Foto; L. Melin

När det verkligen gäller, var du än går, så är det där du är. Vad du än gör, så är det till slut faktiskt det du gjorde. Vad du än tänker just nu, så är det just precis det som finns i dina tankar. Vad som än har hänt i ditt liv, så är det just det som hände.

Jon Kabat-Zinn

Att bli sviken av den som man har mest tillit till är svårt. Många känslor rumlar runt i kroppen och många varför ska besvaras. Att dessutom bli utbytt av någon annan gör att ens självförtroende får sig en rejäl törn. Taggen sitter i länge, såret är djupt och ens hjärta blöder.

Som ung tjugoåring levde jag i ett kärleksfullt samboförhållande som helt plötsligt en dag slogs sönder av en otrohet. En otrohet kan aldrig skyllas på någonting annat än den som begår den, som måste ta fullt ansvar för sin handling. Min sambo gjorde valet att berätta för mig att han träffat en annan och att han ville separera. Jag var helt oförmögen till att ta några som helst beslut eller göra några val....jag bara föll. Blev omhändertagen av nära och kära....så att jag skulle orka vidare. Idag har jag full förståelse för den oro mina föräldrar kände....att de vakade över mig, dag som natt. För första gången i livet fick jag uppleva att en människa som jag hade full tillit till - svikit mig.

När jag för två år sen blev varse om att min arbetsgivare planerade att säga upp den administrativa personalen och flytta kontoret reagerade jag väldigt starkt. Jag upplevde det som ett svek, mot alla de som gjort så mycket för honom och företaget. Jag gjorde allt jag kunde för att försöka få honom att tänka i andra banor - men, tyvärr misslyckades jag. Kontentan blev att även jag blev uppsagd. Vi blev utbytta av annan personal och vi reagerade alla - på olika sätt. Men, den största känslan var att vi blivit svikna och besvikelsen var stor över att det fick gå till på detta sätt - både moraliskt och etiskt. Och jag föll ihop av ren utmattning av många månaders hårt arbete.

Och idag befinner jag mig här - ännu en gång - sviken av den jag haft mest tillit till. Fastän förståelsen finns för att vår relation inte varit bra är ändå det svåraste att ta omhand - att jag blivit utbytt i ett läge då jag precis har kommit på fötter och när jag är sårbar. Det gör ont att jag inte var värd mer än så och det gör så ont att jag har trott det.

Ännu en gång är känslorna många och stora. Tröttheten är bestående och önskan om att få komma till ro är störst. Om att få sova en hel natt och få vakna utvilad, få vara tillfreds inombords utan att oron mal. Oron över vad som komma ska....det som jag inte har någon kontroll över. Jag försöker acceptera och vara i nuet, försöker ta små, små steg framåt. Jag läser de fantastiska böcker i självhjälp som min vän gett mig och jag försöker följa de råd jag får. Jag försöker ta hand om mig på bästa sätt och jag försöker att inte ha bråttom.

Jag vet att det kommer att ta tid - men jag vet att jag kommer att läka. Även denna gång. Jag vet att jag kommer att acceptera, jag vet att jag kommer att försonas och jag vet att jag också en dag kommer att förlåta. Även denna gång.

/Lena