När jag var liten hade vi en rysk docka hemma, en matrjosjka. Den var väldigt speciell tyckte jag, för jag visste ingen annan familj som hade en sån. Pappa hade köpt den när han besökte landet i öst vid den tiden han var malaj vid svenska flottan och stationerad på HMS Tre Kronor, det stora fartyget.

Jag tyckte allra, allra bäst om den minsta dockan....den som jag hittade när jag hade öppnat docka efter docka och tills sist inte kunde öppna någon mer. Då fanns hon där och var inte större än en liten tummetott - men hade ändå samma målade dekor som alla de övriga.

Sonen och jag sitter och pratar vid köksbordet om dagens prestationskrav som ligger över oss människor idag. Jag säger att jag har läst en artikel i tidningen om att utmattningssymptomen kryper allt längre ner i åldrarna, att det är många högstadie- gymnasieelever som blir sjuka - främst flickor. De duktiga.

Vi är rörande överens om att kraven har ökat snabbt de senaste åren. Vi måste vara och göra så otroligt mycket av och med våra liv idag. Ambitionerna måste vara höga, prestationerna vara många och aktiviteterna vara de rätta. Och det gäller i alla åldrar. Liten som stor. Tiden måste fyllas och allt måste hinnas med. Vi måste ligga rätt på alla plan om vi ska lyckas och känna oss lyckade som människor. Kraven på oss själva är stora och om vi inte klarar av pressen att prestera för att nå de uppsatta målen känner vi oss misslyckade....och vi är många som faller överbord på vägen. Själv trillade jag överbord för tolv år sen, var nära att drunkna men lyckades greppa livbojen i sista stund. Jag kom igen för att jag befann mig på rätt arbetsplats, kom till en förstående läkare och blev hjälpt av fantastiska medmänniskor runt omkring mig. Och till den duktiga flickan kunde jag säga hejdå.

Likt Matrjosjkan, den allra, allra minsta dockan. Som bor där längst inne och är den charmigaste av dem alla. Lager efter lager av måsten som vi gömmer oss bakom. Allt som vi måste uppfylla och göra för att vi ska känna oss rätt. För vi har skapat en elitmänniska som måste passa in i alla mallar för att duga.

Matrjosjkan, som var så speciell för mig när jag var liten, nu förstår jag varför....och vilken intelligent son jag har som kunde förklara denna symbolik för mig.

/Lena

 

Anna

24 januari 2015 08:44

Jag är faktiskt inte förvånad. "Någonting" har hänt. Sedan mina barn började högstadiet, får vi varje gång på utvecklingssamtalen höra att mina töser borde sikta på högsta betyg. - Varför det, undrar jag. - För att dom kan, svarar läraren. - Men varför sikta på högsta betyg när det räcker med näst högsta, frågar jag. - Men om det går att få högsta betyg vore det ju dumt att inte jobba för högsta betyg, får jag till svar. - Nä, det räcker med att vara tillräckligt bra och därigenom även ha en fritid, får läraren då till svar. Av mig. Läraren ser då besvärad ut. Jag ser att läraren tycker att jag är dum. Då - får läraren gärna tycka det. För stopp vänta lite här nu, när barnet går i högstadiet, är det bara några få magiska barnaår kvar innan vuxenallvaret/ansvaret tar vid, varför i hela friden slösa bort magiska barnaår på att bli bäst när det räcker med att vara tillräckligt bra! Och, verkligen!! - Vad ger det barnet för signaler?

Då du fått en så klok son Lena, måste det betyda att i alla fall du - har gett bra signaler :-). . . Kram/Anna

http://kanintevaratyst.bloggo.nu

LeAn

24 januari 2015 15:09

Jag alltid sagt till mina barn, som är vuxna nu, "för vissa tar det längre tid att nå sitt mål, men alla kommer att komma dit en dag". Och med det menar jag att vissa kanske går i cirklar, vissa rakt fram och vissa zick-zackar. Alla duger och alla måste få göra på sitt sätt utan att jämföras med andra. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Foto; L Melin    Inte på bekostnad av mig   orden kom från min egen mun, utan att tänka hade jag formulerat denna mening och den kom direkt från mitt hjärta. Meningen hängde kvar i rummet, som en iskristall, skarp och glasklar. Tystnad...

    Skrivandets helande kraft   för många, många år sen satt jag på en stol mittemot en man. Jag hade blivit skickad till honom för att prata. Hans profession var att hålla samtal. Jag behövde få prata om det traumatiska som hänt mig. Jag va...

  foto; L.Melin   Köpa tid   känslan av att livet bara går, rullar på eller gått i stå. En känsla av att det endast består av att äta, sova jobba...äta, sova jobba. Och däremellan en trötthet och likgiltighet som förlamar och resulterar i ...

    Nu blommar blommorna dom vita blommorna Nu fryser frosten fast på fönsterrutans glas En sliten ängel går längs gatorna i januaridagen är hon tunn som gas   Hon drar sin kvast ner längs rännstenen Barnen har flyttat ut se dä...

  Foto; L. Melin   Jag räknar inte dagarna som går utan istället dagarna jag får. Jag räknar inte min ålder i år utan påbörjar varje ny dag där den förra tog till ända. Så fortsätter jag leva mitt liv, här och nu. Ett liv i all sin enkelhet. ...