Foto; L. Melin

Trygghet kan inte köpas för pengar....men just nu önskar jag att jag kunde gå någonstans för att köpa ett sånt paket, fint inslaget med de vackraste band i guldskimrande kulör.

Mitt trygghetsbehov är stort, mycket större än vad jag någonsin förstått. Jag behöver luta mig mot någons axel, jag vill lägga mina bördor i någons knä och jag vill få vila i någons famn. Det lilla, lilla barnet inom mig är ledsen och orolig nu. Och det är svårt att känna tillit - tillit till att allt kommer att ordna sig, att bli bra - som de vuxna säger.

När tryggheten rämnar och jag står ensam kvar, det yttre motståndet är stort och ingenting är längre självklart. Jag får kämpa nu, jag är inte längre den jag en gång var. Jag är inte längre godkänd av de som en gång trodde på mig. Allt har förändrats - och av det som varit finns inget kvar. Trygghet kan inte köpas för pengar och även om, så hade de jag har inte räckt till. Jag bor ändå kvar i mitt hus, kör runt i min bil - i en tillvaro till låns. En tillvaro till låns som jag inte äger till fullo. Jag känner mig liten nu....jag känner för att lägga mig ner, få sova i någons knä. Få vila, få drömma mig bort.....till en annan verklighet där jag kan få vistas och bara vara.

Men, hur kan jag beklaga mig, hur kan jag tycka att min tillvaro är svår....jag som idag har gått förbi en kvinnas utsträckta hand, utan att ge....fast hon ännu mindre har. Hon som kved av jämmer....som gjorde att mitt hjärta värkte. Hon som kanske inte ätit alls under hela dagen. Hur kan jag beklaga mig....när jag ser bilder i tidningen från människor som gråter, de från andra sidan jordklotet....de som inte har något tak över huvudet längre, inget hem, ingen mat och inga anhöriga. De som drabbades av att en stark vind drog över i ett slag och tog allt ifrån dem.

Den vuxna talar till mig och jag lyssnar....nej, trygghet kan inte köpas för pengar. Trygghet finns inte inslaget i fina paket.....och allt kan förändras på en dag. Trygghet är inte beständigt, trygghet är en chimär, en känsla, en förhoppning - kanske till och med en invaggad falsk.

Jag lyssnar till min vuxna röst.....och den säger.....den verkliga tryggheten bor inom dig, den bär du med dig - alltid. Vårda den, lita på den.....den är du. Den kommer aldrig att överge dig, du är bara lite vilse nu, kära barn. Lita på dig själv....allt kommer att ordna sig. Ha tillit, mitt barn. Jag finns här....jag lovar dig. 

/Lena

Foto; A. Blomquist

När jag ber dig lyssna på mig,och du börjar ge mig råd, så har du inte gjort det jag bad dig om.

När jag ber dig lyssna på mig, och du börjar berätta för mig varför jag inte borde känna så, då trampar du på mina känslor.

När jag ber dig lyssna på mig, och du känner att du måste göra något för att lösa mina problem, så har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka.

Lyssna! Allt jag bad om var att du lyssnar, inte pratar eller gör - bara hör på mig.

Och jag klarar mig själv. Jag är inte hjälplös. Kanske modfälld och bristfällig, men inte hjälplös.

När du gör någonting för mig, som jag kan och behöver göra själv, så bidrar du till min ångest och svaghet.

Men när du accepterar som ett faktum, att jag känner vad jag känner, oavsett hur irrationellt det än är, så kan jag sluta försöka övertyga dig, och jag kan börja arbetet med att förstå vad som ligger bakom denna irrationella känsla. Och när det är klart, då är svaren uppenbara och jag behöver inga råd.

Irrationella känslor är meningsfulla när vi förstår vad som ligger bakom dem.

Kanske är det därför bönen fungerar ibland för en del människor, därför att Gud är stum och Gud ger inte råd eller försöker ordna saker. Gud bara lyssnar och låter dig klara ut det själv.

Så var snäll och lyssna och hör bara på mig. Och om du vill prata vänta en minut på din tur: Så ska jag lyssna på dig.

-Anonym

/Angelica