Så har då påsken kommit igen....varje år blir man lika överraskad över att det är dags för påskpynt, påskägg, påskmiddag och för alla dessa små söta påskkärringar som ringer på dörren...har vi hunnit med att inhandla något påskgodis....

Iår är min känsla lite speciell, jag har inget arbete att gå till så jag behöver inte ta ställning till om jag ska ta kompledigt för att stanna hemma hela dagen eller om jag ska arbeta halv dag. För första gången på så många år, ja herregud det är nästan fyrtio år som jag har arbetat. Att bli arbetslös är inget man planerar direkt utan man drabbas av arbetslöshet - av olika anledningar. Min egen och mina kollegors uppsägningar är diskutabla om de sköttes på rätt sätt, av både arbetsgivare och facket. När man drabbas av sådana livsavgörande besked orkar man inte sätta emot, man försöker men orkar inte ända fram, för man har redan börjat förlora sig själv - man är i chock - som är ett så allvarligt tillstånd att man är uträknad. 

Mina trehundra a-kassedagar går ut i juni, vet jag inte riktigt vad som händer sen....vad jag förstår hamnar jag i nåt som heter Fas 1. Och vad det innebär har jag ingen aning om....men jag har följt debatten i tidningar och media och det verkar inte lovande, så mycket förstår jag. Något jag absolut inte vill komma till är Fas 3 - ändstationen. Jag får en kuslig känsla av mörker, där människor föses ihop i grupper och samlas i olika rum för olika åtgärder....jag vill inte riktigt ge min fulla beskrivning av vad jag tänker på....men känslan är skrämmande. Jag läste Nike Markelius, fd trummis i Tant Strul, artikel i DN i januari och blev helt tagen av hennes beskrivning...hur kan man behandla människor på det sätt hon beskriver? Även om de som ska stå till svars kanske inte tycker att hennes beskrivning stämmer - äger man alltid sina egna känslor - så Nikes beskrivning stämmer för henne. Jag rekommenderar varmt artikeln www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/tonen-i-brevet-ar-hotfull-nu-ar-jag-kallad. Den beskriver ett Sverige och en tid när vi alla människor inte får plats i arbete, då satsas det på aktiviteter för att lära alla oss som står utanför hur vi måste agera för att snabbt komma i arbete igen. Läste även ett repotage i förra söndagens DN som hette Fast i fas 3, där åter igen människor fick beskriva sin vardag - skrämmande! Människor sätts i sysselsättning som inte har någon mening eller syfte....t ex mannen från Flen som ringde in till Sveriges Radios Karlavagnen och berättade att han står ensam i en av kommunens lokaler och målar stolar....38 st...ena veckan målar han dem vita och nästa vecka målar han dem gula.... Vad är meningen? För vem? I vilket syfte? Det arbetet liknar en sysselsättning som jag åter igen inte vill beskriva i ord....för liknar det mer att bryta ner människor...och jag tänker på hemska platser där sådant har begåtts. Tänker jag fel? Tror inte det - jag är övertygad. Mannen som ringde är helt förstörd, säger han - och han äger också sina egna känslor..... 

Sociologen Roland Paulsen säger i repotaget något intressant som även jag har sagt i många år...det finns helt enkelt inte tillräckligt med jobb åt alla. Han ger bl a ett exempel att det arbete som det krävdes hundra skogsarbetare för att utföra på 1800-talet klarar endast en man av idag.

Tekniken och utveckligen går framåt, som är av godo, och då förändras arbetsvillkoren - människor ersätts av maskiner, robotar och annan teknik. Samtidigt som vi människor utvecklar tekniken hinner vi inte med att skapa nya sysselsättningar som vi måste ersätta de förlorade jobben med. Det är en av anledningarna till att det fattas arbetstillfällen, sen kommer den ekonomiska därutöver. Vinstintressen och att arbetsgivare låter färre personer sköta det dagliga arbetet så de som är i arbete håller på att arbeta ihjäl sig och hamnar till slut i sjukskrivning. Vi sätter rekord i övertid och dessutom finns det en stor dold övertid som aldrig registreras.

Vi lever i en tid då det kan kännas väldigt hopplöst, jag är 55 år och jag kommer inte att tillåta mig att hamna i ett nytt ekorrhjul med Fas 1, Fas 2 och Fas 3...hos Arbetsförmedlingen, jag måste klara mig ifrån det. Det verkar alldeles för deprimerande - jag vägrar att förlora mig helt. De som mitt hjärta vurmar för är ungdomarna - deras framtid. Det måste finnas ett sätt att få in dem i arbetslivet på ett bättre sätt än att fösa ihop dem i grupper till meningslösa aktiviteter och själadödande sysselsättningar. Detta är den viktigaste frågan politikerna har att lösa - enligt mig. 

//Lena

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Foto; L Melin    Inte på bekostnad av mig   orden kom från min egen mun, utan att tänka hade jag formulerat denna mening och den kom direkt från mitt hjärta. Meningen hängde kvar i rummet, som en iskristall, skarp och glasklar. Tystnad...

    Skrivandets helande kraft   för många, många år sen satt jag på en stol mittemot en man. Jag hade blivit skickad till honom för att prata. Hans profession var att hålla samtal. Jag behövde få prata om det traumatiska som hänt mig. Jag va...

  foto; L.Melin   Köpa tid   känslan av att livet bara går, rullar på eller gått i stå. En känsla av att det endast består av att äta, sova jobba...äta, sova jobba. Och däremellan en trötthet och likgiltighet som förlamar och resulterar i ...

    Nu blommar blommorna dom vita blommorna Nu fryser frosten fast på fönsterrutans glas En sliten ängel går längs gatorna i januaridagen är hon tunn som gas   Hon drar sin kvast ner längs rännstenen Barnen har flyttat ut se dä...

  Foto; L. Melin   Jag räknar inte dagarna som går utan istället dagarna jag får. Jag räknar inte min ålder i år utan påbörjar varje ny dag där den förra tog till ända. Så fortsätter jag leva mitt liv, här och nu. Ett liv i all sin enkelhet. ...