Foto; L. Melin

I denna tid på året går jag ut i skogen för att hämta mossa - gråmossa, grönmossa och vitmossa. Mossa som ska fylla min adventsstake, där jag sätter mina fyra ljus som ska tändas ett efter ett varje söndag fram till julafton. Jag hämtar också några grankvistar som jag lägger på mitt lilla bord intill entrén som jag sedan smyckar med kvistar, äpplen och julros.

Tid i advent - stillhetens tid - tid för eftertanke.

Eftertanke - jag smakar på ordet och försöker förstå dess innebörd. Ge tid till att stanna upp och reflektera. Skänka de människor som fattas oss en tanke. Och tända ett ljus.

Jag är präglad av min mamma - jag pyntar, jag pysslar och gör mitt hem så stämningsfullt jag kan. Jag har alltid tyckt mycket om tiden innan jul...nästan mer än när själva julen är kommen. Och alltid på julaftonens förmiddag kommer vemodet till mig, samtidigt som skinkan griljeras brukar jag fälla en tår. Precis som min mamma gjorde, som hon säkert såg sin mamma göra. En tår för dem vi saknar -  och de som fattas oss. I år är det tjugo år sen min mamma dog - mitt i adventstid - tio dagar före julaftonen. Det är lång tid - men varje år i denna tid är saknaden efter henne som störst. Då fattas hon mig som mest.

I år kommer julen att bli annorlunda, traditioner som vi haft inom vår familj är raserade. Jag vet inte hur julaftonen kommer att firas och med vilka. Separationen från min man är ett faktum och känns väldigt påtaglig just nu. I tider där traditioner lyster starkt gör det extra ont. Och det kommer att komma fler dagar när saknaden av honom kommer att vara extra stor. Dagar då jag kommer att blicka bakåt för att minnas. I år kommer vemodet att kännas tyngre, i år kommer mer än en tår att fällas. Helt naturligt - att sorgen måste få ta plats i det som inte längre är. Och vi kommer att känna den, alla vi i familjen - den kommer att vara påtaglig. Mina söner kommer att känna saknad av en förälder redan vid julaftonens morgon, då vi traditionsenligt gett varandra en första julgåva.

Jag går ut i skogen i sällskap av min hund, jag letar efter den finaste mossan. Plockar den och bär med mig den hem. För att pynta, för att göra fint och stämningsfullt. För mig och de mina. Snart är det också dags att hänga adventsstjärnan i fönstret, men det får vänta i ännu några dagar. Min julängel av porslin, hon som pyntade mitt barnrum ska stå på sin vanliga plats. Hennes spröda klänning har börjat gulna med åren, men det gör inget - hon är den viktigaste och käraste ägodel jag har. Hon skänker mig trygghet och ger julefrid.

/Lena