Undrar hur många mil hundpromenader jag har gått i mitt liv.... Jag började redan som barn att dra runt på hundar i grannskapet. När jag såg en söt hund brukade jag följa efter ekipaget på betryggat avstånd för att se var de bodde för att dagen därpå ringa på dörren och fråga om jag fick gå ut med deras hund...de undrade nog var jag dök upp ifrån....

Det var Lasse, Nicke, Tuffingen, Chicko, Zeta,,,ja allt vad de hette. Och jag minns dem alla så väl än. Men, det är länge sen...så de bor i hundhimlen nu - tillsammans med Fly, hunden som min föräldrar sent omsider köpte...efter alla år av tjat från mig. Men, då var det nästan försent för jag var sexton år och mitt intresse för pojkar hade nästan börjat ta överhanden, så jag lämnade mitt tonårsrum och Fly för att flytta ihop med en pojkvän vid precis arton år fyllda. Men, det är en annan historia....Fly var i allafall en svart labradorhane - jättestor, jätteglad och jättehungrig ALLTID.
Fly blev tolv år gammal och det var en sorgens dag när han lämnade oss - mamma och jag var helt övertygade om att han var koltrasten som satt i cypressen utanför köksfönstret, den som sjöng så vackert för oss.

Sen den dagen har jag sagt att jag ska skaffa en egen hund en dag....men aldrig riktigt fått till det. För jag har arbetat jämt, jämt, jämt. Och var skulle hunden tillbringa dagarna....

Men, så kom då den dagen när jag bestämde mig och insåg att om jag fortsätter att säga sen, kommer det aldrig att hända - utan jag var tvungen att ta tag i saken. Och när jag väl bestämt mig finns ingen återvändo, då är det bara att handla - så att skaffa hund gick väldigt fort helt plötsligt.

Vi hämtade Leo midsommaren 2009, jag hade en lång, lång semester - tog ut alla sparade dagar plus årets semester, så jag var ledig hela sommaren, åtta veckor. Dessa veckor tillbringade jag med min valp och det enda som stod på agendan var att ge honom mat och gå korta kissrundor.

Och vilken härlig sommar det var....jag gjorde i princip ingenting mer än tog hand om valpen Leo.

Efter att de åtta veckorna gått började jag jobba och Leo började på hunddagis och fick en massa kompisar - oj vad han lekte och trivdes där.

Nu har jag varit hemma ett antal månader eftersom jag är arbetslös och Leo har varit min hälsa, mitt stöd, min terapi och sällskap. Han har varit så nära och följt mig hela tiden, i de sorgsna stunderna och under de dagar då det har kännts bättre. Visst har det varit tufft vissa dagar att ha en hund att ta hand om när man helst har velat ligga kvar i sängen....men vilken tur att han har funnits där, så jag har tvingats ut i naturen som är så helande för människan. Vi är gjorda för att vistas utomhus i naturen och det är lite ledsamt att vi tillbringar så mycket tid inomhus nuförtiden.

Djur och natur helar - så ut och gå över stock och sten, det råder jag dig. För det känns så fantastiskt när man kommer in igen och det ger så mycket energi.

//Lena

Sitter och laddar för att ringa ett samtal, jag har laddat hela dagen, skjutit det framför mig, jag kan väl göra det senare, jag har verkligen ingen lust. Samtalet kommer inte att ta många minuter och det är, tro det eller ej, ett helt ofarligt samtal. Så varför gör jag det inte bara? Varför tar det emot så mycket? Jag måste ringa arbetsförmedlingen, jag är SKYLDIG att ringa arbetsförmedlingen. Kanske är det just det ordet som gör att det tar emot, skyldig. Jag är skyldig att ringa och tala om att jag ska åka bort på semester i två veckor. Som arbetslös har jag inte rätt att ta semester, jag är skyldig att stå till arbetsmarknadens förfogande sju dagar i veckan, oavbrutet. Nu har jag ändå valt att resan med familjen ska bli av. Resan är planerat sedan flera år och jag tänker inte stanna hemma bara för att jag är arbetslös. Dock får ju detta konsekvenser för mig, vilket jag motvilligt accepterar. Väljer jag att ta semester, oavsett antal dagar, avsäger jag mig rätten till a-kassa. Jag avsäger mig rätten till den låga ersättning som a-kassan betalar ut. Jag skulle kunna hävda att jag kan sitta vid datorn och söka jobb ett visst antal timmar varje dag även utomlands, med hjälp av internet har jag ju samma möjlighet till det där som här. Men enligt arbetsförmedlingen har jag inte rätt att sitta i ett annat land och söka jobb i sverige, jag måste finnas på plats, kunna börja arbeta omgående. Kanske är det just det som gör att det tar emot att ringa detta samtal. Mitt förnuft förstår att det inte är arbetsförmedlingens mening att jag ska känna så här, men jag kan inte hjälpa det. Verje cell i min kropp säger att jag är skyldig. Jag har gjort mig skyldig till arbetslöshet, tills motsattsen är bevisad. Jag har inget problem att ta konsekvenserna när jag gjort mig skyldig till något samhället inte accepterar, men just denna skuld vill jag inte ha på mina axlar, jag anser mig vara oskyldig. Jag anser att jag har rätt till semester, trots att jag är arbetslös, för även arbetslösa behöver resa bort ibland.

//Angelica

Det är morgon och jag sitter som bäst med morgontidning och kaffe när jag inser att jag känner mig intensivt iakttagen. Detta är en helt vanlig, dagligen återkommande, morgonritual. Nu uppstår dagens första maktkamp, ska jag njuta av tidning och kaffe eller gå promenaden som jag inte har lust med men som jag mår bra av? Att ignorera stirrandet genererar efter en stund en uppfordrande knuff, som i sin tur avlöses att nytt stirrande. Jag kan välja att avbryta detta med en skarp tillsägelse men det känns inte snällt, och jag är en snäll människa. Det är bara att inse att det är dags för dagens första promenad i naturen. Solen skiner, det är minusgrader och under natten har det fallit pudersnö. Världen är vit och vacker intalar jag mig. Medger dock att jag så här i slutet av mars hade föredragit sol och plusgrader. Faktum kvarstår, det är kallt. Både Ludde och jag behöver vinterjacka idag. Så beger vi oss ut på vår morgonrunda och startar denna med att hämta kompisen Leo. Hundarna bryr sig inte om att vintern varit lång, dom  möter varje dag med samma glädje. Ludde och Leo lever i nuet, dom är livsnjutare. Jag vill också vara en livsnjutare. Jag försöker lära mig av hundarna, se varje dag som en ny start. Fri från igår, fri från i morgon, allt som finns är här och nu.  Så svårt, att inte älta gårdagen, inte drömma om morgondagen, att alltid vara på väg. Någonstans.

//Angelica