Idag har jag varit ledig från min arbetslöshet - det är skönt när jag kommer på att jag inte har tänkt något alls på varken nuläget eller framtiden. Utan varit helt ledig i både kropp och knopp. Det måste man tillåta sig ibland. Dagen har varit fridfull och skön. Vädret kan man absolut inte klaga på, högsommarvärme  som det är. 

En gammal vän och jag tillsammans med hunden Leo tog en promenad i skogen, till en skogsdamm och njöt av medtaget fika och napoleonbakelser - vi firade någonting....vet inte riktigt vad, kanske vår 45-åriga vänskap. Iallafall satt vi och njöt av våra bakelser mitt bland mygg, en skolklass och änder med ungar - de ville alla trängas med oss vid vår oas. Änderna hade vi medtaget bröd till som vi även glatt delade ut till skolklassen så att de också fick mata dem. Helt bedårande söta var dessa fem små dunbollar som guppade runt på vattnet - tätt intill mamma and.

Min vän och jag pratade som alltid om det som händer oss mitt i livet, vi har pratat om livets berg- och dalbana i många år....om det som drabbar oss. Vi har inga hemligheter för varandra - vi delar dem med varandra. Vi har känt och följt varandra så länge att det är helt naturligt att vi delar allt. Tänk vad bra det är med gammal vänskap, de där vännerna som har följt en alltid och varit med ända sen man var barn. Med dem har man upplevt en hel del på vägen, därför är det så lätt att även dela sånt som hör vuxenlivet till. Vi har ju redan en del hemligheter att bevara. Det är också en väldigt enkel vänskap att hantera....man behöver inte höras av på något tillkonstlat sätt. Det är inget konstigt om vi inte hör av varandra på ett antal veckor - vi vet att vi finns där.

Gammal vänskap ska man vara rädd om, vänner som funnits där i alla tider i både vått och torrt. De som man kan ringa till när man behöver någon, de man kan dela både sina glädjeämnen och sorger med. De som finns i både skratt- och gråtstunder.

Gammal vänskap är som gammal kärlek - den rostar aldrig - men naturligtvis måste den oljas ibland - och en napoleonbakelse duger alldeles utmärkt till det. Den smakade fantastiskt! 

//Lena

  Nästa vecka har det gått ett helt år sen jag blev arbetslös. Ett helt år - hur snabbt går ett år egentligen? Ja - sen länge har jag kunnat konstatera är att tiden går fortare och fortare med åren. Även ett år som arbetslös rusar på väldigt snabbt - så tiden går inte snabbare för att man fyller sina dagar med arbete.

När jag för första gången i mitt liv klev in på Arbetsförmedlingen i juni förr året, hade jag ingen aning om vad som skulle hända under besöket. Jag skulle registrera mig som arbetssökande. Arbetsförmedlaren var en trevlig och färgstark person som fyllde mig med hopp och tilltro om att jag inte skulle komma att vara arbetslös länge. Jag hade så lång arbetslivserfarenhet, hela 37 år, och hade gedigen kunskap inom mitt område. När jag lämnade Arbetsförmedlingen hade jag en känsla av....ja, men då så...det här blir ju inte så svårt. Så jag gick hem och sökte jobbet - som jag så gärna ville ha, jag väntade och väntade....men hörde ingenting.....efter sex månader och ett stort antal ytterligare sökta jobb, fick jag ett mejl där de tackade för min ansökan...men att tjänsten nu var tillsatt av annan sökande.

Det har blivit många såna mejl under året, Tack, men nej tack....tjänsten är tillsatt av annan sökande. Om jag nu överhuvudtaget har hört något alls....det är svårt att hålla motivationen och ambitionen uppe när man gång på gång blir bortvald. Det gäller att se bortom detta och det gäller att inte låta sig nedslås och tycka att man är en sämre person för det. Att hålla kvar sin självkänsla och självförtroende på hög nivå och tro på att den kunskap och kompetens jag har är unik. Det är inte lätt.

Jag är realist, jag förstår varför jag slås ut av andra sökanden. Jag vet orsaken till att det händer igen och igen - oavsett vad Arbetsförmedlingen säger till mig. Jag har arbetat med personal och ekonomifrågor, jag har anställt personal och jag vet hur arbetsgivare resonerar vid tillsättning av personal. Jag har befunnit mig i verkligheten, där jag suttit och valt bort personer och nu befinner jag mig på motsatta sidan, i en annan verklighet - där jag blir bortvald. Det är inte lätt. Det handlar om känslor, många olika känslor - varje dag. Min stress- och energinivå är så ojämn som den kan vara. Samtidigt som det är så, ska jag prestera, vara kreativ, hitta nya utvägar, hitta nya framgångar, hitta min nya framtid. Det är inte lätt - det är rentav svårt.

För jag är också så mycket realist att jag inser att jag måste skapa min egna sysselsättning, jag måste vara så kreativ samtidigt som Arbetsförmedlingens kvarnar fortsätter att mala...jag måste skapa ett hållbart alternativ. Ett alternativ som ska vara roligt, som ska vara sunt, som ska vara lönsamt och ekonomiskt bärande. Det kan kännas pressande - ja rentav stressande.

Men, mitt i allt - måste jag tro, att detta ska gå vägen. Jag måste klara detta, andra har gjort det innan mig...och jag är inte sämre än dem. Jag vet. Det är bara jag som kan göra jobbet, det är ingen som kommer att göra det åt mig....inte denna gång. Under mitt första år i livet som arbetslös, kan jag konstatera att jag aldrig någonsin har känt mig så oledig och ofri som jag gör nu. Jag arbetar hela tiden, min hjärna går för högtryck - det kan kännas pressande.

Min ståndpunkt i livet har varit att klara av att stå på egna ben, ha min egen försörjning - inte vara beroende av någon annan. Livet kan ta en hastig vändning, vi vet inte hur vår morgondag ser ut - och som arbetslös gäller kriteriet - Ensam Är Stark.

Och mantrat är  - jag är varken hopplös, sysslolös eller värdelös - utan endast arbetslös.

//Lena

  Berusningens tid är här - då menar jag inte berusad på alkohol eller annan drog. Utan av alla dofter som man idag kan insupa sig när man vistas utomhus.

Under kvällspromenaden har jag gått förbi rader av syrenhäckar som doftar alldeles underbart! Jag bara måste stanna och dofta på blommorna. Jag har också plockat en stor bukett liljekonvaljer och gett till en vän som fyller år idag....det är hennes favoritblommor..."lillisar" som hon säger. Buketten låg på framsätet under bilresan till henne som tog cirka en halvtimme...jag var nästan alldeles yr när jag kom fram och bilen har aldrig luktat så gott inuti som idag. Buketten stod mitt på tårtbordet och alla som var där lyfte vasen och insöp en rejäl dos av "lillisarna".

Igår köpte jag en helt underbar lavendel till en annan person som också fyllde år, när jag betalade den sa hon i butiken att den var helt underbart vacker....och så helt underbart den doftade sen och hon tog en rejäl sniff på den innan hon scannade in priset. Ja...sa jag man blir alldeles berusad! Berusad av lavendel! Vi kände gemensam lycka och välbehag...och önskade varandra en fortsatt bra dag. Hon som fick lavendeln blev naturligtvis glad och tog en rejäl sniff av lavendeln....som har en otroligt lugnande verkan...ett bad med några stänk lavendelolja eller några blad under kudden är så avslappnande. 

Berusningens tid är verkligen här....så många dofter att insupa.....ge dig tid att se allt det vackra innan det blommat över, ge dig tid att stanna upp och insupa dofterna, ge dig tid att gå ut i skogen och plocka en rejäl bukett av liljekonvaljer, ta in några syrenkvistar eller klipp av en kvist från äppel- eller körsbärsträdet som blommar - unna dig att njuta både utomhus och inomhus. Det finns många sätt att bli lite yr och lite berusad på..........

//Lena

Det är med stor storg jag läser i tidningarna att de s k kravallerna sprider sig från ort till ort. Det har nu spridit sig till andra städer i landet såsom Lysekil, Örebro m.m Bilar sätts i brand, stenar kastas och förödelsen är stor efter ännu en natt i lågor. Vet inte när detta startade och egentligen av vilken anledning...en del säger att det är med anledning av att polisen skjutit ihjäl en 69-åring i Husby. Det är säkert sanningen för en del, för andra är det säkert andra politiska orsaker som ligger bakom, för en del är det säkert en häftig sysselsättning att göra, för vissa är det säkert coolt att få tillhöra en gemenskap, för en del är det säkert inte av någon anledning alls...de hänger bara på.... Jag tror att det finns lika många orsaker till varför detta händer som det finns stenar som kastas.

Det är bara så tråkigt att det händer och jag tycker inte alls att det är konstigt att det händer. När Paris förorter brann 2005 trodde jag att det skulle sprida sig till Svergie....det brann säkert också i något soprum någonstans.......men det blev inte värre än så.

Ungdomar har alltid gjort revolt i alla tider, av olika orsaker, men det här är värre än så. Dels är det förstörelsen av andras egendom såsom bilar, butiker m.m - men det värsta är att Sveriges politiker verkar helt som tagna på sängen av att det händer. Ändå är likheterna med det som hände i Frankrike för åtta år sen slående och det måste ha funnits varningstecken på att det även kan hända här.

Jag hoppas verkligen att detta sätts högst upp på agendan och att det arbetas på bred front för en lösning - att börja kommunicera med ungdomarna tror jag är en bra början. Jag vet att det finns fantastiska människor som redan gör detta....men även Sveriges ledande politiker måste ut i verkligheten genom att visa sig och prata med människorna som drabbar och drabbas.

Ikväll när jag gick hundpromenaden kunde jag notera att även på den lilla ort där jag bor har sten kastats under natten. Busskuren har krossats och hela marken är täckt av glassplitter......undrar om den som gjorde det vet varför stenen kastades....

//Lena

  Varje år, likadant....i år är inget undantag....helt plötsligt noterar jag att det har blivit väldigt grönt ute. Trädens blad, buskarnas blad har blivit gröna och slagit ut, utan att jag hunnit med. Iår tänkte jag, att eftersom jag är så närvarande i naturen, ska jag se när det händer.... Men, helt plötsligt noterar jag det igen, att det har hänt...utan att jag har har sett när....

Likandant med ljuset, när kom det? När blev kvällen så ljus som den är ikväll?

Det är svårt att vara så närvarande att man noterar varje vingslag, varje rörelse, varje förändring. I naturen pågår en förändring hela tiden, varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag - nu i försommarens tid sker allt med en väldans fart. Det frodas och växer så det knakar. Men, även om jag skulle sitta på en stol och riktigt studera de frön jag tryckt ner i mina drivlådor skulle jag ändå inte se hur det växer....fastän det gör det. Det jag noterar är att det blivit fina rader av grönt där jag har satt ner mina frön. Grönt som sen kommer att bli olika nyttigheter som jag kan skörda och äta.

Det är som finast ute i naturen nu, allt är alldeles nytt och fräscht. Så skirt, grönt och oförstört. Fåglarna sjunger på sista versen - snart slutar de sjunga, allt är fullbordat. De har funnit sina partners och bildat bo. Då hinner de inte sjunga längre, de har fullt upp med att mata sina avkommor. Det är det allt går ut på, att hitta en partner och bilda bo  - så är det för djuren.

Hur är det för oss människor? Är det så även för oss, att det viktigaste i livet är att hitta en partner och bilda bo? Jo, så är det nog.....ändå lever så många människor i ensamhet. Gemenskap är ett grundläggande mänskligt behov. Vi är sociala varelser. Trots att vi idag lever tätt inpå varandra i en storstad är det många som ändå känner sig ensamma. Människor springer förbi varandra på gatorna och alla verkar ha egna, roliga liv. Ingen frågar vem du är eller hur du mår. I en värld där det verkar viktigt att vara omtyckt och populär kan det kännas svårt att erkänna att man känner sig ensam och längtar efter gemenskap.

Vi är säkert många som i perioder av våra liv har känt av känslan av vad ensamhet kan innebära, när ens vänner är upptagna i sammanhang som man inte har någon del av. Försommar, midsommar, semester -  dagar och kvällar fyllda av aktiviter och gemenskap. Då sätts ensamheten på prov, när det är som vackrast ute i naturen.

//Lena

I den vackraste av världar finns ingen svält, i den vackraste av världar finns inga krig,

i den vackraste av världar finns ingen miljöförstörelse, i den vackraste av världar lever vi i harmoni med naturen, i den vackraste av världar finns inget våld, i den vackraste av världar lever vi i fullkomlig kärlek, i den vackaste av världar.........

Ja, listan kan göras hur lång som helst - hur vi vill att det ska se ut i vår värld. Och det är också det som vi alla allra helst önskar - att världen såg annorlunda ut än den gör. För vår egen skull och framförallt för våra barns skull.

Jag tror att vi måste börja med oss själva, vi kan inte börja med att snegla på grannen bredvid och tycka att de ska förändra sig. Utan jag kan bara och måste ta ansvar för mig, hur jag beter mig i min vardag - mot andra människor, djur och natur. Jag är en spegelbild för mina barn, såsom jag beter mig - beter sig mina barn. Jag får ta en sak i taget, börja med en förändring och göra det till en vana. Om vi alla skulle göra det, skärskåda oss själva och börja förändra våra mindre bra beteenden och vanor skulle det ge stora förändringar i stort.

Imorgon ska jag börja med mig själv, listan på vad jag kan förändra hos mig själv kan göras lång....det är dags nu - förändringens tid är här. Då kommer kanske världen att se lite bättre ut i övermorgon - jag hoppas det.

//Lena

"Ge inte upp försöken att göra det du vill. Om det finns kärlek och inspiration, tror jag inte att du kan misslyckas"...orden är Ella Fitzgeralds, sångerska 1917-1996.

Jag har både kärlek och inspiration till det jag drömmer om att göra, ändå tvekar jag vissa dagar. Varför tvekar jag - jo, av rädsla. Av rädsla för vadå? Av att misslyckas. Men, Ella säger att om jag har kärlek och inspiration kommer jag inte att misslyckas.... Ett moment 22 läge. Det handlar alltså om att våga, att våga göra det man drömmer om, fastän rädslan om att misslyckas finns där. Köra över den känslan och ändå våga.

Kreativitet föds ur begränsningar, så sant, jag älskar att laga middag när min kyl, frys och skafferi nästan är tomt på ingredienser att laga något på. Då får jag använda min kreativitet - och trixa ihop något på det som finns. Oftast blir det de godaste och mest uppskattade middagarna. De mest oväntade rätter skapas ur min kreativitet. Jag har så mycket kärlek och inspiration till att göra något som jag aldrig tidigare gjort - och jag är inte ett dugg rädd för att misslyckas när jag står där vid spisen och inte har någon aning om hur den färdiga rätten kommer att smaka. Dessa, mina egna påhittade rätter börjar alltid med mitt namn.....i förrgår bjöd jag på Lenas Risinikyckling. Det fanns en halv röd paprika, en halv squasch, en halv rödlök, fyra frysta kycklingfileér, en burk krossade tomater och risini hemma. Med lite örtkryddor och chiliflarn som piffade upp, blev det en god och uppskattad maträtt.

Kan jag omvandla detta och använda det i annat? T ex min sysselsättning, min framtid och min försörjning? Kan jag lura min hjärna....att det är en maträtt jag ska göra. Jag är ju begränsad nu, eftersom jag är arbetslös - och jag är en ganska kreativ person - och jag har drömmar om min framtid. Igår var jag på Arbetförmedlingen på en Starta Eget information, det var en bra information. En otroligt inspirerande person från Almi som höll en kort inledning, jag blev så inspirerad, glad och hoppfull av honom. Starta eget.....

Kärleken, inspirationen och kreativiteten finns. Även kunskap har jag samlat på mig genom åren. Nu gäller det bara att ta ett nacksving om rädslan för att misslyckas - och lägga ner den. Men jag får förlita mig på att Ella Fitzgerald har rätt - man kan inte misslyckas om de två andra ingredienserna finns - det är som med matlagning.

Jag har till och med hört att man kan koka soppa på en spik. 

//Lena

Det kan låta flummigt men jag tror att det är så att människor vi möter i livet möter vi av en viss anledning. Det finns människor som jag mött som varit väldigt viktiga för mig, för min egna personliga utveckling. Jag tror att dessa möten är till för att vi ska lära oss någonting - om oss själva. De är som vägvisare, visar oss riktningen åt vilket håll vi ska gå. Sådana möten brukar prägla och förändra livet. Antingen det blir en total helomvändning, en svag vänstersväng, en brant uppförsbacke eller en våghalsig nedförbacke....är det fantastiskt när man kan se dessa färdriktningar i backspegeln.

Jag har levt mitt liv utan karta eller kompass...jag har hamnat i allt av en slump, har jag alltid trott. Tills jag insett att slumpen inte är någon tillfällighet, utan att det faktiskt finns en utstakad väg för oss alla. Idag kan jag se den röda tråden i det som varit viktigt i mitt liv och det jag vill fortsätta att ägna mitt liv åt. Det är inte lätt att se det när livet rusar på, när dagarna fylls av jobb och aktiviteter och man är så trött när kvällen kommer att man somnar utan att ens hunnit blinka.

Jag har varit arbetslös i snart ett år, denna tid har jag haft modet att se som en "paus" i livet, som jag har använt mycket till reflektion. För mig har det varit så nyttigt att använda tiden till att göra en inventering i mitt liv - vilka händelser som har präglat mig som människa och vilka personer som varit viktiga för min utveckling. Att finna den röda tråden, den gemensamma nämnaren, att förstå att jag inte hamnat där jag befinner mig av en slump - för det låter väldigt banalt. Under det gågna året har jag tillbringat så mycket tid med mig själv som jag aldrig förut gjort i mitt liv - och det kan jag nu känna tacksamhet över.

Mitt i den omtumlande känslan som det varit att bli uppsagd från det arbete som jag älskade, bli omkullkastad och bortvald från en fantastisk gemenskap - har året som gått varit ett av de bästa om jag ser till vad det har gett mig i personlig utveckling. Och denna inre resa har varit nödvändig att göra, då jag tidigare i mitt liv har jag använt arbete för att slippa bearbeta det svåra i livet.

Kanske var detta meningen, kanske var också denna händelse utstakad i mitt liv - vågar jag vara så flummig och säga att arbetslösheten inte kom till av en tillfällighet - utan att  meningen var att jag skulle stanna upp och få chans till min inre resa? 

//Lena