Ibland liknar jag mig själv vid en båt....just nu känner jag mig som en liten träsnipa som ligger och guppar på vågorna....det händer inte så mycket. Livet har sin gilla gång, dagar kommer och dagar går...och här ligger jag och guppar planlöst.

Rätt benämning skulle egentligen vara en jolle, eftersom behovet av draghjälp är stort. Jag skulle behöva ligga på släp efter någon som drar mig framåt....så jag slipper känna mig så vilsen. Vart är jag på väg och varför?

Eller kanske Ålandsfärja är rätt benämning, det känns svårt att ändra kurs nu. Det ska mycket till att vända en så stor färja....mot rätt köl. Och därför är det kanske lättast att ligga kvar och guppa på vågorna, så får jag se vad som händer.

Här ligger jag och guppar och drömmer om att vara en lyxig motorbåt där jag med full kraft tar mig framåt genom hårda vindar där vattnet stänker och frustar runt mig. Jag driver mig ut på öppet hav för att sen få lägga till vid okända stränder, där jag aldrig varit förut. Jag vågar, kan och törs - inget kan stoppa mig i min framfart!

Medan jag fortsätter att guppa i min lilla välkända pöl, tänker jag att det i alla fall är tur att jag inte känner mig som en u-båt, att jag gått ner så djupt på botten, bland dy och tång, i de mörkaste vatten....det skulle nog kännas värst av allt. Så än finns det hopp.

Det kanske inte är så konstigt att jag känner mig som en liten träsnipa ändå, när allt kommer omkring. Jag har lotsat, varit vägvisare för en del andra farkoster här i livet....några som kände sig vilse i sina egna farvatten. Den rollen har jag ägnat en del tid åt....och det tar kraft. Några av dem går för fulla segel med stabil medvind mot sina mål. Och jag önskar dem all lycka i sin seglats genom livet.

Tiden kommer att komma då den lilla träsnipan ger sig ut på öppet hav mot okänt mål.....men, just nu känns den lilla pölen trygg att vistas i, vågornas igenkännande skvalpande känns behagligt...här kan jag ligga och guppa samtidigt som jag samlar min kraft för att ge mig av. 

/Lena