Så har vi då äntligen startat bloggen! Le står för Lena, An står för Angelica, därav signaturen LeAn. Vi är två helt vanliga kvinnor mitt i livet som råkar bo i samma område och råkar ha varsin hund. Vi träffades under en av våra dagliga hundpromenader, våra hundar fattade tycke för varandra och själva började vi prata om allt mellan himmel och jord. Under resans gång har vi på helt olika vägar hamnat i arbetslöshet. Arbetslöshet framkallar gärna en värdelöshetskänsla eftersom samhället värderar oss utifrån våra yrkesidentiteter. När vi förlorar denna identitet, vad blir kvar? Detta kommer vi att skriva om. Själv valde jag bort min yrkesidentitet då denna höll på att knäcka mig, jag vaknade en dag och kände "hit men inte en millimeter till på denna väg". Jag slutade tvärt och lät mig falla fritt. Jag kan ärligt säga att jag aldrig tidigare känt mig så fri. Ekonomin då, tänker du nu. Ja, så tänker jag också. Jag har ännu inte allt klart med a-kassan, men jag hoppas att det går vägen. Jag vet bara att det måste lösa sig eftersom jag hellre svälter än fortsätter i mina gamla upptrampade spår. Vi två som startat denna blogg vet vart vi vill i livet, vi har ett ganska tydligt mål, och nu har du möjlighet att följa med på resan. Vi kommer att skriva om både dom ljusa och dom mörka dagarna som hör arbetslösheten till. Om hur det känns att tvingas att ha Arbetsförmedlingen som chef. Alla som provat vet att när man sluter ett avtal med Arbetsförmedlingen sluter man ett avtal med en diktatorisk organisation, du får ha egna önskemål men om dessa inte överensstämmer med Arbetsförmedlingens önskemål kan du antingen glömma dina önskemål eller glömma pengarna från a-kassan, där har du i och för sig ett eget val. Själv satt jag i förra veckan av ett obligatoriskt möte i en och en halv timme där arbetsförmedlaren gick igenom hur man klickar sig igenom deras hemsida. Jag var mållös! Höll på att krypa ur skinnet bokstavligt talat. Vilken sten i skogen tror dom att jag levt under? I morgon är det dags för ett nytt obligatoriskt möte på Arbetsförmedlingen, jag kan knappt bärga mig...

/Angelica 

Så har vi då äntligen startat bloggen! Le står för Lena, An står för Angelica, därav signaturen LeAn. Att sedan LeAn är en japansk filosofi om hur man hanterar resurser (främst i företag) gör att vår signatur passar som handen i handsken för oss.

Vi är två helt vanliga kvinnor mitt i livet som råkar bo i samma område och råkar ha varsin hund. Vi träffades under en av våra dagliga hundpromenader, våra hundar fattade tycke för varandra och själva började vi prata om allt mellan himmel och jord. Under resans gång har vi på helt olika vägar hamnat i arbetslöshet. Arbetslöshet framkallar gärna en värdelöshetskänsla eftersom samhället värderar oss utifrån våra yrkesidentiteter. När vi förlorar denna identitet, vad blir då kvar? Detta kommer vi att bland annat att skriva om. Vår blogg ska inte handla om prestation eller krav, den ska fånga våra tankar och händelser i våra liv som vi vill dela med oss av. Vi vill peppa andra som befinner sig i samma situation - under vår novis Arbetslös är inte lika med värdelös. Vi har ett stort värde även utan arbete, det är lätt att glömma bort människan bakom yrkesidentiteten och prestationskraven.

Vår blogg heter MittiLiv1 - det är inte kopplat till vår ålder, som egentligen endast är en siffra, utan har en mer filosofisk tolkning än så - vi befinner oss mitt i livet - alltid - oavsett. Att vara här och nu är svårt, det kräver träning och speciellt svårt är det när man är arbetslös, att ha tillit till att allt kommer att ordna sig.

Att våga lita på sig själv, att våga vila i sin situation, att våga vara mitt i.