Foto; L. Melin

I denna tid på året går jag ut i skogen för att hämta mossa - gråmossa, grönmossa och vitmossa. Mossa som ska fylla min adventsstake, där jag sätter mina fyra ljus som ska tändas ett efter ett varje söndag fram till julafton. Jag hämtar också några grankvistar som jag lägger på mitt lilla bord intill entrén som jag sedan smyckar med kvistar, äpplen och julros.

Tid i advent - stillhetens tid - tid för eftertanke.

Eftertanke - jag smakar på ordet och försöker förstå dess innebörd. Ge tid till att stanna upp och reflektera. Skänka de människor som fattas oss en tanke. Och tända ett ljus.

Jag är präglad av min mamma - jag pyntar, jag pysslar och gör mitt hem så stämningsfullt jag kan. Jag har alltid tyckt mycket om tiden innan jul...nästan mer än när själva julen är kommen. Och alltid på julaftonens förmiddag kommer vemodet till mig, samtidigt som skinkan griljeras brukar jag fälla en tår. Precis som min mamma gjorde, som hon säkert såg sin mamma göra. En tår för dem vi saknar -  och de som fattas oss. I år är det tjugo år sen min mamma dog - mitt i adventstid - tio dagar före julaftonen. Det är lång tid - men varje år i denna tid är saknaden efter henne som störst. Då fattas hon mig som mest.

I år kommer julen att bli annorlunda, traditioner som vi haft inom vår familj är raserade. Jag vet inte hur julaftonen kommer att firas och med vilka. Separationen från min man är ett faktum och känns väldigt påtaglig just nu. I tider där traditioner lyster starkt gör det extra ont. Och det kommer att komma fler dagar när saknaden av honom kommer att vara extra stor. Dagar då jag kommer att blicka bakåt för att minnas. I år kommer vemodet att kännas tyngre, i år kommer mer än en tår att fällas. Helt naturligt - att sorgen måste få ta plats i det som inte längre är. Och vi kommer att känna den, alla vi i familjen - den kommer att vara påtaglig. Mina söner kommer att känna saknad av en förälder redan vid julaftonens morgon, då vi traditionsenligt gett varandra en första julgåva.

Jag går ut i skogen i sällskap av min hund, jag letar efter den finaste mossan. Plockar den och bär med mig den hem. För att pynta, för att göra fint och stämningsfullt. För mig och de mina. Snart är det också dags att hänga adventsstjärnan i fönstret, men det får vänta i ännu några dagar. Min julängel av porslin, hon som pyntade mitt barnrum ska stå på sin vanliga plats. Hennes spröda klänning har börjat gulna med åren, men det gör inget - hon är den viktigaste och käraste ägodel jag har. Hon skänker mig trygghet och ger julefrid.

/Lena

 

Krokii

25 november 2013 20:10

Hej Lena,

vad trist att höra att du separerat!! Vet ju hur det känns att gå igenom en separation när man redan har det tungt. Hoppas du kan skapa några nya traditioner och att dina nära och kära ger dig styrka att ta dig vidare.

Sänder lite omtanke, kram Krokii

http://krokii.bloggplatsen.se

LeAn

26 november 2013 20:38

Hej, så länge sen...tack för dina ord och din omtanke...så roligt att höra från dig. Jag har tittat in på din blogg lite då och då....
Ja, ibland drabbas vi av stora förändringar. Många faser och känslor i detta...efter så många år -26- har man växt samman. Så att skiljas är som att förlora en del av sig själv....Kram Lena

 

luvcatz

26 november 2013 20:19

Så fint skrivet!

Fick nästan en tår i ögonvrån, ha en fin kväll :)

http://luvcatz.bloggplatsen.se

LeAn

26 november 2013 20:31

Tack kära du. Kram Lena

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Foto; L Melin    Inte på bekostnad av mig   orden kom från min egen mun, utan att tänka hade jag formulerat denna mening och den kom direkt från mitt hjärta. Meningen hängde kvar i rummet, som en iskristall, skarp och glasklar. Tystnad...

    Skrivandets helande kraft   för många, många år sen satt jag på en stol mittemot en man. Jag hade blivit skickad till honom för att prata. Hans profession var att hålla samtal. Jag behövde få prata om det traumatiska som hänt mig. Jag va...

  foto; L.Melin   Köpa tid   känslan av att livet bara går, rullar på eller gått i stå. En känsla av att det endast består av att äta, sova jobba...äta, sova jobba. Och däremellan en trötthet och likgiltighet som förlamar och resulterar i ...

    Nu blommar blommorna dom vita blommorna Nu fryser frosten fast på fönsterrutans glas En sliten ängel går längs gatorna i januaridagen är hon tunn som gas   Hon drar sin kvast ner längs rännstenen Barnen har flyttat ut se dä...

  Foto; L. Melin   Jag räknar inte dagarna som går utan istället dagarna jag får. Jag räknar inte min ålder i år utan påbörjar varje ny dag där den förra tog till ända. Så fortsätter jag leva mitt liv, här och nu. Ett liv i all sin enkelhet. ...