Foto; C-M.Melin

Efter en arbetslöshet på nästan 1,5 år har jag nu kommit i sysselsättning. Jag har arbetat i en månad och trivs bra med min arbetsgivare och mina kollegor. Arbetet är inte direkt mitt drömjobb....men jag är väldigt glad för att jag äntligen har fått ett arbete. Och verksamheten är så viktig - där många människor blir hjälpta - helt i linje med det jag arbetat i förut.

Att ha varit arbetssökande i 1,5 år har verkligen tärt på både min självkänsla och självförtroende, jag har verkligen fått mig en törn av att ha varit utan arbete i så lång tid.

Men, jag kommer att repa på mig....och har börjat ta för mig mer under den sista veckan. Jag har mycket att lära...en helt ny verksamhet, termer, arbetsmoment och system. Så för den skull är jag tacksam att jag endast arbetar halvtid - för jag är trött efter arbetsdagens slut.

Naturligtvis, var det inget att tveka om när jag blev erbjuden tjänsten fastän det var en halvtidstjänst, efter så lång tid i arbetslöshet....fast jag är heltidsarbetssökande. Det tycker jag själv absolut och naturligtvis var det också ett krav från Arbetsförmedlingen.

I förra veckan var jag hos Arbetsförmedlingen, i min handlingsplan står att jag måste besöka dem minst en gång per månad för att rapportera vad jag gjort under senaste månaden. Eftersom jag numer är inskriven under Jobb & Utvecklingsgarantin går jag på deras drop-in dagar som är tisdag, onsdag och torsdag. Jag gick dit på torsdagen, efter att jag slutat arbetet, eftersom den dagen passade mig bäst. Förmedlaren sa att det bästa är att jag kommer den dag då min handläggare är på plats...alltså en onsdag. Men, det skulle gå bra att prata med henne också....men att tänka på nästa gång. Jag berättade att jag nu arbetar halvtid och är inne på min fjärde vecka.....och förmedlaren undrade hur många jobb jag hade sökt under denna månad. Ja....inte så värst många direkt. Jag har precis börjat ett arbete och det tar att lära sig något helt nytt....så att gå direkt hem och skriva jobbansökningar har inte varit det jag gjort varje eftermiddag. Hon undrade sedan om min tjänst kommer att utökas....

Vid anställningsintervjun nämnde min arbetsgivare att eventuellt kommer så att ske på sikt.....

Ja...situationen är ganska knivig säger jag till förmedlaren....jag kan inte gärna gå in direkt efter två veckors anställning och fråga om tjänsten kommer att utökas. Känns inte bra. Förmedlaren kunde förstå det....men nu är ju reglerna såna....du måste ju också hitta en sysselsättning på den övriga 50-%iga tiden....så är ju reglerna.

Visst jag förstår...absolut....varken Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan ägnar sig åt någon välgörenhet. Självklart att jag måste prestera. Men....varför känner jag det som att jag vill skrika? Skrika ut min frustration.....jag har precis fått ett arbete på 50%....jag kämpar med att gå dit varje dag....jag lägger stor möda på att lära mig mina arbetsuppgifter....jag försöker verkligen fokusera.....jag gör allt för att jag ska lyckas....jag måste....jag har inget val....jag är mitt uppe i en separation....jag har blivit lämnad....jag måste kunna försörja mig. Nej! Det är inte synd om mig....jag avskyr självömkan....jag har kämpat förut....men jag är trött! Jag mår inte bra....jag kämpar mot gråten många stunder. Inga tårar nu!

Hur ska hon kunna veta....förmedlaren bakom disken....inte kan jag begära att hon ska vara en sån otrolig människa att hon ska känna mina vibrationer....för jag är ganska duktig på att hålla igen. Och jag är faktiskt på Arbetsförmedlingen.....där kan jag ju inte visa känslor! Jag borde ha tänkt på att gå hit en onsdag....för jag har faktiskt berättat min situation för min förmedlare. Hoppas att hon kommer ihåg det...när jag träffar henne nästa gång. Så hon förstår.....

Det gör ont.....men jag börjar bli van....som en annan Lena sjöng.....Jag börjar bli van av att leva under press....så van att jag inte känner längre. Jag är mest trött och likgiltig. Den sista känslan är jag mest orolig för.....likgiltigheten....den känns inte bra. Jag kanske låter negativ....ja...kanske, men min verklighet ser ut så här....jag kallar det realism. För min högsta, högsta önskan är att få känna glädje....få skratta hjärtligt, få vara lycklig....helhjärtat....känns som längesen nu. Jag vill kunna vakna om morgonen, känna mig utvilad...få kunna ligga kvar och kisa mot solstrålarna som letar sig in genom persiennen ....känna glädje över att en ny dag nalkas. Men, mitt liv ser inte ut så....just nu....jag känner mig inte utvilad, jag är fortfarande trött när jag kliver ur min säng...men jag kan inte ligga kvar och vila, för då kommer tankarna....jag måste gå upp direkt så de inte förlamar mig.

Ja...så här kan livet se ut.....och vi får alla vår beskärda del...jag är inte ensam om att ha det svårt just nu, den insikten har jag. Inte alls.....förmedlaren på Arbetsförmedlingen....hon kanske också har ett liv i kaos. Hon kanske också lever under ständig press....så kan det också vara. Vad vet jag.

/Lena