Foto; C-M Melin 

Är du så svag? Frågan kommer från sonen tvärs över bordet. Bara sådär. Helt oförberedd är jag. Och han menar inget illa med den ställda frågan.

Men, den får mig att tänka efter...och ja, så svag är jag. Inte fysiskt, absolut inte, jag har grävt många hål i mina dagar, jag har burit många matkassar, lyft tunga saker över tröskeln till  hemmet, burit möbler uppför trappan till övervåningen och sist men inte minst efter veckans ommålning av badrummet har mina muskler fått sig en rejäl omgång. Trots det eviga ryggonda sen ett antal månader...som kanske beror på föregående.

Och svagheten, vari sitter den...varför kom frågan farandes till mig vid frukostbordet? Jo, jag har så svårt att säga nej. Egentligen inte att säga nej sådär...men att säga enbart nej. Ett nej, utifrån mig själv utan att linda in det i en massa andra aspekter och förklaringar. Ett bottenlöst nej som innebär att jag endast säger nej. Jag har försökt genom åren, men när jag har sagt nej, jag vill inte eller kan inte...då känns det inte riktigt bra inom mig. Något gör ont. Samvetet gnager och oftast vänder jag ett nej till ett ja - ok.

Problemet - allt är relativt - gäller främst när jag ska hjälpa till, prestera, ställa upp eller utföra. Alltså ge till andra. Då är det som svårast. Om frågan däremot handlar om min medverkan...typ att jag blir bjuden på fest el dyl...då kan jag absolut tacka nej. Alltså ge till mig själv. 

Ett annat problem som jag också har är att be om hjälp...jag har mycket lättare att ge hjälp till andra än att ta emot hjälp. Absolut att jag tar emot hjälp om någon erbjuder mig...men att be om hjälp sitter långt inne. Mycket kan själv mentalitet.

Min egen psykoanalys är att jag har svårt att stå upp för mig själv som person. Kanske inte alls stämmer...eller också stämmer det helt och hållet.

Att vid min ålder grubbla på varför jag blev som jag blev känns lite överflödigt och tidsödande. Ofta brukar det bottna i något från tidiga år. Jag måste nog acceptera att jag blev den jag blev, däremot kan jag försöka jobba på att bli bättre. Det arbetet upphör ju aldrig under ens livstid. Även när det gäller hur man behandlar sig själv.

Kanske dags att börja sätta sig själv i främsta rummet nu......men den skönaste känslan för dagen är att inse att sonen på andra sidan bordet inte alls har samma problem som jag.

/Lena