Foto; C-M. Melin

Länge, länge har den tunna sköra tråden varit spänd och till sist har den brustit och ljudet från tonen när den gått itu ekar i mitt hem. Jag har varit i min bubbla länge nu, påverkad av många yttre och inre faktorer, där jag fört mitt eget krig och försökt att kämpa på mitt sätt. Att inte ha en uppgift att fylla, att inte vara behövd, att inte ha en plats att åka till - som de i min omgivning gör. Och känslan av att vara mindre värd, av att inte få höra till och av att inte bli sedd har varit stor under det senaste året. 

Under min arbetslöshet har jag fyllt min dag med det jag har haft förmåga till, jag har försökt att på bästa sätt ta hand om mig själv. Jag har vissa dagar befunnit mig i ett vakuum där oro för framtiden har fyllt varje cell i min kropp. Att dela med sig till andra, att försöka ta omhand är svårt när självkänslan åker jojo för var dag och sakta rinner ifrån.  

Att våga vara, vara mitt i, att stanna upp - att lyssna på tonen som vibrerar.Smärtan som ekar tomt av saknad efter ett liv som jag längtar till. Kraven är inte stora - kärleken, den viktiga, att få ge och få är en viktig ingrediens. Den enkla, den naturliga, den som bara finns - oavsett. Den tysta, den självklara, den vi alla människor behöver.

Tråden brast, jag är en del av det som hänt - en konsekvens av ett symptom. Jag finns kvar, jag är lämnad och jag fortsätter min egen väg. Mot en framtid som har inte har någon plan för. Jag vet idag, kanske imorgon.....längre än så behöver jag inte fundera, jag måste vila nu, jag är trött.

/Lena