Våren som kom av sig - och helt plötsligt blev till sommar....ja, vilka härliga dagar vi har nu. Det råder full aktivitet i varje trädgård, varje liten grön plätt, varje kolonistuga och odlingslott. Som vi har längtat att få sätta ner fingrarna i jorden att få ägna oss åt att rensa, ansa, klippa, plantera och allt vad det är vi gör på våra egna små rutor. Människan mår bra av grönt, det är bevisat, vi blir friskare av att vistas i miljöer som består av den gröna färgen. Människan är skapt för att tillbringa tid ute i naturen och att odla och skörda marken - det har vi gjort i alla tider. Idag odlar vi inte på samma sätt som vi gjorde tidigare, då det var nödvändigt för att överleva. Idag hobbyodlar vi mer, införskaffar oss en odlingsbänk och sätter ner lite frön för att det är så roligt att se om det kommer upp något grönt. Och när det gör det - är det så gott att få äta sin egen sallad, sina egna morötter och sina egna rädisor. Det smakar bättre. Den stora lyckan är att ha en egenodlad potatis klar till midsommar, den med så tunna skal att den är alldeles genomskinlig. Den smakar fantasiskt bra.

Att tillbringa timmar med att odla, plantera, ansa och klippa är som bomull för själen. Det är verklig själavård - tankarna skingras, solens strålar värmer i nacken och vi blir härligt trötta. Man har också kommit på att detta är ett bra sätt att hela människor med t ex utmattningssdepression, stressreaktioner, panikångest. Att få trädgårdsterapi i rehabiliteringssyfte. Det har nämligen visat sig att det ger återhämtning att vistas i natur/trädgård och studier har visat att dessa miljöer är bra för att det ger möjlighet att återskapa balans i livet. Natur och trädgård lämpar sig utmärkt för personer med dessa symptom och terapin är ett värdefullt bidrag i rehabiliteringen. 

Jag tycker detta är fantastiskt på många sätt, fantastiskt naturligtvis för att det gör människor friska och att det finns sån hjälp att tillgå. Men, det mest fantastiska är ändå och jag vet inte om det finns en visst inslag av ironi i det jag känner....är att det gjorts studier på att det är så - att naturen helar. Jag blir så förundrad....för det måste vi väl ha vetat hela tiden, att naturen helar, naturen är till för oss, vi är en del av naturen och vi är gjorda för att vistas i den. Vi har bara glömt att det är så. Vi har glömt bort att vistas i skog och mark och vi har glömt bort att stoppa ner fingrarna i jorden. Eller rättare sagt, vi har inte tid - vi prioriterar annat.

Trenden säger att vi söker oss tillbaks till vårt ursprung - en ny gröna våg är här. Vi hade bara gått lite vilse ett tag - vi vill tillbaks till doften av växlighet, till att stoppa fingrarna i den varma jorden och få lite skit under naglarna.

Och himla tur att alla studier visar att vi mår bra av det!

//Lena

  Med sorg i hjärtat fick jag liksom många andra läsa om den tragiska händelsen om pappan som glömde sitt barn i bilen - som fick så ofattbara följder att det lilla pojkebarnet dog. Jag går sönder inombords när jag försöker snudda vid tanken på hur det känns för de som är drabbade, så jag blir tvungen att avbryta tanken genast. Jag har inte några som helst åsikter om händelsen, det tragiska som har hänt behöver vi andra inte alls kommentera. Det räcker så.

Det som jag däremot tänker på är hur svårt det är att vi är medvetna i allt vi gör i en tid som rusar fram så fort. Att ha en total medveten närvaro under en dag är svårt och ofta tappar vi bort oss av olika anledningar. Vi har bråttom, vi har mycket som ska göras, vi upplever stress och att vi kanske inte räcker till. Vi är många som har upplevt detta, mer eller mindre. Min egen medvetenhet är något jag måste träna på hela tiden, den finns inte där av sig själv. Jag måste påminna mig om att göra en sak i taget och ha en ständig dialog med mig själv där jag högt berättar för mig själv vad jag gör just nu. När jag använder mig av detta verktyg fungerar det bättre för mig, då jag använder fler av mina sinnen, jag uttalar och sätter ord på det jag gör - lyssnar, utför och slutför. Ja, knepen att öka sin egen medvetenhet är många och det finns säkert många bra som många av oss använder i vår vardag. Vi vet om att vi lever i en stressig tid, då dagarna fylls av många åtaganden och aktiviteter.

När vår hälsa, när sjukdom och tragiska händelser drabbar oss - stannar tiden och allt runtomkring oss blir oviktigt. Då ställer vi oss frågan vad det är vi skyndar till, varför vi stressar som vi gör, om vi lever de liv vi vill leva. Vi inser vad som är viktigt i våra liv.

 
//Lena

  Hålla balansen, hålla i varje dag, leva varje dag fullt ut och inse att det finns så mycket att leva för. Jag kan allt det där, jag vet allt det där....men det är svårt när man är arbetslös. Att hålla humöret på en jämn nivå, att inse sitt eget värde, sin egen styrka och sitt egna unika jag. Det är lätt att slås omkull och tappa tron på sig själv. Det är viktigt att ha struktur under veckorna....jag måste påstå att jag inte riktigt har fått till det så där jättebra. Däremot vet jag att jag måste sätta upp gränser för mig själv, så att jag inte helt "förlorar" dagarna till...ingenting. Att slå på TVn t ex är en sån regel som jag direkt har satt tabu för....det tillåter jag mig endast om jag är sjuk...då får jag ligga i soffan framför TVn och zappa. Det är nog viktigt, tror jag, att man sätter upp lite regler för sig under arbetslösheten. Så att man inte tappar fotfästet - för det är så mycket annat som man tappar.

Som energi - jag saknar den energi som jag hade tidigare när jag var i arbete. Jag fick min energi främst av mina kollegor....men också av att få vara med i ett sammanhang, vara behövd, av att vara med och göra skillnad, av att prestera, av att få uppmärksamhet, av att få beröm, av att producera....ja, av att vara i arbete. Så mycket har det betytt för mig genom åren att ha ett arbete att gå till om dagarna. Och det är inte förrän nu efter att jag blivit arbetslös som jag har förstått att jag har svårt att producera egen energi. Jag är en typisk lagspelare, en kugge i hjulet....som drivs framåt med hjälp av och tillsammans med andra...det ger mig energi. Jag är säkert inte unik i detta, vi människor är flockdjur och de flesta av oss vill tillhöra vår flock. Vi är också vanedjur med invanda rutiner som vi gör varje dag.....och om vi då kastas ut ur flocken, tappar rutiner och tillhörighet....så kanske det inte är så konstigt att det blir svårt att vara på topp varje dag. Att det blir svårt att hålla balansen, hålla struktur under dagarna och att producera energi. Vi är bara människor....och vi har känslor, som tur är.

Så det är nog så, trots allt, att det jag känner och upplever är nog inte helt unikt - utan helt normalt. Det är så här det känns att vara arbetslös, helt enkelt. Det gäller bara att inte helt tappa bort sig, utan att tro på sin potential, att tro på sin framtid, att tro på de idéer som ramlar ner i ens huvud. Att våga ta tag och greppa dem så att de inte förblir dagdrömmar. Det är endast jag som kan göra skillnad och det är endast jag som kan göra jobbet med att komma dit jag vill. Så det jag tidigare gjort som lagspelare måste jag börja göra som singelspelare....för jag är varken hopplös eller värdelös....jag är endast arbetslös.

//Lena

  Tänk om vi kunde fördela sysselsättningen över hela landet, i alla branscher, för alla åldrar, för gemene man gammal som ung. Tänk om vi kunde omfördela så att de som går på knäna och håller på att arbeta ihjäl sig fick dela med sig av sina sysslor och ge till dem som inte har någon sysselsättning. Tanken är god, men hur det skulle gå till i praktiken har jag ingen aning om. Min uppgift är att endast tänka tanken, har ingen aning om vilken knapp som ska tryckas på för att det ska kunna bli verklighet - om det nu ens är möjligt att göra. Idag ligger arbetslösheten på 8,8 % och antalet arbetslösa personer är 448.000 Övertidsuttaget för de som arbetar fortsätter att öka och hela 17 % arbetade övertid under 2012, vilket motsvarar 150.000 heltidsjobb. Det är hisnande och galna siffror, när man ser hur otroligt mycket de som arbetar egentligen arbetar. Och det avser endast den redovisade övertiden....sen finns också ett stort mörkertal som aldrig redovisas. Så hur många heltidsjobb skulle kunna skapas egentligen?

Det här är ett stort problem på många sätt, dels att arbetslösheten konkret skulle kunna minskas men även att de som arbetar övertid riskerar sin hälsa. Trenden att övertidsuttaget ökar för varje år är alltså ohållbart i längden och kommer att leda till att människor i princip näst in till arbetar ihjäl sig. Iallafall stressar sönder sig och går in i den berömda väggen, vilket leder till sjukskrivningar och långa rehabiliteringar - som kostar samhället pengar.

Jag har också som så många andra befunnit mig i situationen att jag har arbetat alldeles för mycket, alldeles för många timmar per vecka - en ständig övertid. Företagen har inte råd att anställa mer personal utan den som arbetar får istället arbeta för fler. Det här har blivit vår vardag och är så vanligt förekommande att vi inte alls tycker att det är konstigt längre. När jag för trettio år sen arbetade övertid hörde det till undantagen och var väldigt ovanligt, övertiden var planerad, avsåg en viss uppgift och beordrad av chef. Idag ligger vi på en konstant övertid....vi ligger ständigt efter i vårt arbete och "högarna" hopar sig...vi är underbemannade och i företagen, landstingen och kommunerna är personalbesättningen slimmad för att ekonomin ska gå ihop.

Undrar hur länge det här kan pågå och hur länge det får pågå? Någon måste väl dra i handbromsen kan jag tycka - så att en förändring kan bli till. Jag tänker endast tanken som vanligt och det är bland annat detta jag tänker på om dagarna som arbetslös. Sen tänker jag även på in- och utfasning av gammal och ung arbetskraft...har lite tankar och idéer angående det också. Men, som sagt jag är inte den som varken kan trycka på knappen eller dra i handbromsen....jag tror att det ligger på politikernivå. Kan man söka arbete som politiker, förresten?

//Lena

  Att vara nåbar är i princip något vi kräver av varje människa idag - motsatsen känns inte okey. 

Och att vara ständigt nåbar är oerhört tröttande, att höra våra egna och andras telefoner och datorer i tid och otid påminna oss om att vi är eftersökta. Dessa ständiga ljudpåminnelser...från samtal, sms, mejl. Bipp, bipp, bipp.... Vårt krav på nåbarhet har ökat med åren och har följt med det ökade tempot och framförallt teknikens utveckling. Det är svårt att stänga av idag, att lägga ner, att trycka på off-knappen och ta en teknikledig dag. Vi har blivit beroende av att vara nåbara, vi kräver det av oss själva och vi kräver det av våra medmänniskor. 

När jag var barn, tonåring och ung vuxen kunde inte mina föräldrar nå mig överallt, hela tiden. De fick ha tillit till att allt var okey med mig när jag prövade mina vingar i olika sammanhang. Allt från att jag vidgade mina vyer från egna gatan till nästa kvarter, till att göra min första egna tur in till stan, till att göra min första egna trip till Stockholm (för att inhandla Gul och Blå jeans) till min första egna tältsemester, till min första egna utlandsresa.

Själv har jag två vuxna barn, som fick sina första mobiltelefoner när de var femton år...och jag har svårt att minnas hur det var innan de fick dem....men jag måste också ha haft tillit. Idag däremot är det så lätt att säga till dem....skicka ett sms när du kommit fram, så fort de ska iväg någonstans - fast de är vuxna. Det känns bra att ha kontroll.......för det är väl egentligen det som det handlar om, att ha kontroll.

Att vi har ett så stort krav på nåbarhet, snabba kontakter och gensvar - kommer det att påverka oss i förlängningen? Vad gör det med egenskaperna tålamod, oro och tillit? Var mina föräldrar mer eller mindre orolig för mig än vad jag har varit för mina barn? När jag var ute på äventyr och de inte hörde av mig på flera, flera dagar...hur oroliga var de då, jämfört med hur orolig jag kan ha varit om mina barn inte har svarat på mitt sms inom ett antal timmar? Svåra frågor...och säkert inte mätbara.

Att den tekniska utvecklingen går framåt är ju självklart och vi lever i en tid då allt går rasande fort - det som kom ut på marknaden igår är i princip gammalt imorgon. Det gäller att hinna med att ta till sig allt, jorden snurrar fort nu. Men, mitt i allt har vi ett eget val - fastän vi inte tror det. Det är jag som väljer om jag för en dag trycker på off-knappen - om jag väljer att vara onåbar. Det känns ovant, nästan läskigt att ens tänka tanken....men det är säkert hälsosamt. Jag ska prova en dag........

//Lena

  Vissa ord måste man riktigt suga och smaka på för att förstå innebörden.Tålamod är ett sånt ord och en egenskap som jag lider stor brist på, som jag inte har fått så stor portion av. När något hamnar i ett tillstånd av vakum, när nästa steg är beroende av andras agerande och där jag absolut inte kan påverka takten - då mår jag som sämst. När jag som är en långsam och lugn person kommit fram till ett taget beslut måste saker hända - och helst då i ett ökat tempo. Det ger mig energi att fortsätta - annars tappas fart och effekten blir den motsatta. Även enkla praktiska göromål i vardagen ska gå enkelt, snabbt och problemfritt utan att behöva kräva något tålamod från min sida. Vad det bottnar i att man har olika bra och dåliga egenskaper som person, vet jag inte. Om det har att göra med tidigare upplevelser i livet eller om vi föds med dem, att det är genetiskt.

Att försöka tänka och agera som vuxen, som när ens vänner ber om råd, är svårt när det kommer till en själv. Man får verkligen kämpa med sig själv för att inte tankarna ska fara iväg och låta det få så stora propotioner att man hamnar i en slutsats grundad på sin egen fantasi.

Det krävs stort tålamod att bara vara, låta saker få utvecklas i sin takt, låta tiden ha sin gång och ha tillit till att allt kommer att gå den väg som är tänkt och bli så bra som det bara kan.

Saker och ting kommer vid en särskild tidpunkt av en särskild anledning, den påminnelsen ger jag mig själv när jag far iväg i fantasin. Sen smakar jag på ordet TÅLAMOD - vad betyder det egentligen? Ja något så självklart viktigt som MODET ATT TÅLA - att vara så modig att jag vågar vila i vakumet tills det som ska komma är här.

 //Lena

Vi lever i en tidålder då vi har blivit så vana att stressa att vi inte ens märker att vi bär den inom oss, många av oss tror att vi är i ett normaltillstånd när vi halvspringer gatan fram och pratar snabbt i mobiltelefon. Därefter, samtidigt som vi fortsätter att skynda oss börjar vi blippa på knapparna för att vi kom på något ytterligare som inte blev sagt, efter samtalets slut. För endast ett trettiotal år sen skulle detta beteende ha orsakat mångas blickar - ja, alltså tekniken fanns ju inte riktigt i var mans hand - men själva beteendet är det jag främst syftar på.

Idag gör vi allt mycket snabbare än vad människan gjorde tidigare, vi går fortare, vi äter fortare, vi pratar fortare, vi kör bil fortare....ja, listan kan göras lång. Tempot har ökat och det fortsätter att öka. Jag har ofta tänkt tanken, vad kommer det att göra med människan på sikt - med evolutionsprocessen. Jag såg ett inslag på TV för ett antal år sen, där de visade skillnaden på hur fort människor gick över ett torg på 1960-talet och i nutid....skillnaden var enorm! Och det konstiga är att om vi skulle börja gå i samma takt som människor gjorde då, skulle vi bli - stressade! Är inte det fantastiskt? Det har alltså gått så långt att om gemene man försöker sänka tempot - blir vi stressade.

Idag går vi kurser för att lära oss hantera vår stress, vi går kurser i att lära oss andas, vi går kurser i att lära oss att vara avslappnade - allt det som vi har naturligt i oss när vi föds. För vi föds, förhoppningsvis inte i ett stressat tillstånd. Vi har mycket att lära av barnen, de små, innan vi vuxna formar dem till små stressade varelser. Scenariot av en stressad småbarnsförälder som drar sitt lilla barn i armen för att skynda på, mår jag riktigt dåligt av. En förälder som sitter med sitt barn på en hamburgerbar och äter hamburgare och påskyndar sitt lilla barn att äta snabbare, snabbare, är en bild som etsat sig fast hos mig sen många år tillbaks. Jag försökte ge blickar...men föräldern var för stressad för att se....och bilden samt orden av min egen son när han som sjuåring ger uttryck för sin undran, när han en dag är med mig på min arbetsplats och min kollega halvspringer förbi mitt bord ännu en gång...."Mamma, varför springer alla på ditt jobb"?? Det var som ett uppvaknande...en så intelligent fråga från ett litet barn...min kollega skulle endast till kopiatorn och den var inte på väg någonstans.

Så rätt, så rätt - varför springer alla vuxna? Varför barn springer vet vi ju....de har spring i benen! De måste springa bort det....

Vår naturliga förmåga att i vissa situationer få en stressreaktion har alltså blivit en naturlig del av oss, vi går runt och bär på den mitt i vardagen. Stress är egentligen en livsviktig reaktion i kroppen som sätter i gång olika stresshormoner som adrenalin, noradrenalin och kortisol för att ge oss extra kraft och energi, som exempelvis när vi upplever fara eller känner oss otillräckliga i en pressad situation!

För urtidsmänniskan var stress ett sätt att uppfatta fara och sätta kroppen och alla sinnen i alarmberedskap för att kämpa eller fly, och för att överleva! I det samhälle vi lever i idag har stressen kommit in i vardagen på ett helt annat sätt och även fått en lite annorlunda karaktär då tidsbrist och känslan av otillräcklighet har ökat. Det är när vi känner att vi tappar kontrollen, känner oss otrygga och saknar mening som risken för stress ökar. Stress uppkommer ofta som en följd av våra tankar, av dagligt grubbel. Kroppen har svårt att se skillnad på tankar och verkliga fysiska faror, därför skapas samma kroppsliga reaktioner.

Ja, vad gör stressen med oss människor på sikt? Det är frågor som måste ställas, besvaras och tas omhand. Jag har också varit drabbad och sjukskriven av utmattningssymptom, vem har inte det i dagens samhälle? Det är lätt att ta på sig för mycket arbete, vilja allas väl och att inte säga ifrån. Men, det gäller att våga säga ifrån, att stå upp för sig själv och inte göra saker på bekostnad av sig själv. Skapar och vårdar vi bara vårt eget utrymme är det mycket lättare att hålla stressen ifrån sig.

Idag som arbetslös, arbetar jag inte för mycket och blir inte alls stressad av den orsaken. Däremot är just arbetslöshet en stor orsak till stress hos människor, vi tappar kontrollen av vår framtid, vi känner oss otrygga och vi saknar mening. Det är lätt att låta tankarna ta över och börja grubbla. Då är det viktigt att försöka se om det finns någon mening med det som skett, att finna den i det utsatta läget kan vara svårt - oftast brukar den lysa klart när vi kommit in i framtiden. Jag har tilltron till att jag ska finna meningen med min situation även denna gång.

//Lena

Det är lätt att slås ner och tappa både självkänsla och självförtroende när man är arbetslös. Att ha en sysselsättning, ha en arbetsplats att åka till och tillhöra en gemenskap är viktiga faktorer. Det gäller att tro på sin egen potential och inte helt tappa bort sig vilket kan vara svårt. Det jag har märkt under den tid jag varit arbetslös är att dagarna kan vara otroligt skiftande i hur stor tilltron till mig själv är. Ena dagen är självkänslan på topp och jag känner att allt kommer att lösa sig, jag har planer och idéer om hur det ska gå till, min hjärna spottar fram en massa lösningar och jag söker jobben som jag absolut inte ens skulle överväga att söka dagen efter....för då är självkänslan i botten och allt känns hopplöst och nattsvart. Hur kan det komma sig......jag har liknat det som att jag hoppar bungyjump, när gummibandet tänjs ut och jag åker ner i botten och sen upp igen, ner i botten...upp igen. Detta är otroligt energikrävande, men så är det väl när man inte har riktig kontroll, när ens liv ligger i händerna på....ja på vadå? Jo, hos mig själv...för det är ju bara jag själv som kan se till att det kommer till en förändring och då gäller det verkligen att ha energi och tilltro - samtidigt som jag håller på och hoppar bungyjump! Det är inte lätt detta och det värsta senariot är om det fortsätter så här, alltså fortsätter i arbetslöshet. Det är något som jag absolut måste bryta mig ur innan det är försent, för självkänslan, självförtroendet, tilltron, energin, lusten, orken....ja, gud vet allt vad som minskar i takt med att dagarna som arbetslös ökar. Så viktigt det är att ha ett arbete, en sysselsättning för oss människor. Men, det är ju inte bara själva sysselsättningen som är viktig - det är ju helt krasst ens ekonomi, den egna försörjningen det handlar om också, för det går ju inte att ha något utsvävande liv med a-kasseersättning. Och när jag var hos Arbetsförmedlingen förra veckan informerade min handläggare mig om att aktivitetsstödet som börjar gälla för mig under sommaren är ännu lägre än a-kasseersättningen. Så det är bara att bita ihop och inse att den lön som jag en gång hade och är reducerad med två tredjedelar ska ner ytterligare ett snäpp - häpp!

Det är en tuff tillvaro detta och samtidigt förstår jag också att jag inte har det sämst. Det finns regioner i landet där det absolut inte finns några jobb alls att söka, där industrier har lagts ner, där utflyttningen är stor, där all utveckling har stannat - där båda föräldrarna i familjen är arbetslösa och sitter med belånade hus som ska betalas. Hur klarar de sin tillvaro? Hur mår de? Den stora kvoten av ungdomar här i landet som inte kommer in i sysselsättning, som har studerat färdigt eller som inte vill/har förmåga att studera. Hur har de det med tilltron till framtiden? Tror de på sin potential och kapacitet alls?

Ja, det är lätt att knäckas, att brytas sönder och tappa bort sig under en arbetslöshet. Och det är svårt att plocka fram sina styrkor. Jag önskar att jag hade ett bra recept för hur jag ska behålla tilltron till mig själv alla dagar - utan att behöva åka upp och ner i ett gummiband.

Men, jag har bestämt mig - detta kan inte fortgå så värst länge till...jag kommer att klippa bandet och kasta mig ut. Var och hur jag landar får vi se - jag hoppas att jag landar hyfsat mjukt.

//Lena