Foto; L.Melin

Du är inte en känslig person....du är känslosam. Orden är min sons, de sa han till mig för drygt ett år sen, när jag kände mig så trött på mig själv. På att jag är så känslig....som jag då trodde.

Vad skillnaden mellan att vara en känslig och känslosam person är visste jag inte. Så min son gav mig en väldigt bra förklaring och jag kände igen mig i den. Att vara känslosam innebär nämligen att man reagerar på känslor eller lätt visar känslor. Just så - visst är det jag - fast i vissa lägen väljer jag att dölja mina känslor...fast då får jag bita mig hårt på insidan av läppen.

Den känslosamma genen....kommer från min mors sida. Så mycket skratt och gråt det har varit genom åren. Den humoristiska sidan har alltid funnits, som ett nödvändigt ont för att ta sig igenom det svåra i livet....skrattet har alltid funnits där....och gråten....den "blödiga" sidan...så lätt till tårar. Helt plötsligt har tårarna rusat upp i ögonen och runnit över. Jag minns episoder från min barndom när mamma och hennes systrar, ömsom skrattade och grät. Så larviga de tyckte att de var....fast egentligen var de känslosamma. Det vet jag nu. Och det har jag ärvt....och även min syster har samma gen.

Idag på mitt jobb stod plötsligt min kusin framför mig. Så länge sen vi sågs....hon var där i jobbet som ledsagare. Vi blev så förvånade över att ses...där och då....hon visste inte att jag jobbade där. Vi hann med att prata lite om vad som hänt i våra liv sen vi sågs sist....och det var en del. Våra blickar möttes, våra ögon fylldes av tårar....som vi höll tillbaks....och jag kände en stark känsla av samhörighet. Vi förstod....vi har ärvt samma gen. Jag såg sorgsenheten i hennes blick och hon såg min, två känslosamma personer, som bet sig i läppen...så att inte tårarna skulle rinna över.

Den känslosamma genen....hur länge har den funnits som ett släktdrag? Och finns det någon bakomliggande orsak till att den blev till? Att vara en känslosam person, är både på gott och ont...oftast mest gott. Jag trivs med att ha lätt till känslor....men ibland känns det som om det inte passar....att reagera på känslor. För känslor reagerar på känslor - oavsett sammanhang. Jag har ofta blivit lite trött på mig själv när tårar har rusat upp i ögonen t ex under föräldramöten i skolan då något känsligt ämne har diskuterats....då vill man inte gärna sitta och gråta.

Den känslosamma genen...går vidare till nästa generation...när yngste sonen och jag sitter vid köksbordet och pratar om det allvarliga. Om de rikas överflöd, om all mat som vi i väst slänger medan andra i vår värld svälter, om alla saker vi kan köpa....som vi egentligen inte behöver. Om hur tråkigt det är att vissa i vår släkt har cancer...och till och med kommer att få tillbringa julhelgen på sjukhus....vi hoppas så att allt kommer att ordna sig till det bästa.

Jag ser i min sons ögon att de tåras....han har nära till känslor och han reagerar på mina känslor. Och med stolthet inser jag....att den känslosamma genen har bevaras - även till nästa generation - och till nästa.

/Lena