Vi är märkvärdiga människor, som allt som oftast känner oss omärkvärdiga, varför är det så…

Alla känner vi oss ensamma och oförstådda ibland, känner att det inte är någon idé att förklara det ingen ändå förstår. Alla är vi unika men ändå lika. Vi vill vara dom vi är och bli accepterade för det. Bli älskade, bekräftade, förstådda. Vara unika och speciella, kanske till och med orginella. Ingen vill vara udda, stå bredvid och se på, inte får vara med, bli lämnad kvar. Vissa är starka och går sin egen väg, vissa är fega och går någon annans väg. Ingen vill bli lämnad kvar, stå och se på när alla anda går.

Vi tittar på tv och världen är kall. Vi vill inte se att alla är vi lika, att vi borde vara nöjda med det. Vit hatar svart, fattig hatar rik, människor tror på gud och startar ett krig. Är du inte mig lik ska du vara ett lik. Varför är det så att jag inte älskar dig och du inte mig? Varför hatar vi varandra, varför saknar vi förmågan att förstå. Förstå hur livet ska levas, hur vi ska ta hand om varandra och jorden. Att värdsliga saker saknar betydelse. Varför är människan aldrig nöjd?

Mycket vill ha mer och jag vill ha mest. Den med dyraste prylen är märkvärdigast och bäst. Jag vill inte längre ha prylen, nej prylen ger ingen frid. Friden bor där ingen plats för prylar finns, bor i mitt inre med det lilla barnet som jag minns. Hon som vill leka och inte bli stor, hon står och tittar förundrat på den värld där hon bor. Hon undrar varför ingen vill leka mer, alla vill bara ha mer och mer. Den lilla flickan känner sig ensam, hon undrar var dom andra barnen har gått. Hon förstår inte att de slukats upp av allt som dom fått. Flickan vill leka och känna att hon lever, hon vill skratta och hon vill le. Springa över ängen med bara ben, hoppa över stock och sten. Njuta av solen och vinden i håret. Äta bäret som växer på snåret, dricka vattnet i bäcken så kall. Ligga på gräset och titta på allt. Men flickan känner att hon måste vara stor.

Så flickan ser på tv när folk krigar och dör, kidnappar och våldtar, stjäl och förstör. Hon har svårt att känna hopp, svårt att finna ro, så svårt att känna framtidstro. Men så ser hon plötsligt en nyhet ändå som ger lite hopp, en liten gnutta tro. Vuxna och barn har börjat förstå att prylar inte ger frid, att prylarna tar plats och tid. Några vuxna och barn har äntligen fått nog, dom köper inte nytt, dom sprider ett ord. Träffa varandra, prata och lek, byt leksaker, prylar, kläder och skor, jag lovar att det är roligare än du tror. Min pryl kan bli som ny hos dig, kanske du vill byta med mig. Som ringar på vattnet sprider det sig. Inga pengar är i vägen, ingen betalar en sekin, tanken är så fin. Alla barn har samma chans att få något nytt, det går som en dans. Av en trasig leksak kan man bygga en ny. Barnen lär sig ta hand om vår jord, återanvända, förnya, bevara, det är stort. Tanken är fin och flickan får hopp, kanske kan människan hitta tillbaka till ett hållbart kretslopp. Lära sig att prylar inte är allt och att relationer uppväger prylar tusenfallt.

Ingen människa är omärkvärdig, ingen människa kan inte bidra med nått. Alla är vi märkvärdiga, vi har bara inte förstått.

/Angelica