Så har vi då äntligen startat bloggen! Le står för Lena, An står för Angelica, därav signaturen LeAn. Vi är två helt vanliga kvinnor mitt i livet som råkar bo i samma område och råkar ha varsin hund. Vi träffades under en av våra dagliga hundpromenader, våra hundar fattade tycke för varandra och själva började vi prata om allt mellan himmel och jord. Under resans gång har vi på helt olika vägar hamnat i arbetslöshet. Arbetslöshet framkallar gärna en värdelöshetskänsla eftersom samhället värderar oss utifrån våra yrkesidentiteter. När vi förlorar denna identitet, vad blir kvar? Detta kommer vi att skriva om. Själv valde jag bort min yrkesidentitet då denna höll på att knäcka mig, jag vaknade en dag och kände "hit men inte en millimeter till på denna väg". Jag slutade tvärt och lät mig falla fritt. Jag kan ärligt säga att jag aldrig tidigare känt mig så fri. Ekonomin då, tänker du nu. Ja, så tänker jag också. Jag har ännu inte allt klart med a-kassan, men jag hoppas att det går vägen. Jag vet bara att det måste lösa sig eftersom jag hellre svälter än fortsätter i mina gamla upptrampade spår. Vi två som startat denna blogg vet vart vi vill i livet, vi har ett ganska tydligt mål, och nu har du möjlighet att följa med på resan. Vi kommer att skriva om både dom ljusa och dom mörka dagarna som hör arbetslösheten till. Om hur det känns att tvingas att ha Arbetsförmedlingen som chef. Alla som provat vet att när man sluter ett avtal med Arbetsförmedlingen sluter man ett avtal med en diktatorisk organisation, du får ha egna önskemål men om dessa inte överensstämmer med Arbetsförmedlingens önskemål kan du antingen glömma dina önskemål eller glömma pengarna från a-kassan, där har du i och för sig ett eget val. Själv satt jag i förra veckan av ett obligatoriskt möte i en och en halv timme där arbetsförmedlaren gick igenom hur man klickar sig igenom deras hemsida. Jag var mållös! Höll på att krypa ur skinnet bokstavligt talat. Vilken sten i skogen tror dom att jag levt under? I morgon är det dags för ett nytt obligatoriskt möte på Arbetsförmedlingen, jag kan knappt bärga mig...

/Angelica 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Foto; L Melin    Inte på bekostnad av mig   orden kom från min egen mun, utan att tänka hade jag formulerat denna mening och den kom direkt från mitt hjärta. Meningen hängde kvar i rummet, som en iskristall, skarp och glasklar. Tystnad...

    Skrivandets helande kraft   för många, många år sen satt jag på en stol mittemot en man. Jag hade blivit skickad till honom för att prata. Hans profession var att hålla samtal. Jag behövde få prata om det traumatiska som hänt mig. Jag va...

  foto; L.Melin   Köpa tid   känslan av att livet bara går, rullar på eller gått i stå. En känsla av att det endast består av att äta, sova jobba...äta, sova jobba. Och däremellan en trötthet och likgiltighet som förlamar och resulterar i ...

    Nu blommar blommorna dom vita blommorna Nu fryser frosten fast på fönsterrutans glas En sliten ängel går längs gatorna i januaridagen är hon tunn som gas   Hon drar sin kvast ner längs rännstenen Barnen har flyttat ut se dä...

  Foto; L. Melin   Jag räknar inte dagarna som går utan istället dagarna jag får. Jag räknar inte min ålder i år utan påbörjar varje ny dag där den förra tog till ända. Så fortsätter jag leva mitt liv, här och nu. Ett liv i all sin enkelhet. ...