Foto; A. Blomquist

För vissa tar det ett helt liv att komma hem. Att få möjlighet till att öppna sin dörr, slå sig ner och komma till ro. Att finna sig själv.

Få sätta sig i stolen, breda den varma pläden över benen och luta sig tillbaks. Sluta ögonlocken och sakta vaggas in i takt med musiken som strömmar ut ur högtalarna.

Puccinis Madame Butterfly med Maria Callas fyller rummet.

http://www.youtube.com/watch?v=sLcbfF9ypmM

Smärtan och sorgen  - som varit förankrat i mitt hjärta. Den kan jag släppa nu, den har värkt ut. Tårarna som jag gråter kan få flöda fritt - det gör ingenting. Det är en lugn och stilla gråt som smakar salt liksom vattnet jag en gång kom ifrån. Och jag vet varför känslan finns där.

Ilskan - som jag brottats med - den som tar mig med storm, som sköljer över mig helt plötsligt. Känslan som jag aldrig riktigt ägt och som inte fått tillträde inom mig. Den som alltid hållits tillbaks, som tystats ner. Jag kan säga orden som måste sägas nu. De får komma fram och jag låter dem föra mig dit jag ska. Och den eftersköljande vågen av ånger får också utrymme och plats. Det är okey.

Rädslan - av att tappa fotfästet, av att våga visa svaghet. Att vara stark, tapper och inte ta plats. Och att finnas till för andra men inte för mig själv har varit det bästa skyddet för att slippa blotta den. Jag vet vad den bottnar i och det är okey att den finns. Jag kan omfamna den och låta den få bo kvar.

Kärleken - att hänge mig och att låta mig älskas. Att förstå att kärleken finns oavsett prestation, att den finns för mig. Att jag inte behöver bevisa något, varken för mig själv eller någon annan. Det är okey - jag kan känna den strömma fram inom mig. Den är stor och den räcker både till mig själv och många, många fler. Och den finns i massor att ge och få.

Känslor som vistats i ett slutet rum, där dörren varit stängd och nyckeln kastad. Känslor som samlats och lagts på lager, skikt efter skikt liksom årsringar i trädets stam. Känslor som aldrig fått komma fram, som varit dolda och förträngda. Aldrig fått möjlighet att levas ut.

Att känna förståelse, att komma till insikt. Att våga öppna dörrar, att dela med mig, att våga blotta mig, att våga säga orden, att be om hjälp, att våga visa mig svag. Att omfamna det lilla barnet som gråter och ge det tröst - för mitt vuxna jag förstår varför det gråter.

Resan har varit lång, den har tagit mig ända hit och jag kan vila nu. Allt är okey. 

/Lena