Tänk att få vakna upp en morgon och känna sån tacksamhet, idag är en sådan dag. Och egentligen är det väldigt förunderligt att vi i vår del av världen inte känner tacksamhet varje dag. Vi som har och kan köpa allt. Det behövs att något drabbar oss, som en enkel övergående kräksjuka som jag precis har haft och repat mig ifrån...en kräksjuka som jag vet att jag kommer att besegra och som kommer att försvinna från min kropp lika snabbt som den kom till mig. Idag känner jag mig så tacksam - att jag orkar göra enkla sysslor som att plocka ur diskmaskinen och fylla den på nytt, att jag orkar ställa mig i duschen, jag till och med sätter på lite rouge på kindbenen och rött på läpparna för att fira att jag kommit hel ur detta. Det matchar mina rödochvit randiga inne-flanell-pyjamas-byxor.

Tacksamhet är ett vackert ord...alla människor borde stanna upp i sin hektiska vardag och känna av den känslan lite oftare. För det finns så mycket att vara tacksam för både i stort och smått.

Jag har under min tid som arbetslös konstigt nog varit tacksam fler gånger än när jag var i arbete, tacksam över livet, över min hälsa och över det vackra som jag fått se ute i naturen om dagarna. När jag har stannat upp och tittat närmare på ett spindelnät eller ett rimfrostblad, se dess vackra formationer och förundras över hur djur och natur kan skapa detta - att vår värld är full av konstverk - bara vi hinner stanna upp och se dem. Under min tid som arbetslös har jag närmat mig känslan av min barndom, då jag var mycket ute i skog och mark och upptäckt att det är samma dofter, samma känsla att gå på mjuk mossa och att det var längesen jag tillät mig att tillbringa tid där - fastän jag är en naturmänniska. Jag har befunnit mig i samma ekorrhjul som så många andra, där tiden är så krympt. Och just därför kan jag konstigt nog även känna en tacksamhet över att jag är arbetslös, fastän känslan är klyven, då jag idag hittat en del i mig själv som har så stor betydelse för att jag ska må bra,,att få vistas i naturen, att få stanna upp och att få stanna tiden för att beskåda allt det vackra och känna just - tacksamhet. 

//Lena

Sitter och laddar för att ringa ett samtal, jag har laddat hela dagen, skjutit det framför mig, jag kan väl göra det senare, jag har verkligen ingen lust. Samtalet kommer inte att ta många minuter och det är, tro det eller ej, ett helt ofarligt samtal. Så varför gör jag det inte bara? Varför tar det emot så mycket? Jag måste ringa arbetsförmedlingen, jag är SKYLDIG att ringa arbetsförmedlingen. Kanske är det just det ordet som gör att det tar emot, skyldig. Jag är skyldig att ringa och tala om att jag ska åka bort på semester i två veckor. Som arbetslös har jag inte rätt att ta semester, jag är skyldig att stå till arbetsmarknadens förfogande sju dagar i veckan, oavbrutet. Nu har jag ändå valt att resan med familjen ska bli av. Resan är planerat sedan flera år och jag tänker inte stanna hemma bara för att jag är arbetslös. Dock får ju detta konsekvenser för mig, vilket jag motvilligt accepterar. Väljer jag att ta semester, oavsett antal dagar, avsäger jag mig rätten till a-kassa. Jag avsäger mig rätten till den låga ersättning som a-kassan betalar ut. Jag skulle kunna hävda att jag kan sitta vid datorn och söka jobb ett visst antal timmar varje dag även utomlands, med hjälp av internet har jag ju samma möjlighet till det där som här. Men enligt arbetsförmedlingen har jag inte rätt att sitta i ett annat land och söka jobb i sverige, jag måste finnas på plats, kunna börja arbeta omgående. Kanske är det just det som gör att det tar emot att ringa detta samtal. Mitt förnuft förstår att det inte är arbetsförmedlingens mening att jag ska känna så här, men jag kan inte hjälpa det. Verje cell i min kropp säger att jag är skyldig. Jag har gjort mig skyldig till arbetslöshet, tills motsattsen är bevisad. Jag har inget problem att ta konsekvenserna när jag gjort mig skyldig till något samhället inte accepterar, men just denna skuld vill jag inte ha på mina axlar, jag anser mig vara oskyldig. Jag anser att jag har rätt till semester, trots att jag är arbetslös, för även arbetslösa behöver resa bort ibland.

//Angelica

Så har jag då åter varit på en obligatorisk träff på Arbetsförmedlingen. Ämnet för dagen var "Informationsmöte om arbetslöshetsersättning". Under en timmes tid satt jag och hoppades på att jag skulle få reda på något jag inte redan visste och till slut hände det faktiskt. Jag insåg att om jag blir sjuk och inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande, även om det bara är en lindrig åkomma som går över på ett par dagar, så skall detta rapporteras till Arbetsförmedlingen som gör en avanmälan till a-kassan. Sedan skall jag ringa Försäkringskassan som efter en karensdag betalar ut sjukersättning. När jag så blivit frisk igen måste jag åter infinna mig på Arbetsförmedlingen för att dom i sin tur ska anmäla mig till a-kassan. Att ringa duger inte alls för det skulle ju kunna vara någon annan som ringer. Till de två obligatoriska möten jag varit på hade jag kunnat skicka någon annan eftersom vem som helst hade kunnat skriva mitt namn och personnummer på lappen. Någon id kontroll var det inte frågan om och någon svårare id kontroll är det inte heller när jag ringer. Däremot använder jag e-legitimation när jag ska in på min sida på arbetsförmedlingens hemsida. Så nu funderar jag på varför inte allt som är obligatoriskt förläggs till deras hemsida. Antagligligen har jag inte rätt kompetens för att förstå detta, kanske behöver jag ytterliggare en obligatorisk träff där jag får detta förklarat för mig.

//Angelica

Arbetslös, eller rättare sagt arbetssökande är en ny erfarenhet för mig, jag har arbetat mycket och länge i mitt liv. Efter ett långt och hektiskt arbetsliv hamnade jag ofrivilligt i denna situation förra året och hade ingen aning om hur mitt liv skulle komma att se ut därefter.

Att hamna i ett utanförskap som det innebär att plötsligt en dag förlora sitt jobb är i sig en stor sorg, att dessutom tappa den dagliga kontakten med sina vänner, arbetsuppgifter och sina vardagliga rutiner innebär att bli helt borttappad. Jag sjönk som en sten....ända ner till botten och lät så ske.... Där befann jag mig under många, många dagar, veckor och månader...jag var tvungen att låta det göra ont, värka ut för att kunna bli hel igen. Det har varit en långsam process...

Och tänk, idag mår jag så mycket bättre än vad jag gjort på många år....jag har låtit tiden gå långsamt, jag har låtit tankarna komma och gå, jag har vistats i skog och mark, har lyssnat på fåglarna, sett årstiderna skifta och naturen klä om sig i ny klädeskrud.

Och jag har umgåtts och lärt känna mig själv på riktigt, med allt vad det innebär.

Den arbetsrelaterande stressen som har bott i mig i så många år är försvunnen och jag liknar det som om jag blivit av med en kroppsdel, så djupt rotad satt den inom mig. Jag kan inte förmå mig att bli stessad i nuläget, inte ens över att jag är arbetssökande - vissa dagar tror jag att jag inte är fullt begåvad och vissa har jag full tillit till att allt kommer att bli så bra det någonsin kan bli. 

Idag är en sån dag - jag är på rätt väg - allt är meningen, mitt liv är utstakat - jag har bara att följa.

//Lena

Så har vi då äntligen startat bloggen! Le står för Lena, An står för Angelica, därav signaturen LeAn. Vi är två helt vanliga kvinnor mitt i livet som råkar bo i samma område och råkar ha varsin hund. Vi träffades under en av våra dagliga hundpromenader, våra hundar fattade tycke för varandra och själva började vi prata om allt mellan himmel och jord. Under resans gång har vi på helt olika vägar hamnat i arbetslöshet. Arbetslöshet framkallar gärna en värdelöshetskänsla eftersom samhället värderar oss utifrån våra yrkesidentiteter. När vi förlorar denna identitet, vad blir kvar? Detta kommer vi att skriva om. Själv valde jag bort min yrkesidentitet då denna höll på att knäcka mig, jag vaknade en dag och kände "hit men inte en millimeter till på denna väg". Jag slutade tvärt och lät mig falla fritt. Jag kan ärligt säga att jag aldrig tidigare känt mig så fri. Ekonomin då, tänker du nu. Ja, så tänker jag också. Jag har ännu inte allt klart med a-kassan, men jag hoppas att det går vägen. Jag vet bara att det måste lösa sig eftersom jag hellre svälter än fortsätter i mina gamla upptrampade spår. Vi två som startat denna blogg vet vart vi vill i livet, vi har ett ganska tydligt mål, och nu har du möjlighet att följa med på resan. Vi kommer att skriva om både dom ljusa och dom mörka dagarna som hör arbetslösheten till. Om hur det känns att tvingas att ha Arbetsförmedlingen som chef. Alla som provat vet att när man sluter ett avtal med Arbetsförmedlingen sluter man ett avtal med en diktatorisk organisation, du får ha egna önskemål men om dessa inte överensstämmer med Arbetsförmedlingens önskemål kan du antingen glömma dina önskemål eller glömma pengarna från a-kassan, där har du i och för sig ett eget val. Själv satt jag i förra veckan av ett obligatoriskt möte i en och en halv timme där arbetsförmedlaren gick igenom hur man klickar sig igenom deras hemsida. Jag var mållös! Höll på att krypa ur skinnet bokstavligt talat. Vilken sten i skogen tror dom att jag levt under? I morgon är det dags för ett nytt obligatoriskt möte på Arbetsförmedlingen, jag kan knappt bärga mig...

/Angelica