Foto; L. Melin

Ikväll när jag åt pannkaka till middag kom jag att tänka på den omdiskuterade barnserien som gick på 70-talet - Vilse i pannkakan. Staffan Westerberg spelade huvudrollen och serien hade premiär den 1 september 1975.

Vilsen - just så känner jag mig  - inte att jag direkt kände mig vilse i den pannkaka jag åt utan helt vilsen i det mesta. Jag tror aldrig att jag upplevt mig själv så vilsen någonsin som jag känner mig nu. Vilsen i handling och vilsen i känslor. Så vilsen att jag skulle kunna lägga mitt liv i någon annans händer, så att denna någon kan berätta för mig - vad göra och varför. Kan man vara så vilse i livet i min ålder? Borde jag inte ha så mycket erfarenhet, beslutsamhet och värdighet så att jag kan leda mig själv inpå rätt väg?

Jag slår upp i ordboken och finner synonymer för vilsen....vilsekommen, desorienterad, borttappad, hemlös, bortkommen, förvirrad, osäker, rotlös, virrig.....och inser att alla dessa känslor ryms inom mig. Jag läser vidare på beskrivningen av att hamna vilse....att komma in på en sidoväg som leder någon annanstans än vad man förväntade sig, så att man inte längre vet var man befinner sig.

Att gå vilse - på riktigt - är något som jag har stor rädsla för. Jag vill ha koll på var jag befinner mig....börjar jag känna mig desorienterad kan jag känna en sorts panikkänsla. Vet inte varifrån denna rädsla kommer ifrån, jag tror inte att jag har gått vilse någon gång. Jag tycker att känslan har kommit till mig under de senaste åren.

Jag drar mig till minnes en episod i mitten av 80-talet då jag var på målarkurs i spanska Andalusien tillsammans med vänner. En kväll var vi på ett stort diskotek i stan, jag blev jättetrött av alla blinkande lampor, den höga volymen och av att mina vänner endast hade ögon för alla de uppvaktande spanjorer som hängde i klasar runt oss. Jag bestämde mig för att avvika och gå hem till hotellet - ensam. Till diskoteket hade vi åkt taxi....så jag hade ingen aning om var vi befann oss. När jag kommit en bit...började jag känna en känsla av att jag inte riktigt hade någon aning om hur jag skulle gå för att komma rätt. Jag gick genom de smala kullerstensgränderna alldeles ensam och hörde mina klackar slå mot gatan. Jag ökade takten och kände att jag nästan började bli lite rädd....hur kunde jag ge mig iväg alldeles ensam utan att veta vart jag skulle gå. Helt idiotiskt! Men, så stannade jag upp och började tänka efter....hur stjärnhimlen såg ut ifrån hotellet. Jag hade ofta stått och tittat på polstjärnan från balkongen. Jag sökte efter dess starka sken och fann på den...och började gå i riktning mot den. Så började jag också känna doften av havet....kom jag bara ut på strandpromenaden skulle jag säkert hitta hem. Jag använde två av mina sinnen....syn och doft. Och de ledde mig rätt...efter över en timmes promenad kom jag hem till hotellet.

Att gå vilse, att hamna på en sidoväg, att känna sig vilsen. Vad är det värsta som kan hända? Ja, att jag blir borttappad.....jag måste ha tillit till att min kraft för mig dit jag ska - igen. Och jag behöver inte ha bråttom, jag behöver inte ha full koll, jag kan stanna upp och vila här. Jag sätter mig ner, tar några djupa andetag och finner styrkan i att bara vara. Jag kommer nog att finna min ledstjärna även denna gång.....jag har bara att följa dess starka sken....den kommer säkert att leda mig rätt.

/Lena