De stora besluten som vi tvingas ta, de kryper liksom på oss, under en tid då vi inte finner någon vila. Sömnlösa nätter då sömnen vägrar infinna sig, vi ligger vakna med våra tankar som vägrar sluta snurra....allt känns stort och skrämmande. På morgonen kliver vi upp ur vår säng, gör oss redo för en ny dag, trötta med tomma blickar. Vi fortsätter med det vi gör, samtidigt som det ligger något inom oss och skaver.

Kroppen vår gör allt den kan för att signalera att allt inte är som det ska....symptomen ökar. Dålig sömn, ätstörningar, krämpor lite överallt i kroppen, irritation och till och med aggressiva tendenser blandas med den stora tröttheten. Vi försöker ignorera och hoppa över att ta omhand. Men, djupt inom oss har vi en medvetenhet vad det handlar om.

Och till slut hamnar vi där, vid vägs ände, då vi måste välja. När insikten har kommit till oss att det inte går längre, att vi måste frigöra oss från det som tynger ner oss. Bilder av ett vägskäl där vi måste välja riktning, av ett stup vi måste kasta oss utför, en brygga där vi måste dyka ner i mörkt vatten eller till och med av en vägg som vi ska forcera infinner sig. Det känns skrämmande.

Fastän det känns skrämmande gör vi det - för att överleva. Det kan kännas lite bortskämt att säga att vi gör det för att överleva, för det kanske inte egentligen handlar om liv och död. Men, vår hjärna upplever det så....för den kan inte skilja på om vi är utsatta för fara. Kroppen har i alla fall signalerat så.

Under stor allvar berättar vi om vårt beslut för vår omgivning, för de stora besluten har vi oftast fattat ensamma. Ibland kan dessa då komma som en total överraskning för dem och hur de än reagerar finns ingen återvändo. För det handlar om oss själva och vår egen överlevnad.

Fastän kanske allt runtomkring oss rämnar står vi tryggt fast vid vårt beslut och vi viker inte undan, vi får ett lugn för beslutet är taget.

Dagarna går och sakta börjar vi tvivla, hjärnan börjar spela ett spratt med oss. Vår beslutsamhet börjar svikta, vi börjar resonera och dividera om vi gjort rätt val. Vi börjar våndas igen och kanske till och med att de vakna nätterna kommer igen. Nu sätts tilliten på prov, tilliten till oss själva - att vi gjort rätt val. Om och om igen måste vi säga till oss att jag skulle ta samma beslut igen om jag tvingades ta det just nu.

För de stora besluten tas alltid i nuet, då vi står där vid kanten, vid vägskälet, vid bryggan, vid väggen - som vi ska ta oss igenom för att få komma ut på andra sidan som hela människor. 

/Lena