Foto; L. Melin

Ikväll när jag åt pannkaka till middag kom jag att tänka på den omdiskuterade barnserien som gick på 70-talet - Vilse i pannkakan. Staffan Westerberg spelade huvudrollen och serien hade premiär den 1 september 1975.

Vilsen - just så känner jag mig  - inte att jag direkt kände mig vilse i den pannkaka jag åt utan helt vilsen i det mesta. Jag tror aldrig att jag upplevt mig själv så vilsen någonsin som jag känner mig nu. Vilsen i handling och vilsen i känslor. Så vilsen att jag skulle kunna lägga mitt liv i någon annans händer, så att denna någon kan berätta för mig - vad göra och varför. Kan man vara så vilse i livet i min ålder? Borde jag inte ha så mycket erfarenhet, beslutsamhet och värdighet så att jag kan leda mig själv inpå rätt väg?

Jag slår upp i ordboken och finner synonymer för vilsen....vilsekommen, desorienterad, borttappad, hemlös, bortkommen, förvirrad, osäker, rotlös, virrig.....och inser att alla dessa känslor ryms inom mig. Jag läser vidare på beskrivningen av att hamna vilse....att komma in på en sidoväg som leder någon annanstans än vad man förväntade sig, så att man inte längre vet var man befinner sig.

Att gå vilse - på riktigt - är något som jag har stor rädsla för. Jag vill ha koll på var jag befinner mig....börjar jag känna mig desorienterad kan jag känna en sorts panikkänsla. Vet inte varifrån denna rädsla kommer ifrån, jag tror inte att jag har gått vilse någon gång. Jag tycker att känslan har kommit till mig under de senaste åren.

Jag drar mig till minnes en episod i mitten av 80-talet då jag var på målarkurs i spanska Andalusien tillsammans med vänner. En kväll var vi på ett stort diskotek i stan, jag blev jättetrött av alla blinkande lampor, den höga volymen och av att mina vänner endast hade ögon för alla de uppvaktande spanjorer som hängde i klasar runt oss. Jag bestämde mig för att avvika och gå hem till hotellet - ensam. Till diskoteket hade vi åkt taxi....så jag hade ingen aning om var vi befann oss. När jag kommit en bit...började jag känna en känsla av att jag inte riktigt hade någon aning om hur jag skulle gå för att komma rätt. Jag gick genom de smala kullerstensgränderna alldeles ensam och hörde mina klackar slå mot gatan. Jag ökade takten och kände att jag nästan började bli lite rädd....hur kunde jag ge mig iväg alldeles ensam utan att veta vart jag skulle gå. Helt idiotiskt! Men, så stannade jag upp och började tänka efter....hur stjärnhimlen såg ut ifrån hotellet. Jag hade ofta stått och tittat på polstjärnan från balkongen. Jag sökte efter dess starka sken och fann på den...och började gå i riktning mot den. Så började jag också känna doften av havet....kom jag bara ut på strandpromenaden skulle jag säkert hitta hem. Jag använde två av mina sinnen....syn och doft. Och de ledde mig rätt...efter över en timmes promenad kom jag hem till hotellet.

Att gå vilse, att hamna på en sidoväg, att känna sig vilsen. Vad är det värsta som kan hända? Ja, att jag blir borttappad.....jag måste ha tillit till att min kraft för mig dit jag ska - igen. Och jag behöver inte ha bråttom, jag behöver inte ha full koll, jag kan stanna upp och vila här. Jag sätter mig ner, tar några djupa andetag och finner styrkan i att bara vara. Jag kommer nog att finna min ledstjärna även denna gång.....jag har bara att följa dess starka sken....den kommer säkert att leda mig rätt.

/Lena

 

luvcatz

23 november 2013 13:49

Vi e nog många som hamnar vilse i livet - avstickare, sen o genvägar ger alla mer styrka och erfarenhet.

Men ack så tröstlöst när man är mitt i det!

Jag hoppas och tror att man uppskattar livet ännu mer när man hittar vägen igen :)

http://luvcatz.bloggplatsen.se

LeAn

23 november 2013 22:59

Så är det alldeles säkert. Och ja, att gå vilse, känna sig vilsen och vara vilsekommen....måste vara ett tillstånd som varar i en viss tid. För annars skulle man ju vara förlorad - hemska tanke!

 

Anna Lussmann

28 november 2013 09:52

Åh, Lena! Klart den kommer visa Dig vägen, även denna gång. . . Men att vandra den där guppiga kringliga vägen till vi åter ser den - är motigt. Och sorgligt. Och lite ensamt. Men den måste väl tjäna sitt syfte - annars skulle den väl inte finnas. . . Jag tror inte att det är särskilt mycket någon kan göra för att Du ska komma snabbare fram. Eller kanske ens borde. Men jag önskar att det kan vara en liten liten tröst - att Du inte är ensam på vägen - egentligen. Vi andra finns här. Där. Runt - omkring Dig.
En styrkekram - så länge / Anna

http://virranna.bloggplatsen.se

LeAn

28 november 2013 22:47

Tack Anna! Så klokt av dig....så är det...alldeles, alldeles säkert. Håller helt med dig...kloka människa! Kram Lena

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Foto; L Melin    Inte på bekostnad av mig   orden kom från min egen mun, utan att tänka hade jag formulerat denna mening och den kom direkt från mitt hjärta. Meningen hängde kvar i rummet, som en iskristall, skarp och glasklar. Tystnad...

    Skrivandets helande kraft   för många, många år sen satt jag på en stol mittemot en man. Jag hade blivit skickad till honom för att prata. Hans profession var att hålla samtal. Jag behövde få prata om det traumatiska som hänt mig. Jag va...

  foto; L.Melin   Köpa tid   känslan av att livet bara går, rullar på eller gått i stå. En känsla av att det endast består av att äta, sova jobba...äta, sova jobba. Och däremellan en trötthet och likgiltighet som förlamar och resulterar i ...

    Nu blommar blommorna dom vita blommorna Nu fryser frosten fast på fönsterrutans glas En sliten ängel går längs gatorna i januaridagen är hon tunn som gas   Hon drar sin kvast ner längs rännstenen Barnen har flyttat ut se dä...

  Foto; L. Melin   Jag räknar inte dagarna som går utan istället dagarna jag får. Jag räknar inte min ålder i år utan påbörjar varje ny dag där den förra tog till ända. Så fortsätter jag leva mitt liv, här och nu. Ett liv i all sin enkelhet. ...