Foto; L. Melin

Du måste ta emot mig nu...för nu faller jag. Rösten som uttalar orden hörs långt, långt bortifrån, men den är min egen. Jag sitter på tomten vid vårt gemensamma torp, mitt i allt det vackra som jag inte ser, solen börjar värma, fastän jag inte känner. Det är semestertider och familjen har några sköna veckor kvar av semestern.

Precis hemkomna från en vecka på Österlen har vi landat vid vårt torpställe för att bara njuta. Jag har tänjt och tänjt mig och nu har den spända strängen brustit. Och det enda jag hör är dess skarpa ton inuti mitt huvud. Helt plötsligt kan jag inte förmå mig längre. Förmå mig att försöka ännu en dag. Förmå mig för att inte förstöra. Jag är rädd. Nu när jag släpper taget och uttalar orden, börjar hela min tillvaro gunga. Tonen tjuter i öronen, jag känner att jag faller ner...långt ner och jag är rädd att jag inte kommer att kunna ta mig upp igen. Det är detta jag har fruktat och försökt förhindra, genom att ha tigit. För jag har förstått att när jag berättar kommer allt att rasa samman.

Österlen, denna fantastiskt vackra del av vårt land, som jag hade längtat så efter att få uppleva, blev en inbördes kamp att ta sig igenom. Dagarna tillbringade jag inom mig, fastän jag deltog i alla aktiviteter vi företog oss. Fullt medveten om varje andetag och minsta rörelse hos mig själv. Varje morgon bestämde mig för att ta mig igenom ännu en dag utan att avslöja min hemlighet. Kvällarna vid läggdags var bästa tiden, då fick jag krypa ihop, låta det ansträngda leendet ebba ut, låta ögonlocken falla och försjunka in i en djup dvala. Ingen i min omgivning anade någonting.

Negativa händelser av skilda slag hade avlöst sig under åren som gått...sjukdomar och plötsliga dödsfall inom familjen, makens långvariga arbetslöshet, dålig ekonomi samt min arbetsbörda som bara blev större och större i ett företag som sakta men säkert drevs mot konkursens brant. Mitt dåliga samvete att aldrig räcka till plågade mig. Räcka till för allt och alla. Jag bara fortsatte.

Planen flög in genom de två tornen och jag stirrade på tv-skärmen framför mig. Skräcken jag kände inom mig gick att ta på, den var fysisk. Den stress som jag levt i under lång tid flöt upp till ytan. Symtomen började komma och jag fick söka läkare för allt mitt onda, som satte sig på olika delar av kroppen. De fysiska symptomen avlöste varandra. Under hösten, vintern och våren fortsatte jag kämpa på i min vardag. Tröttheten var total, jag orkade inte mer än det absolut nödvändiga. Blommorna i mitt köksfönster vissnade. Jag orkade inte bry mig om dem, inte ens kasta dem.  Jag fortsatte jobba hårt, tog hand om barnen så gott jag kunde och försökte vara en god hustru. Resten fick vara. Många gånger låg jag på min säng och stirrade i taket, grubblade på vilken allvarlig sjukdom jag hade drabbats av. Orken var helt slut, tankarna fortsatte att mala, jag var absolut dödsjuk - det visste jag.

Högsommaren är här, jag sitter på tomten vid torpet. Rösten som uttalar orden är min egen. Jag har avslöjat mig till slut. Tvungen för att överleva, gripa det sista halmstrået fastän det känns som att dödsstöten har trängt genom mig. Hjälp mig.....jag faller. Långt, långt borta hör jag en röst som säger...."jag finns här, du kommer inte att falla, jag tar emot dig".

Sommaren 2002 var jag övertygad om att jag var dödsjuk och höll på att dö. Min dåvarande man tog emot mig, han sa och gjorde allt rätt den dagen. Jag sökte och fick hjälp. Diagnosen var utmattningsdepression och vägen tillbaka var lång. Med en kombination av rätt människor omkring mig, alternativa behandlingsmetoder och medicin återvände jag till livet. 

/Lena