Foto; L. Melin

Vänner, vad vore världen utan vänner? Vänner som finns, som helt självklart står pall när man behöver dem som allra bäst. De lyssnar i evigheters evighet, de kommer med sina kloka ord och de bara finns.

Så tacksam jag är att de finns runtomkring mig.........att de håller i, håller om och håller....håller för att än en gång höra samma, samma.....i evigheters evighet. Om och om igen. Och det är väl så.....när vi tappar greppet tar vännerna vid...de släpper inte taget, de är livbojen som håller en uppe över ytan. Jag guppar runt....ibland sjunker jag lite...men så poppar jag upp igen....det känns lite bättre för en stund. Ett pling i telefonen....en hälsning...en påminnelse om att det finns någon som bryr sig om hur jag mår. Och det känns bra.

När verkligheten känns overklig, som den nu gjort en tid.....då behövs det andrum att bara få finnas, för att få skingra korta stunder i en annan verklighet - där det händer något annat. Där jag får vila från de tankar som dyker upp från ingenstans.

Tack A.....för alla promenader, för att du orkat lyssna och för att du finns varje dag på riktigt i min närhet....och tack B....för alla långa, långa telefonsamtal, för alla sms....för alla dina kloka ord...jag vet att du vet och jag vet att du också varit här....tack. He......för att du bryr dig om mig så innerligt med hela ditt hjärta....du värmer mig med din omtanke och Ha för att du peppar mig, du vet att jag är stark och du vet vilka knappar du ska trycka på...tack. Och tack C...... för att du orkat lyssna så länge idag och för att du så självklart öppnar dörren till ditt hem....och käre, käre E.....som knackar på min dörr ikväll och överraskar mig med nyplockad svamp....så ljuvligt gulligt att ge bort den som säkert tagit dig en evighet att hitta...tack.

Och mina kära söner....så kloka, så kärleksfulla....jag är den stoltaste mamman i världen och ni är de finaste......

/Lena