentala styrka för att klara utmaningarna och verkligen satsa för att nå målet. Jag vill vara produktiv! Jag vill inte hela tiden fundera på om jag ska hit eller dit, svänga höger eller vänster i nästa korsning. Vara som ett löv i vinden.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag parkerat. Det verkar som jag långtidsparkerat och kanske är det så det måste få vara just nu, för jag var nog mycket tröttare än jag insåg. Jag står där jag står och i ärlighetens namn vill jag inte flytta på mig. Kanske behöver jag denna stiltje för att hitta viljestyrka, handlingskraft och motivation igen. Den viljestyrka och handlingskraft som alltid tidigare drivit mig framåt även när motivation har saknats. 

Det är sommar och Sverige står still. Kanske kan även jag få tillåta mig att ännu en tid stå still. Tvinga mig att ha tålamod med situationen. Behandla mig själv med respekt i ord och handling. Kanske kan jag då om några veckor åter få styrfart på mitt liv. Förlita mig på att stiltje aldrig varar och att jag snart får vind i seglen.

/Angelica

Så sant som det är sagt, hunden är människans bästa vän. Och jag har nu fått vetenskapliga belägg för att Leo har varit min hälsa under det gågna året.

Organisationen American heart association hävdar att djur i allmänhet – och hundar i synnerhet – kan sänka risken att drabbas av hjärtsjukdom. Exempelvis pekar man på att hundägare får 54 procent mer motion än andra. Dessutom påverkas även blodtrycket och stressnivåerna positivt. 

Att motion är viktigt vet vi alla och det viktigaste är att vi rör på oss i vår vardag. Så hund är en fantastisk tillgång, för den måste vi gå ut med flera gånger om dagen. Jag har alltid velat ha hund men aldrig riktigt fått plats med det i mitt liv, ända tills jag en dag för fyra år sen bestämde mig för att det måste få plats - så många andra äger ju hund....så varför inte jag? När det kommer till livsstilsförändring gäller det att bestämma sig, ha en plan och sen utföra. För att skaffa hund är en livsstilsförändring med stort ansvar, främst för hunden. Den måste må bra. 

Beslutet att skaffa hund var helt och hållet mitt eget, fastän jag lever i en familj. Min familj är inte lika intresserade av djur som jag, men naturligtvis ville de inte helt sätta sig på motvärn. Att skaffa valp är ett stort ansvar och innebär mycket arbete. Jag tillbringade hela sommaren hemma med Leo, åtta veckors semester. Därefter började han på hunddagis endast fem månader gammal, som tur var med två andra valpar som var lika gamla. De hade jätteroligt och blev alla vuxna hundars kelgrisar. 

Idag när jag ser i backspegeln inser jag vilken tur det var att jag skaffade Leo i den tid jag gjorde. Fast jag tror inte att det är "tur" egentligen, jag tror på något annat. Inte slump heller, för slumpen är ingen tillfällighet. Utan att det var menat så. Tanken att jag ska skaffa en egen hund har funnits hos mig ända sen 1984 då min tidigare hund Fly, en svart Labrador Retriver, blev akut sjuk och vi blev tvungna att ta bort honom. Det tog alltså 25 år från tanke till handling. 

Leo har varit min hälsa under hela denna tid som jag varit arbetslös. Han har gett mig tröst - de dagar då jag varit ledsen, han har gett mig motion - alla dagar i ur och skur, han har gett mig mental styrka - de dagar jag känt mig värdelös och han har vaktat mig genom att sitta nära - när jag inte riktigt har orkat.  

Att hund och människa sökt sig till varandra startade för mer än 100 000 år sedan och  förklaringen till varför vi har utvecklat denna intima relation finns i våra biologiska förutsättningar som sociala varelser. När vi som människor under vår vandring från Östafrika kom till områden där vargar levde är det tänkbart att en snabb form av symbios uppstod mellan de bägge arterna. Vi levde i nära anslutning till varandra, jagade likartade byten, utnyttjade och stal sannolikt varandras bytesrester.

Novisen, inget ont som inte har något gott med sig - stämmer för mig. Och det goda under mitt år som arbetslös är att jag har fått en mycket bättre hälsa. På det stora hela mår jag mycket bättre än vad jag gjort på många år, jag har kunnat använda det gågna året till att stärka min mentala styrka, vara i rörelse och äta sunt. Och den inre hälsan speglar den yttre - för när jag träffar människor som jag inte sett på över ett år brukar de ge mig komplimanger - det stärker. 

Så mitt råd till en bättre hälsa är kort och gott - skaffa hund och arbeta mindre.

/Lena