Det är morgon och jag sitter som bäst med morgontidning och kaffe när jag inser att jag känner mig intensivt iakttagen. Detta är en helt vanlig, dagligen återkommande, morgonritual. Nu uppstår dagens första maktkamp, ska jag njuta av tidning och kaffe eller gå promenaden som jag inte har lust med men som jag mår bra av? Att ignorera stirrandet genererar efter en stund en uppfordrande knuff, som i sin tur avlöses att nytt stirrande. Jag kan välja att avbryta detta med en skarp tillsägelse men det känns inte snällt, och jag är en snäll människa. Det är bara att inse att det är dags för dagens första promenad i naturen. Solen skiner, det är minusgrader och under natten har det fallit pudersnö. Världen är vit och vacker intalar jag mig. Medger dock att jag så här i slutet av mars hade föredragit sol och plusgrader. Faktum kvarstår, det är kallt. Både Ludde och jag behöver vinterjacka idag. Så beger vi oss ut på vår morgonrunda och startar denna med att hämta kompisen Leo. Hundarna bryr sig inte om att vintern varit lång, dom  möter varje dag med samma glädje. Ludde och Leo lever i nuet, dom är livsnjutare. Jag vill också vara en livsnjutare. Jag försöker lära mig av hundarna, se varje dag som en ny start. Fri från igår, fri från i morgon, allt som finns är här och nu.  Så svårt, att inte älta gårdagen, inte drömma om morgondagen, att alltid vara på väg. Någonstans.

//Angelica

Vi skulle inte ha någon hund, då för drygt tre år sedan. Möjligen kunde vi tänka oss en katt, i framtiden nångång. Så en dag ringer mamma och säger: jag har en liten valp hos mig som söker ett hem och det är bråttom, risk för avlivning är överhängande. Jag säger till mamma att hon inte får komma hit med valpen för då vet jag ju hur det kommer att sluta, ingen i familjen kommer att klara av stå emot något så sött. Efter en vecka klarar jag det inte längre, mamma kan väl få ta med valpen och hälsa på...en liten stund bara...  Det är början på mars, det är kallt, valpen sitter innanför mammas jacka och bara huvudet sticker fram. Valpen är så rädd att han skakar, trots att han inte ens är tolv veckor gammal har han redan hunnit byta hem flera gånger. Vi smälter på fläcken... Vi säger att han får stanna på prov så får vi se... Så går dagarna och valpen får ett namn, Ludde ska han heta. Och på den vägen är det. Ludde älskar skog och mark och det gör husse och matte också. 

Leo och jag möttes för första gången för snart fyra år sen. En blandrasvalp som jag föll pladask för, honom ska jag ha....en hund som jag velat ha i så många år, men alltid tänkt inte nu - men sen. En dag fanns inga sen utan jag bestämde mig - informerade familjen - jag vill och tänker skaffa hund. Sen den dagen finns Leo i mitt liv, han följer mig varje steg jag tar - som den vallhund han är.

Och han blir bara vackrare och klokare för varje dag som går.....

//Lena