När jag var liten hade vi en rysk docka hemma, en matrjosjka. Den var väldigt speciell tyckte jag, för jag visste ingen annan familj som hade en sån. Pappa hade köpt den när han besökte landet i öst vid den tiden han var malaj vid svenska flottan och stationerad på HMS Tre Kronor, det stora fartyget.

Jag tyckte allra, allra bäst om den minsta dockan....den som jag hittade när jag hade öppnat docka efter docka och tills sist inte kunde öppna någon mer. Då fanns hon där och var inte större än en liten tummetott - men hade ändå samma målade dekor som alla de övriga.

Sonen och jag sitter och pratar vid köksbordet om dagens prestationskrav som ligger över oss människor idag. Jag säger att jag har läst en artikel i tidningen om att utmattningssymptomen kryper allt längre ner i åldrarna, att det är många högstadie- gymnasieelever som blir sjuka - främst flickor. De duktiga.

Vi är rörande överens om att kraven har ökat snabbt de senaste åren. Vi måste vara och göra så otroligt mycket av och med våra liv idag. Ambitionerna måste vara höga, prestationerna vara många och aktiviteterna vara de rätta. Och det gäller i alla åldrar. Liten som stor. Tiden måste fyllas och allt måste hinnas med. Vi måste ligga rätt på alla plan om vi ska lyckas och känna oss lyckade som människor. Kraven på oss själva är stora och om vi inte klarar av pressen att prestera för att nå de uppsatta målen känner vi oss misslyckade....och vi är många som faller överbord på vägen. Själv trillade jag överbord för tolv år sen, var nära att drunkna men lyckades greppa livbojen i sista stund. Jag kom igen för att jag befann mig på rätt arbetsplats, kom till en förstående läkare och blev hjälpt av fantastiska medmänniskor runt omkring mig. Och till den duktiga flickan kunde jag säga hejdå.

Likt Matrjosjkan, den allra, allra minsta dockan. Som bor där längst inne och är den charmigaste av dem alla. Lager efter lager av måsten som vi gömmer oss bakom. Allt som vi måste uppfylla och göra för att vi ska känna oss rätt. För vi har skapat en elitmänniska som måste passa in i alla mallar för att duga.

Matrjosjkan, som var så speciell för mig när jag var liten, nu förstår jag varför....och vilken intelligent son jag har som kunde förklara denna symbolik för mig.

/Lena