Jag ser ljuset, våren har kommit och dagarna blir längre, snön är i princip borta. Mörkrets tid är över, vi har klarat av ännu en vinter - och i år har den varit så lång! Vi behöver ljus, ljuset symboliserar så mycket, allt känns och blir lättare när tillvaron får bada i ett skimmrande ljus. När min kristall i köksfönstret reflekterar solens strålar och det dansar ljuspunkter i alla regnbågens färger runt i mitt kök kan jag sitta och titta på dem och bara njuta. Rörelse och ljus förenat och skapat av naturens krafter skänker mig en stunds lycka. Det är viktigt att se dessa ljuspunkter i livet, även om de är flyktiga och varar endast korta stunder. Så just nu känns livet lite lättare, för en arbetslös-men inte sysslolös-och absolut inte värdelös person- som jag. Framtiden, vilket underbart ord egentligen när man smakar på det, finns där och innehållet i min egen framtid börjar utstakas. Jag tillåter mig att njuta, drömma och fantisera samtidigt som jag sakta, sakta närmar mig målet. Allt har sin tid, är man en långsam person som jag, måste det få vara så, det är en konst att ha tillit till att allt kommer att bli bättre. Att våga lita på sin magkänsla att man är på rätt väg, fastän den ibland kan kännas kringelkrokig.

Men som Astrid Lindgren säger, man måste sätta fart också, det händer ju ingenting av sig självt, inte ens sommaren kommer då. Det är så sant, för att nå min framtid krävs det också hårt eget arbete, i både handling och tanke. Jag fick en skjuts av min handläggare på Arbetsförmedningen när hennes ord nådde mina öron....arbetsmarknadspolitiska åtgärder, praktikplats, arbetsmarknadsutbildning för bristyrken, aktivitetsstöd. FAS 1, FAS 2, FAS 3.

Tack - men nej tack, jag har lovat mig själv att den världen vill jag inte befinna mig i. Jag vill skapa min egen tillvaro, jag vill gå min väg, den som är ämnad för mig, den som jag egentligen alltid befunnit mig på. Jag har bara tagit en paus men nu ser jag ljuset därframme, ser min framtid och ser mitt kall. Och min övertygelse är att jag kommer att nå mitt mål.

//Lena

JAG ÖNSKAR att jag kunde säga att det är arbetslösheten och inte arbetsförmedlingen som suger musten ur mig ibland, men det vore en lögn. Det känns som ett krig där jag försöker följa min väg i livet och dom försöker tänka ut strategier för att få mig bort från den. Istället för att vara en vän på vägen som stöttar och hjälper gör dom allt dom kan för att sakta ner mina steg, eller rent av tvinga mig av vägen. Som tur är har jag styrkan att inte vika av och dom rätta verktygen för att hålla mig stark, men jag tänker på alla dom som inte har det, som inte orkar, som ger upp. Varför har samhällsapparaten blivit så tuff, så oindividuell? Det gör mig lite ledsen men samtidigt ännu mer stark i min övertygelse om att jag gör rätt.

I hela mitt vuxna liv har jag tagit hand om sjuka människor och samtidigt sett sjukvården bli allt tuffare mot människorna. I Sverige måste man vara stark om man är sjuk, för att orka  kräva sin rätt till behandling. Precis som inom alla andra områden i samhället ska allt färre hinna allt mer på sin arbetsplats, så även inom sjukvården. Men inom sjukvården drabbas alltid en tredje part, den sjuke som inte orkar kräva sin rätt. Och även jag som sjukvårdspersonal drabbas, av en konstant känsla av att inte räcka till. Jag hinner ju alltid bara göra det absolut nödvändigaste, vårda den fysiska sjukdomen. Effektiv och professionell ska jag vara, tid att bara finnas för en patient en stund finns inte, ta hand om det psykiska måendet får någon annan göra, och då menar jag inte psykiatrin för sånt har inte dom tid med. Du måste vara svårt psykiskt sjuk för att få hjälp inom psykiatrin och även där får du bara första hjälpen, resten ska du helst klara själv, hemma. Sjukvårdsekorrhjulet snurrar allt snabbare under besparingens piska. Detta ekorrhjul utan vare sig handbroms eller nödbroms orkar jag inte vara en del av längre. Jag har lämnat den världen och tänker inte ångra mig, jag är snarare glad att jag lyckades hoppa av i tid och utan att skada mig i fallet. Jag inbillar mig inte att min väg kommer att vara asfalterad och gropfri, det önskar jag inte heller, det är nog snarare en okänd grusstig som slingrar sig framåt och jag ser inte bakom nästa krön. Däremot vet jag vad som väntar mig i målet, och dit tänker jag nå i vilket skick stigen än befinner sig. 

Jag ser en mottagning för friskvård och livsstilsförändringar. En mottagning där varje människa känner sig välkommen och rofylld. En plats människor vill återvända till. En plats där människor stärks och blir mer redo att möta det hårda samhället utanför. En arbetsplats och en arbetsmiljö där jag mår bra av att vara.

Jag är helt övertygad om att detta inte är en utopi, detta är ett realistiskt mål och det är MITT mål. Det kommer att krävas hårt arbete, jag kommer med all säkerhet att ramla och skrapa knän och händer, men jag kommer också att resa mig varje gång och fortsätta vägen fram. Jag strävar inte efter rikedom, jag strävar efter frid i själen. Solen skiner, stigen slingrar sig över skog och äng, fåglarna kvittrar och bäcken porlar. Jag har kängor på fötterna och min vandringsstav. Jag är redo. Nu går jag.

//Angelica

Första gången jag hörde talas om bemanningsföretag var i slutet av 80-talet och jag kommer ihåg att jag tänkte "vilken konstig affärsidé...företagen har ju redan den personal de behöver...anställd". Vilken dålig spådam och sierska jag är! I början av 90-talet tog företaget jag var anställd på för första gången in en inhyrd konsult pga att vi var överbelastade på avdelningen...och på den vägen fortgick det. Vi vande oss vid att ha en konsult inhyrd lite då och då vid arbetstoppar. Idag vet jag inte hur många bemanningsföretag och hur stor andel människor det är som har sin anställning hos Manpower, Proffice, Poolia m.fl, m.fl Och jag är inte insatt i deras anställningsvillkor, vet bara att när dessa företag poppade upp hade deras personal inte alls samma trygghet i sin anställning som LAS säger.

Idag har jag som arbetslös naturligtvis registrerat mig i samtliga register hos samtliga bemanningsföretag, det har blivit helt naturligt och självklart att göra så. Med hopp om att få en anställning som ska ge mig ett uppdrag vid något företag som behöver just min kompetens. Utvecklingen har också blivit så att det i flera branscher ger mer i lön att vara anställd i ett bemanningsföretag än att vara anställd i det företag som hyr in arbetskraften - då väljer ju många det eftersom, helt krasst, ekonomin ofta styr våra val. 

I dagens DN läser jag att Stockholms Landsting har ökat sina kostnader med hela 33 % för inhyrda sjuksköterskor mellan 2011 och 2012. Och att räkningen för 2012 hamnade på 100 miljoner! Vilken svindlande siffra - och det är endast för en yrkeskategori - och ett landsting - fast kanske den största, vanligaste och lönsammaste kategorin för bemanningsföretagen. Och när jag läser artikeln känner jag igen de tankar och argument som jag hade som arbetsplatsombud i början av 90-talet....när HR-chefen för Karolinska US säger ....."Vi skulle mycket hellre anställa personal. De som kommer från bemanningsföretagen gör ett gott jobb men det är tryggare och bättre att ha fast anställd personal. Och de kan delta i utveckling på ett bättre sätt"... Precis så var diskussionen när bemanningsföretagen poppade upp....de som hyrdes in kunde inte jämföras med egen personal för de hade inte samma tillhörighet, lojalitet och ansvar för verksamheten som den egna anställda personalen, krav omöjliga att ställa på en inhyrd personal. Däremot självklart utför de inhyrda själva arbetsuppgifterna lika bra som den egna personalen - det blir lite teflonkänsla över det hela. 

Hur kan det då komma sig, att det har skett en så markant ökning av bemanningsföretag och att kostnaderna för dessa har ökat i så stora omfång ute hos företag, landsting och kommuner?  Landstingen och kommunerna betalar hutlösa belopp för inhyrd personal och har därmed inte råd att möta de lönekrav som facket och personalen ställer. Att Landstingen ska gå med på kravet på 25.000/månad för nyutexaminerade sjuksköterskor är inte aktuellt, trots att det är ännu dyrare att hyra in personal från bemanningsföretag. "Vi har inte de pengarna säger HR-chefen på Karolinska och det är inte rimligt heller att betala en lön till oerfarna som kanske överstiger lönen för någon som har lång erfarenhet"... Idag erbjuds nyutexaminerade sjuksköterskor ca 21.500/månad i ingångslön på Karolinska US - självklart att de då väljer att gå till ett bemanningsföretag och få mer i plånboken. Dessutom finns det anställda som slutar sin anställning och gör detsamma.

Jag tror att vi har målat in oss i ett hörn som det i princip är omöjligt att ta sig ifrån. Eller kan någon komma på en bra idé hur det ska gå till? Hur ska det vara möjligt för företag, landsting och kommuner att betala sina egna anställda en skälig lön när pengar äts upp av höga kostnader för inhyrd personal? Vad gör det med lönevillkoren i de utsatta branscherna och att bemanning sprids från bransch till bransch? Och hur kan det vara möjligt att lagen säger att företag får säga upp ordinarie befintlig personal för att istället ta in konsulter - det som jag själv drabbades av för drygt ett år sedan? Jaa, vilken dålig spådam jag var där på 1980-talet - men, samtidigt hur skulle jag kunna ana att något som lät så dumt.... skulle bli en normalitet på 2010-talet?

//Lena

Drömmar är som dagsländor

flyktigt virvlar de förbi

Skynda dig att fånga dem i farten

och håll sen tålmodigt i

Vårda dem i ditt inre under dagen

och den som finns kvar till morgonen därpå

liksom lindad av bomull i magen

följ den - det kan vara lyckan du funnit på

De övriga likt en dagslända

var ämnade för endast en dag

dagdrömmar som kom för att vända

vackra i tanken men borta i nästa andetag

//Lena

Det är svårt att få till ett välbalanserat liv. Vi arbetar oftast för mycket, det tar för mycket tid, kraft och ork av ens liv. Det är lätt att vi tar på sig för mycket ansvar och engagemang och ger extra av allt, så vi faller ihop som en trasa när vi kommer hem. Vardagen blir en transportsträcka och den ena dagen är den andra lik...jobba, äta, sova, jobba, äta, sova...handla, städa, jobba, äta, sova...handla, städa... ja, så rullar det på. Det är lätt att somna i soffan på kvällen, vi orkar inte riktigt med att vara sociala och aktiva under veckorna. Sen kommer helgen, då har vi krav på att göra roliga saker, vara sociala, laga extra god mat, kanske bli bortbjuden eller bjuda in till middag. Småbarnsfamiljer har extra stora krav på sig på helgerna, för då ska även barnen aktiveras. Våra liv ska fyllas med mycket innehåll för att det ska vara perfekt och vi ställer så stora krav på oss själva.  

Som arbetslös sänks alla dessa krav, men de ersätts av helt nya krav. Tiden är inte längre en bristvara, egentid finns nu och hur jag vill disponera min dag bestämmer jag själv. Jag behöver inte längre leva ett totalt inrutat liv, utan jag kan ägna min dag utifrån hur jag själv vill och känner. Det krav jag har från mig själv och andra är att hitta ett arbete eller sysselsättning. Men det räcker inte med det....jag har nu också ett krav på mig själv att försöka komma på vad jag vill göra allra, allra helst i mitt liv, på riktigt. Att ta chansen och känna efter vad det är jag egentligen vill ägna mig åt i mitt resterande liv. Få göra något meningsfullt som ger både till mig själv och andra. Och att få användning av de erfarenheter som jag samlat på mig så här långt.

Hur som helst, när jag kommit i sysselsättning igen kommer min största prioritet att vara att leva med balans i livet. Även jag har gjort de misstag som de flesta gör, jag har rusat på, jag har arbetat för mycket, jag har gett för mycket av mig själv, jag har satt mig själv i sista rummet.

Arbetslösheten har haft det goda med sig att jag har lärt mig att prioritera annat, jag har lärt mig läxan att om jag inte ger till mig själv först - kan jag aldrig, aldrig ge till andra människor utan att sker på beskostnad av mig själv. Som alltid gäller det att ha balans.

//Lena

Privata företag tjänar hundratals miljoner på arbetslösa....nästan var tredje skattekrona går rakt ner i ägarnas fickor, visar en granskning som SVT har gjort. Bolagen kritiseras hårt av före detta anställda och människor de skulle hjälpa..."- De fick massor med pengar, men vi fick meningslösa aktiviteter". Ägarna plockade ut 50 miljoner kronor medan arbetslösa fick virka och få fotbad.... Arbetsförmedlingen har betalt 4,8 miljarder kronor för bland annat jobbcoachning sedan 2008.

Detta går att läsa i dagens Aftonbladet - och är jag förvånad? Nej, inte ett dugg. Jag blev uppsagd och slutade mitt arbete i juni förra året. För första gången i mitt liv har jag anmält mig som arbetslös, får a-kasseersättning och är inne i en värld som jag aldrig tidigare befunnit mig i. Jag har varit på ett obligatoriskt informationsmöte på Arbetsförmedlingen, för genomgång av deras hemsida. Jag har träffat min arbetsförmedlare en gång endast, på ett obligatoriskt möte. Då upprättades en handlingsplan för mig som jag sedan till punkt och pricka ska följa. Mitt ansvar är att hålla datumen för uppföljningssamtal samt att jag har gått hos jobbcoach vid tio tillfällen. Min jobbcoach var bra, men våra träffar hade ett mer teraupetiskt syfte för mig än att det genererade något arbete.

Sen jag kom in i det sammanhang som jag för tillfället befinner mig i har jag många gånger tänkt, vad har Arbetsförmedlingen för funktion? Och när jag nu svart på vitt får läsa i tidningen att de upphandlat tjänster till så stora belopp som 4,8 miljarder kronor på så kort tid, kan jag verkligen tycka att min fråga är befogad. Det är ofantligt stora pengar i omlopp - vi arbetslösa är ett kretslopp, en produktion, en evighetsmaskin, en industri som skapar arbetstillfällen och vinstgivande företag för de som vill tjäna stora pengar.

Eftersom jag har ett ansvar som arbetslös att följa en handlingsplan m.m tycker jag att det är rimligt att Arbetsförmedlingen också tar sitt fulla ansvar för oss arbetslösa. Det handlar om våra skattepengar, jag vill inte att var tredje skattekrona går ner i privata företagares fickor. Jag har varit fullt arbetsför och betalt skatt i 37 år innan jag drabbades av arbetslöshet, det handlar om miljontals kronor som jag har bidragit med. Det måste till en förändring, det är inte rimligt att det slösas pengar på vår situation. Det handlar om människor som ofrivilligt har hamnat i arbetslöshet - arbetslöshet är ingen guldgruva.

Jag är så trött på girighet, slöseri och vinstmedel - kan vi inte komma ur detta snart? Kan vi inte drivas av andra värden....och kan inte Arbetsförmedlingen ta sitt uppdrag på fullaste allvar. Börja skapa meningsfulla arbeten istället för att upphandla tjänster där arbetslösa utsätts för att lära sig virka och få fotbad.....det kan jag göra hemma medans jag söker arbete - för jag är arbetssökande.

//Lena

Ibland hittar man texter i dagens tidning som direkt är som skrivna till en själv och där man befinner sig just i stunden. I dagens söndags DN föll min blick just på en text som Behrang Behdjou skrivit och som jag så väl kunde instämma och känna igen mig i.

Jag vill gärna dela med mig av den;

När det gör ont testas vår inre styrka

Det här med att känna sitt eget värde är sällan särskilt lätt, för någon. Kopplat till de kliande komplex som gärna uppstår i en människas själ under uppväxttiden kan åren mellan säg 13 och 20 verka alldeles ohanterliga.

Det är dock på intet sätt en känsla som stannar i ungdomen, den kommer gärna åter även senare i livet; hos den som inte är tryggt förankrad i sig själv, hos den som alltid har undrat över sin egen förträfflighet och hos den som av någon anledning börjar tvivla.

Inför vår inre fruktan är vi alla lika. Och då, inte alltid men alldeles för ofta, står där någon och riktar sitt finger mot dig. Förklarar dig annorlunda. Oönskad. Oälskad.

Det är inte nödvändigtvis regelrätt mobbing, hur oregelrätt mobbing nu kan bli. Det kan vara ogenomtänkt, skämtsamt, ibland ingenting annat än en spegel - ett sätt för den som pekar att försöka hålla sin egen ångest i schack. Rikta den utåt. Bort; ta bort alla blickar.

Ändå gör det ont. Det gnager och inuti kan det uppstå som en storm, dina tankar förefaller enfaldiga och det kan vara svårt att hålla balansen, för ingen står bredvid och håller dig uppe.

I slutändan är vi alla ensamma, hur mycket folk vi än har omkring oss. Det uppkommer alltid situationer där ingen finns för att stötta, tider av prövning där vår inre styrka är det enda som kan bära oss.

Och det är därför det är så viktigt att älska sig själv. Grunden finns i den person du möter - som du tvingas möta - varje dag. När du vaknar imorgon vill jag att du säger dig följande:

"Jag är bra för att....." Kommer du inte på något? Försök igen. "Jag är bra för att..."

Det finns hur mycket som helst och du behöver påminna dig själv om det.

Behrang Behdjou

Imorgon när jag vaknar ska jag säga till mig själv "Jag är bra för att...." 

Sen ska jag tillägga: "Jag är arbetslös men inte värdelös, jag vet vad jag kan, jag vet vad jag är bra på och jag vet mina styrkor. Det är synd att de som tackar nej till mig inte har en aning om vad de går miste om. Jag kommer snart att få min revansch där jag får visa upp all kunskap som jag samlat på mig genom livet. Och det är inte lite det....

//Lena

Så har då påsken kommit igen....varje år blir man lika överraskad över att det är dags för påskpynt, påskägg, påskmiddag och för alla dessa små söta påskkärringar som ringer på dörren...har vi hunnit med att inhandla något påskgodis....

Iår är min känsla lite speciell, jag har inget arbete att gå till så jag behöver inte ta ställning till om jag ska ta kompledigt för att stanna hemma hela dagen eller om jag ska arbeta halv dag. För första gången på så många år, ja herregud det är nästan fyrtio år som jag har arbetat. Att bli arbetslös är inget man planerar direkt utan man drabbas av arbetslöshet - av olika anledningar. Min egen och mina kollegors uppsägningar är diskutabla om de sköttes på rätt sätt, av både arbetsgivare och facket. När man drabbas av sådana livsavgörande besked orkar man inte sätta emot, man försöker men orkar inte ända fram, för man har redan börjat förlora sig själv - man är i chock - som är ett så allvarligt tillstånd att man är uträknad. 

Mina trehundra a-kassedagar går ut i juni, vet jag inte riktigt vad som händer sen....vad jag förstår hamnar jag i nåt som heter Fas 1. Och vad det innebär har jag ingen aning om....men jag har följt debatten i tidningar och media och det verkar inte lovande, så mycket förstår jag. Något jag absolut inte vill komma till är Fas 3 - ändstationen. Jag får en kuslig känsla av mörker, där människor föses ihop i grupper och samlas i olika rum för olika åtgärder....jag vill inte riktigt ge min fulla beskrivning av vad jag tänker på....men känslan är skrämmande. Jag läste Nike Markelius, fd trummis i Tant Strul, artikel i DN i januari och blev helt tagen av hennes beskrivning...hur kan man behandla människor på det sätt hon beskriver? Även om de som ska stå till svars kanske inte tycker att hennes beskrivning stämmer - äger man alltid sina egna känslor - så Nikes beskrivning stämmer för henne. Jag rekommenderar varmt artikeln www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/tonen-i-brevet-ar-hotfull-nu-ar-jag-kallad. Den beskriver ett Sverige och en tid när vi alla människor inte får plats i arbete, då satsas det på aktiviteter för att lära alla oss som står utanför hur vi måste agera för att snabbt komma i arbete igen. Läste även ett repotage i förra söndagens DN som hette Fast i fas 3, där åter igen människor fick beskriva sin vardag - skrämmande! Människor sätts i sysselsättning som inte har någon mening eller syfte....t ex mannen från Flen som ringde in till Sveriges Radios Karlavagnen och berättade att han står ensam i en av kommunens lokaler och målar stolar....38 st...ena veckan målar han dem vita och nästa vecka målar han dem gula.... Vad är meningen? För vem? I vilket syfte? Det arbetet liknar en sysselsättning som jag åter igen inte vill beskriva i ord....för liknar det mer att bryta ner människor...och jag tänker på hemska platser där sådant har begåtts. Tänker jag fel? Tror inte det - jag är övertygad. Mannen som ringde är helt förstörd, säger han - och han äger också sina egna känslor..... 

Sociologen Roland Paulsen säger i repotaget något intressant som även jag har sagt i många år...det finns helt enkelt inte tillräckligt med jobb åt alla. Han ger bl a ett exempel att det arbete som det krävdes hundra skogsarbetare för att utföra på 1800-talet klarar endast en man av idag.

Tekniken och utveckligen går framåt, som är av godo, och då förändras arbetsvillkoren - människor ersätts av maskiner, robotar och annan teknik. Samtidigt som vi människor utvecklar tekniken hinner vi inte med att skapa nya sysselsättningar som vi måste ersätta de förlorade jobben med. Det är en av anledningarna till att det fattas arbetstillfällen, sen kommer den ekonomiska därutöver. Vinstintressen och att arbetsgivare låter färre personer sköta det dagliga arbetet så de som är i arbete håller på att arbeta ihjäl sig och hamnar till slut i sjukskrivning. Vi sätter rekord i övertid och dessutom finns det en stor dold övertid som aldrig registreras.

Vi lever i en tid då det kan kännas väldigt hopplöst, jag är 55 år och jag kommer inte att tillåta mig att hamna i ett nytt ekorrhjul med Fas 1, Fas 2 och Fas 3...hos Arbetsförmedlingen, jag måste klara mig ifrån det. Det verkar alldeles för deprimerande - jag vägrar att förlora mig helt. De som mitt hjärta vurmar för är ungdomarna - deras framtid. Det måste finnas ett sätt att få in dem i arbetslivet på ett bättre sätt än att fösa ihop dem i grupper till meningslösa aktiviteter och själadödande sysselsättningar. Detta är den viktigaste frågan politikerna har att lösa - enligt mig. 

//Lena