Foto; L.Melin

När det är som värst, då kan det inte bli värre, säger vi. Men, det finns alltid de som har det värre, säger vi. Och i dessa fraser klamrar vi oss fast och finner även tröst. För det kommer att komma bättre tider, vi kommer att må bättre än såhär. Det här är bara en fas i livet som vi ska ta oss igenom. Och det finns alltid de som har det värre.

Det är den visdomen som gör att vi fortsätter, att vi inte ger upp, att vi kämpar vidare...för varför tycka synd om sig själv. När det värsta av allt ännu inte har hänt. Och vad är egentligen det? Kan vi sätta grader på det som är värre än värst? Och när är det som värst? Måttstocken är oändlig för hur mycket en människa egentligen kan genom- och överleva. Ja, det finns nog inga begränsningar egentligen...jag behöver bara ögna igenom dagens morgontidning och se de hemska reportagen runt om i världen för att inse det. Och detta är bara det senaste som har hänt...sen finns allt det som hänt tidigare än så och därtill det som det aldrig rapporteras om. Ja, det finns alltid de som har det värre. Så många människoöden och jag känner mig genast ödmjuk.

När ödmjukheten kommer till mig sprids en skön känsla genom kroppen. En varm känsla som sköljer bort alla inslag av bitterhet och avund. Känslor som lätt kan ta över när vi tycker att vi blivit orättvist drabbade av livet. Det är nyttligt att snegla åt sidan, att titta på sina medmänniskor och se till de som har det värre. Även i en tid då jag känner mig hopplös och tröstlös. Jag behöver egentligen inte snegla långt, de finns i min närmaste omgivning, de som för sin dagliga kamp och som haft en svår tid under året som gått. Det har varit ett förändringens år som har tagit mycket kraft. Men kraften till att kämpa och inte ge upp har alltid funnits kvar. Det inger hopp.

Det är sorgset att se när människor blir hårt drabbade av sjukdom. Men, snälla tyck inte synd om mig, det gör mig inte gott - som en god vän en gång sa till mig. Så rätt hon har, tycka synd om har en negativ effekt för både de drabbade och vi som står bredvid. Att finnas till, att våga stanna kvar, ge av sin tid och lyssna - är det bästa vi kan göra. Här känner jag mig trygg, här har jag befunnit mig under lång tid, redan när jag som barn tassade runt på tå för att inte väcka mamma som sov sin välbehövliga sömn - för att orka kämpa.

Du är en ängel får jag höra, när jag ger till den som behöver min hjälp. Kanske...eller egentligen inte, det faller sig bara helt naturligt. Jag ger för att jag kan och har möjlighet. Och för att vetskapen finns att jag får hjälp när jag behöver, av de som kan och har möjlighet.

När det är som värst, då kan det inte bli värre säger vi. Vi sneglar på varandra och ler....vi är inte riktigt där än. 

/Lena