Så har jag då åter varit på en obligatorisk träff på Arbetsförmedlingen. Ämnet för dagen var "Informationsmöte om arbetslöshetsersättning". Under en timmes tid satt jag och hoppades på att jag skulle få reda på något jag inte redan visste och till slut hände det faktiskt. Jag insåg att om jag blir sjuk och inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande, även om det bara är en lindrig åkomma som går över på ett par dagar, så skall detta rapporteras till Arbetsförmedlingen som gör en avanmälan till a-kassan. Sedan skall jag ringa Försäkringskassan som efter en karensdag betalar ut sjukersättning. När jag så blivit frisk igen måste jag åter infinna mig på Arbetsförmedlingen för att dom i sin tur ska anmäla mig till a-kassan. Att ringa duger inte alls för det skulle ju kunna vara någon annan som ringer. Till de två obligatoriska möten jag varit på hade jag kunnat skicka någon annan eftersom vem som helst hade kunnat skriva mitt namn och personnummer på lappen. Någon id kontroll var det inte frågan om och någon svårare id kontroll är det inte heller när jag ringer. Däremot använder jag e-legitimation när jag ska in på min sida på arbetsförmedlingens hemsida. Så nu funderar jag på varför inte allt som är obligatoriskt förläggs till deras hemsida. Antagligligen har jag inte rätt kompetens för att förstå detta, kanske behöver jag ytterliggare en obligatorisk träff där jag får detta förklarat för mig.

//Angelica

Vi skulle inte ha någon hund, då för drygt tre år sedan. Möjligen kunde vi tänka oss en katt, i framtiden nångång. Så en dag ringer mamma och säger: jag har en liten valp hos mig som söker ett hem och det är bråttom, risk för avlivning är överhängande. Jag säger till mamma att hon inte får komma hit med valpen för då vet jag ju hur det kommer att sluta, ingen i familjen kommer att klara av stå emot något så sött. Efter en vecka klarar jag det inte längre, mamma kan väl få ta med valpen och hälsa på...en liten stund bara...  Det är början på mars, det är kallt, valpen sitter innanför mammas jacka och bara huvudet sticker fram. Valpen är så rädd att han skakar, trots att han inte ens är tolv veckor gammal har han redan hunnit byta hem flera gånger. Vi smälter på fläcken... Vi säger att han får stanna på prov så får vi se... Så går dagarna och valpen får ett namn, Ludde ska han heta. Och på den vägen är det. Ludde älskar skog och mark och det gör husse och matte också. 

Leo och jag möttes för första gången för snart fyra år sen. En blandrasvalp som jag föll pladask för, honom ska jag ha....en hund som jag velat ha i så många år, men alltid tänkt inte nu - men sen. En dag fanns inga sen utan jag bestämde mig - informerade familjen - jag vill och tänker skaffa hund. Sen den dagen finns Leo i mitt liv, han följer mig varje steg jag tar - som den vallhund han är.

Och han blir bara vackrare och klokare för varje dag som går.....

//Lena

Arbetslös, eller rättare sagt arbetssökande är en ny erfarenhet för mig, jag har arbetat mycket och länge i mitt liv. Efter ett långt och hektiskt arbetsliv hamnade jag ofrivilligt i denna situation förra året och hade ingen aning om hur mitt liv skulle komma att se ut därefter.

Att hamna i ett utanförskap som det innebär att plötsligt en dag förlora sitt jobb är i sig en stor sorg, att dessutom tappa den dagliga kontakten med sina vänner, arbetsuppgifter och sina vardagliga rutiner innebär att bli helt borttappad. Jag sjönk som en sten....ända ner till botten och lät så ske.... Där befann jag mig under många, många dagar, veckor och månader...jag var tvungen att låta det göra ont, värka ut för att kunna bli hel igen. Det har varit en långsam process...

Och tänk, idag mår jag så mycket bättre än vad jag gjort på många år....jag har låtit tiden gå långsamt, jag har låtit tankarna komma och gå, jag har vistats i skog och mark, har lyssnat på fåglarna, sett årstiderna skifta och naturen klä om sig i ny klädeskrud.

Och jag har umgåtts och lärt känna mig själv på riktigt, med allt vad det innebär.

Den arbetsrelaterande stressen som har bott i mig i så många år är försvunnen och jag liknar det som om jag blivit av med en kroppsdel, så djupt rotad satt den inom mig. Jag kan inte förmå mig att bli stessad i nuläget, inte ens över att jag är arbetssökande - vissa dagar tror jag att jag inte är fullt begåvad och vissa har jag full tillit till att allt kommer att bli så bra det någonsin kan bli. 

Idag är en sån dag - jag är på rätt väg - allt är meningen, mitt liv är utstakat - jag har bara att följa.

//Lena