Vi skulle inte ha någon hund, då för drygt tre år sedan. Möjligen kunde vi tänka oss en katt, i framtiden nångång. Så en dag ringer mamma och säger: jag har en liten valp hos mig som söker ett hem och det är bråttom, risk för avlivning är överhängande. Jag säger till mamma att hon inte får komma hit med valpen för då vet jag ju hur det kommer att sluta, ingen i familjen kommer att klara av stå emot något så sött. Efter en vecka klarar jag det inte längre, mamma kan väl få ta med valpen och hälsa på...en liten stund bara...  Det är början på mars, det är kallt, valpen sitter innanför mammas jacka och bara huvudet sticker fram. Valpen är så rädd att han skakar, trots att han inte ens är tolv veckor gammal har han redan hunnit byta hem flera gånger. Vi smälter på fläcken... Vi säger att han får stanna på prov så får vi se... Så går dagarna och valpen får ett namn, Ludde ska han heta. Och på den vägen är det. Ludde älskar skog och mark och det gör husse och matte också. 

Leo och jag möttes för första gången för snart fyra år sen. En blandrasvalp som jag föll pladask för, honom ska jag ha....en hund som jag velat ha i så många år, men alltid tänkt inte nu - men sen. En dag fanns inga sen utan jag bestämde mig - informerade familjen - jag vill och tänker skaffa hund. Sen den dagen finns Leo i mitt liv, han följer mig varje steg jag tar - som den vallhund han är.

Och han blir bara vackrare och klokare för varje dag som går.....

//Lena

Arbetslös, eller rättare sagt arbetssökande är en ny erfarenhet för mig, jag har arbetat mycket och länge i mitt liv. Efter ett långt och hektiskt arbetsliv hamnade jag ofrivilligt i denna situation förra året och hade ingen aning om hur mitt liv skulle komma att se ut därefter.

Att hamna i ett utanförskap som det innebär att plötsligt en dag förlora sitt jobb är i sig en stor sorg, att dessutom tappa den dagliga kontakten med sina vänner, arbetsuppgifter och sina vardagliga rutiner innebär att bli helt borttappad. Jag sjönk som en sten....ända ner till botten och lät så ske.... Där befann jag mig under många, många dagar, veckor och månader...jag var tvungen att låta det göra ont, värka ut för att kunna bli hel igen. Det har varit en långsam process...

Och tänk, idag mår jag så mycket bättre än vad jag gjort på många år....jag har låtit tiden gå långsamt, jag har låtit tankarna komma och gå, jag har vistats i skog och mark, har lyssnat på fåglarna, sett årstiderna skifta och naturen klä om sig i ny klädeskrud.

Och jag har umgåtts och lärt känna mig själv på riktigt, med allt vad det innebär.

Den arbetsrelaterande stressen som har bott i mig i så många år är försvunnen och jag liknar det som om jag blivit av med en kroppsdel, så djupt rotad satt den inom mig. Jag kan inte förmå mig att bli stessad i nuläget, inte ens över att jag är arbetssökande - vissa dagar tror jag att jag inte är fullt begåvad och vissa har jag full tillit till att allt kommer att bli så bra det någonsin kan bli. 

Idag är en sån dag - jag är på rätt väg - allt är meningen, mitt liv är utstakat - jag har bara att följa.

//Lena

Så har vi då äntligen startat bloggen! Le står för Lena, An står för Angelica, därav signaturen LeAn. Vi är två helt vanliga kvinnor mitt i livet som råkar bo i samma område och råkar ha varsin hund. Vi träffades under en av våra dagliga hundpromenader, våra hundar fattade tycke för varandra och själva började vi prata om allt mellan himmel och jord. Under resans gång har vi på helt olika vägar hamnat i arbetslöshet. Arbetslöshet framkallar gärna en värdelöshetskänsla eftersom samhället värderar oss utifrån våra yrkesidentiteter. När vi förlorar denna identitet, vad blir kvar? Detta kommer vi att skriva om. Själv valde jag bort min yrkesidentitet då denna höll på att knäcka mig, jag vaknade en dag och kände "hit men inte en millimeter till på denna väg". Jag slutade tvärt och lät mig falla fritt. Jag kan ärligt säga att jag aldrig tidigare känt mig så fri. Ekonomin då, tänker du nu. Ja, så tänker jag också. Jag har ännu inte allt klart med a-kassan, men jag hoppas att det går vägen. Jag vet bara att det måste lösa sig eftersom jag hellre svälter än fortsätter i mina gamla upptrampade spår. Vi två som startat denna blogg vet vart vi vill i livet, vi har ett ganska tydligt mål, och nu har du möjlighet att följa med på resan. Vi kommer att skriva om både dom ljusa och dom mörka dagarna som hör arbetslösheten till. Om hur det känns att tvingas att ha Arbetsförmedlingen som chef. Alla som provat vet att när man sluter ett avtal med Arbetsförmedlingen sluter man ett avtal med en diktatorisk organisation, du får ha egna önskemål men om dessa inte överensstämmer med Arbetsförmedlingens önskemål kan du antingen glömma dina önskemål eller glömma pengarna från a-kassan, där har du i och för sig ett eget val. Själv satt jag i förra veckan av ett obligatoriskt möte i en och en halv timme där arbetsförmedlaren gick igenom hur man klickar sig igenom deras hemsida. Jag var mållös! Höll på att krypa ur skinnet bokstavligt talat. Vilken sten i skogen tror dom att jag levt under? I morgon är det dags för ett nytt obligatoriskt möte på Arbetsförmedlingen, jag kan knappt bärga mig...

/Angelica 

Så har vi då äntligen startat bloggen! Le står för Lena, An står för Angelica, därav signaturen LeAn. Att sedan LeAn är en japansk filosofi om hur man hanterar resurser (främst i företag) gör att vår signatur passar som handen i handsken för oss.

Vi är två helt vanliga kvinnor mitt i livet som råkar bo i samma område och råkar ha varsin hund. Vi träffades under en av våra dagliga hundpromenader, våra hundar fattade tycke för varandra och själva började vi prata om allt mellan himmel och jord. Under resans gång har vi på helt olika vägar hamnat i arbetslöshet. Arbetslöshet framkallar gärna en värdelöshetskänsla eftersom samhället värderar oss utifrån våra yrkesidentiteter. När vi förlorar denna identitet, vad blir då kvar? Detta kommer vi att bland annat att skriva om. Vår blogg ska inte handla om prestation eller krav, den ska fånga våra tankar och händelser i våra liv som vi vill dela med oss av. Vi vill peppa andra som befinner sig i samma situation - under vår novis Arbetslös är inte lika med värdelös. Vi har ett stort värde även utan arbete, det är lätt att glömma bort människan bakom yrkesidentiteten och prestationskraven.

Vår blogg heter MittiLiv1 - det är inte kopplat till vår ålder, som egentligen endast är en siffra, utan har en mer filosofisk tolkning än så - vi befinner oss mitt i livet - alltid - oavsett. Att vara här och nu är svårt, det kräver träning och speciellt svårt är det när man är arbetslös, att ha tillit till att allt kommer att ordna sig.

Att våga lita på sig själv, att våga vila i sin situation, att våga vara mitt i.