Härliga tid - hösten är här. Årstiden som jag med åren har kommit att älska mest av alla, med alla dessa färger, höga luft och dimhöljda morgnar. Jag som naturmänniska älskar när naturen skiftar och ger dessa vackra övergångar. Jag blir full av lycka när jag går mina promenader och får uppleva all denna skönhet som bjuds.

Det slår mig hur mycket av denna skönhet jag missat genom åren, jag har aldrig varit ute så mycket i skog och mark som jag är just nu. Och det ger så otroligt mycket...som att befinna sig i en vacker tavla. Jag uppmärksammar och lägger märke till en sten som lyser som ett hjärta av guld, en mosstuva som formats till ett hjärta och ett löv med hål så att det blivit ett ansikte. Jag stannar och begrundar... får upplevelser och ser det vackra. Det jag tidigare missat och sprungit förbi i en hast - som jag aldrig hann se.

Mossruggar i ljus grå, mörk grön och så skimrande grönt att färgen lyser som neon. På marken om morgonen när den varma luften möter den kalla bildas ett hölje av dimma som svävar över åkern. Det är så vackert - som i en tavla som jag aldrig skulle kunna måla.

Äppelträden som dignar av frukt i alla de färger....Alice, Elise, Katja, Kim, Frida, Cox Orange, Discovery, Summerred och de godaste av dem alla Aroma. Jag älskar röda äpplen  varför har jag aldrig planerat ett sånt träd? Det undrar jag varje höst, när grannarnas äppelträd lyser rött mot mig när jag går förbi. Jag har ett Oranie med grön frukt som endast är gott som mos. Vissa dagar har jag tänkt palla ett par av grannen, eftersom de är på jobbet, men jag har aldrig vågat....tänk om de skulle vara hemma.

 Ja, vilken härlig tid vi har nu och snart kommer nog också svampen, som vi väntat så länge på i år. Sommarens skörd blev aldrig till, det har varit alldeles för torrt, det har inte regnat alls. Men, nu har det regnat några dagar, så det har blivit lite fuktigt i skogen och jag ser när jag går mina stigar fram att svamparna är lite på gång. De har legat där och lurat och väntat på att fukten ska driva dem uppåt, uppåt. Så nu finns det hopp för höstkantarellerna och även kanske de gula har lust att poppa upp. Det ser jag fram emot.

Har du en ledig dag, ett par timmar över - gå ut i naturen....in i skogen....ta ett djupt andetag och fyll dina lungor med den välgörande luften. Känn skogens alla dofter av mossa och ljung, fyll på dina sinnen och njut!

/Lena

Bloggen har tystnat, pennan har skrivit sitt sista ord och Kristian Gidlund har fått somna in. 

Varje dag dör människor i fruktansvärda sjukdomar och varje dag dör människor vid alldeles för unga år - Kristian Gidlund hade modet och styrkan att berätta om sjukdomen i sin kropp. Många är de som har följt hans blogg, läst hans bok och hört hans gripande inslag som sommarpratare i P1. 

Igår tystnade rösten för alltid, den som har varit så viktig för många. Livet kan vara så orättvist! Att ha förmågan att låta människor komma nära, att dela med sig av sina innersta känslor och tankar och att bjuda in människor att dela en kamp - som en dag kommer att förloras.....är få förunnat att ha förmågan till. Därför är Kristian Gidlund så viktig, han har gjort något som ingen annan tidigare har gjort - han har satt orden på det helvete som varje svårt sjuk människa genomlider.

Vi som sitter vid sängen och lyssnar till de försvagade andetagen kan aldrig riktigt förstå hur det känns inuti för den som kämpar. Nu har vi fått känna.....och det är viktigt. Vi har helt villkorslöst fått dela en annan människas inre och det hjälper oss att förstå livets slutskede. Där vi alla en dag kommer att befinna oss - oavsett. 

Idag lyssnar jag på Kristian Gidlunds sommarprat i P1, som jag stängde av i somras - för att jag inte hade orken och modet till att lyssna.

Idag är en annan dag och Kristian Gidlund fattas oss. 

www.ikroppenmin.blogspot.se 

www.ungcancer.se 

www.cancerfonden.se

www.barncancerfonden.se

/Lena

Hur ska vi förhålla oss till det lilla barnet inom oss, när ska vi låta det komma fram och när ska det hållas tillbaks - ja, det är en svår balans. 

Det krävs mycket insikt för att ha koll på när vi ska låta det lilla barnet inom oss träda fram i vuxen ålder. Jag har i mitt vuxna liv haft en tendens till att bli sur när det inte riktigt går min väg. När det inte riktigt blir som jag tänkt och vill, har jag blivit tyst...länge....och jag vet att jag till och med har stampat ner ena foten för att förtydliga att "jag vill....". Det var längesen nu jag gjorde så....men jag vet att jag har gjort det. Det var något jag gjorde som barn....och jag har sett andra barn göra som jag när de vill förtydliga. Det är väl helt enkelt en naturlig grej att göra som barn....när man känner sig maktlös.

Men, som vuxen - nej - det känns inte okey! 

Vi ska beakta det lilla barnet inom oss, vi ska vårda det och ta hand om det. Min övertygelse är att vi blev till de vuxna människor som det lilla barnet tilläts vara. Och om jag idag som vuxen ska kunna växa som människa måste jag kunna möta det lilla barnet inom mig och ha förståelse för varför jag blev den jag blev. Påverkan av arv och miljö präglar oss....och på ett tidigt stadium lär vi oss att förhålla oss till det. Som barn vill vi ha kärlek och vi vill bli sedda. Och vi lär oss hur vi på bästa sätt ska få det - i konkurrens av andra. Vi finner snabbt vår plats och roll i en syskonskara ....den hjälpsamma, den omhändertagande... 

Den hjälpsamma, den omhändertagande - rollerna var mina redan som barn. Ett beteende som jag ärvde av min mamma....som tog hand om andra....men glömde bort att vårda sig själv. Ett beteende som hon ärvde av sin mamma....som också tog hand om andra, men glömde bort sig själv. Lager på lager kan skrapas av....generation efter generation...beteenden som ärvs från förälder till barn. Både min mamma och min mormor var alldeles för unga när de dog....de fick inte uppleva att bli riktigt gamla....de kanske kom till insikt som jag har gjort, att mycket hade varit på bekostnad av dem själva. Men....kanske försent. 

Att förändra ett beetende kan vara svårt....men finns insikten i hur och varför jag som barn gick in i en roll måste förutsättningarna att kunna förändras som vuxen vara goda. 

//Lena

De senaste veckorna har känts som en evig nedåtspiral. Men, nu är botten nådd så nu kan det bara bli bättre - det bestämde jag mig för idag på eftermiddagen, när jag stod framför spisen och lagade till kvällens middag. Och beslutet kunde jag ta efter att ha fått ny energi genom ett plötsligt sting av ilska. Den gamla känslan var det längesen jag kände av - välkommen tillbaks! Och den är inte bara av ondo, den rensar upp gammal slagg och spolar bort alla destruktiva känslor.....jag lät den bara hållas - men i schack, så att inget gick överstyr eller brändes vid.

Och ilskan kom till mig efter att jag pratat med en kär gammal kollega. Dessa fantastiska kloka vänner som säger så bra saker och som får en att tänka klart efter att man snurrat in sig alldeles för mycket i de egna tankegångarna där man slår på sig själv.

De finns där runtomkring mig, osynliga för ögat men ändå alltid där. Många gånger har jag förundrats över att de alltid dyker upp, hör av sig när man behöver dem som bäst. När tillvaron känns upp och ner, när livet är omkullkastat och allt är ett kaos. Då kommer vänsvärmen farandes, telefonen ringer, sms-funktionen plingar och mejlboxen fylls på. Och de undrar hur jag mår och de vill träffas över en lunch eller på annat sätt.

Gamla vänner och nya vänner, vi har valt varandra. Och vi har gått igenom så mycket gemensamt, vi har delat upplevelser - roliga och mindre roliga - och vi har skrattat och vi har gråtit. Jag vet att vissa av er läser Angelicas och min blogg och jag vill att ni ska veta att jag är glad över att få tillhöra er vänkrets.

Och till min nyfunna vän, Angelica, som idag har gjort sin första dag på utbildningen till Avspännings- och stressterapeut - vill jag bara säga "Du kommer att klara det här, det är rätt väg du är inne på...det måste bara verka inåt först".

Kram till er alla

/Lena 

I morgon börjar jag gå en ny väg. Jag ska läsa till Avspännings-och Stressterapeut i Stockholm, vet inte om jag gör det för min egen personliga utveckling eller för att faktiskt göra en karriär av det. Det finns en risk att jag är ute och cyklar på fel väg men jag hoppas att den ska visa sig vara rätt i slutändan. Förhoppnigsvis är min empatitrötthet inte kronisk utan tillfällig och förhoppningsvis hjälper studierna till att ladda mina batterier. Jag tror att min nya väg kommer att bli både intressant och rolig oavsett vart vägen leder.

Igår lämnade jag min lilla håla för att bege mig in till stan....en bilresa som endast tar en kvart, jag bor inte så långt ut på landet, bara dryga milen.

Jag hann knappt sätta mig i bilen förrän telefonen min ringde, det var en gammal kollega från min senaste arbetsplats...han hade ringt fel nummer. Han var upprörd över fortsatta uppsägningar....de tar aldrig slut. Han sa att han ringer igen, ville prata av sig. Hinner nästan ända in till stan innan han ringer igen...han berättar om läget, om det som pågår och får fortsätta pågå..... Jag förstår...jag lyssnar och säger några väl valda ord....säger att jag på ett tidigt stadium förstått hela scenariot, det jag aldrig kunde acceptera att vara delaktig i....och att verkligheten idag stämmer bra med den bild jag hade för två år sen.

Mitt ärende i stan är att besöka Arbetsförmedlingen, jag har så få dagar kvar av min a-kassa att jag går in i nästa fas....löne- och utvecklingsgarantin....som det heter. Jag ursäktar mig till min gamla kollega att jag tyvärr inte kan prata mer. Jag anmäler mig till en arbetsförmedlare och får en rosa lapp med nr 26 på...och ombeds sitta ner och invänta min tur. Efter en kort stund kommer Angelicas dotter in i lokalen, vi blir glatt förvånade över att se varandra...hon får en grön lapp med nr 57 på. Vi hinner prata en stund om hennes nya lägenhet, pojkvän och jobbplaner...innan hennes nummer ropas upp. Jag känner mig så glad för hennes skull....det är så roligt när allt faller på plats för de unga - som tillåter dem att stråla av lycka.

Jag sitter och väntar på att mitt nummer ska ropas upp....det är en avslagen plats detta....alla människor sitter i tystnad och väntar....det är fredag eftermiddag. Men, snart är det dags för fredagsmys! Rosa 26 - och jag går fram till den kvinnliga arbetsförmedlaren. Berättar mitt ärende...mindre än 20 dgr kvar av a-kassedagarna och så vill jag ska göra ett uppföljningssamtal. Min telefon ringer...har glömt stänga av ljudet....ännu en gammal kollega från Sthlm som ringer hinner jag se, innan jag trycker av ljudet. Jag får redogöra för vilka jobb jag sökt den senaste månaden och jag får information om att jag kommer att bli kallad till en information. Arbetsförmedlaren säger att hon vill ge mig några jobbförslag också, när jag ändå är där.....jag får några papper i handen och går ut ur lokalen.

Eftersom jag så sällan är inne i stan kan jag passa på att kolla runt lite...jag går in mot city och ringer samtidigt min äldsta son och frågar om han ska komma hem på middag ikväll. Det passar inte ikväll han ska se fotbollen...VM-kval Sverige-Irland. En annan kväll, bestämmer vi. Jag måste ringa upp min andra gamla kollega också....och börjar ta fram numret. Helt plötsligt står ännu en gammal kollega mitt framför mig...min kära, kära....kram, kram. Och hennes mysiga son också....på sin skate. Vi språkas vid en stund...har du hört att det fortsätter....att uppsägningarna fortsätter. Jo, jag har hört....vi konstaterar. Vi måste ses, en sushilunch nästa vecka, kanske?

Jag fortsätter gatan fram, nu ringer jag upp min kära fd kollega från Sthlm...hon berättar om sina kommande planer, hon har stämplat ett halvår nu...hon har bestämt att hoppa på detta, satsa och göra något helt nytt. Hon vill arbeta med händerna...som hon alltid gjort...hon är en fantastisk massör. Men, nu ska hon byta inriktning. Så roligt för henne....jättekul! Det kommer att gå så bra säger jag....du har stor arbetskapacitet och blir så engagerad i det du brinner för. Vi pratar en lång stund och jag irrar mest omkring i city under vårt samtal. Lycka till och hejdå....vi hörs igen!

Jag går in på Myrorna....och där står äldste sonen....Men hej, är du också här?? Ska precis gå....okey...vi går ut och ställer oss på trottoaren och pratar. Han ska handla lite mat och så till fotbollen...han bor mitt i stan. Kanske vi kan få till middagen någon dag nästa vecka...ja kanske. Han har mycket aktiviteter för sig...träna, skola, jobba och träna igen. Kanske nästa onsdag då, ja vi får se om det passar. Kram och hejdå.

Jag slinker in och köper mig en glass....går och hämtar bilen och tar mig till Coop för att handla till kvällens hemmagjorda pizza...lite mozarella, lite parmaskinka, lite oliver.

Men, hej! Oj, så länge sen....du är dig precis lik! En gammal kollega som jag jobbade med under 90-talet står framför mig....vad gör du nuförtiden? Jättelänge sen vi sågs...du måste ha gått ner i vikt?? Vi pratar en stund och frågar om våra söner. Kul, att ses....hejdå!

Jag fortsätter att plocka det som behövs till ett fredagsmys...herregud...jag höll på att glömma nötterna! Jag vänder och hämtar dem - den obligatoriska blå påsen!

Hemfärd - en kvart tar det att komma hem...plockar upp varorna och beger mig för att hämta Leo-vovven som är hos sin bästa kompis Ludde. Det har gått bra...Ludde är fortfarande hängig efter getingsticken han fick i förrgår...mer att läsa på bloggen. www.rondellhunden.bloggplatsen.se 

Jag går en runda med Leo över ängarna...han springer lyckligt....vi går hemåt....yngste sonen säger hejdå...ska åka in till stan, gå på nation och ha kul. Jag börjar göra degen till pizzan och tänker...Men, hur många människor har jag pratat med idag? Hur kan det komma sig, att under de fyra timmar jag var från min lilla håla hade så mycket social kontakt, att jag nästan känner mig alldeles mättad?

Maken kommer hem, efter en lång dag...varit i Stockholm....hur har du haft det idag? Som vanligt, eller?......Nej, inte riktigt.....

Ur ett filosofiskt perspektiv tänker jag att det handlar om energier som föder mer energier....och i praktiken handlar det nog mer om att jag lämnar min lilla tillvaro, helt enkelt och ger mig ut i en annan verklighet - Och Syns Jag Finns Jag!

/Lena

Av åtta sorters silkesgarn fanns ju i var butik,

men ingen fanns i någon bod, som var den sista lik.

Och ändå blev du inte trött att söka den nyans

av detta klara silkesrött, som ingenstädes fanns.

Du bar det provet i din hand liksom en hjärtesträng

och som ett strå i aftonsol från någon fjärran äng.

Det var som om ditt broderi förutan denna färg

ej blev en väv av poesi, blott en prosaiskt snärj. 

Av åtta sorter av amour finns sju hos varje man.

Den sista finnes i mitt bröst för dig och ingen ann.

Och du ska inte tröttas ut om du vill söka den.

Den slår ur hjärtat var minut, det ser du väl, min vän.

Så tag den till ditt broderi, den är som gåva ment.

All ungdomsskimmer finns däri, allt rusigt, allt serent.

Än har min kärlek den nyans, som är den silke lik,

som du har sökt men som ej fanns i någon garnbutik. 

Gabriel Jönsson (1892-1984) 

Det är sensommartid och tiden för att äta kräftor har infunnit sig, det har aldrig blivit någon stor tradition i mitt liv. 

Däremot går mitt liv i kräftgång, ett steg framåt, två bakåt, ett åt vänster, två åt höger.....virrigt, vimsigt och helt förvirrat! Inga smidda framtidsplaner, inga aktiviteter, tillvaron krymper.....och jag står kvar. En känsla av att jag har levt mitt liv baklänges infinner sig....när jag var ung hade jag möjligheter, jag hade trygghet, jag hade stabilitet......idag känns allt mer eller mindre omkullkastat. Huvudet känns som en tombola - det mesta snurrar runt, runt. 

Jag borde få ordning på mitt liv, jag borde hitta en sysselsättning att ägna mig åt - att jag inte kommit längre än så här på ett år - är ett misslyckande, anser jag själv. Jag har många gånger i mitt liv varit ett stöd för andra, kommit med förslag och försökt puscha i rätt riktning. Men, när det kommer till mig själv....har jag ingen aning om i vilken tråd jag ska dra i den oändliga härvan. 

I nästa vecka måste jag ta mig till Arbetsförmedlingen och meddela att jag har mindre än tjugo stämplingsdagar kvar.....dit jag inte skulle komma, hade jag lovat mig...där befinner jag mig nu. Jag kommer att hamna i nästa fas.....där jag får ett antal alternativ att välja mellan....praktik, utbildning eller starta eget. Vet inte om jag har någon lust med något av dessa alternativ.

Att mitt liv ser ut som det gör idag, var väl inte det jag direkt hade tänkt mig vid min ålder. Hade tänkt arbeta kvar på min arbetsplats till pensionen...få dra ner på tid och tempo. Jag trivdes med mitt arbete, mina kollegor och verksamheten....massagen. Jag hade inte direkt anat att det skulle bli en sån hastig omsvängning och abrupt slut. 

Vissa dagar känns det som att energin är helt slut, känns som att jag har arbetat alldeles för mycket i mitt liv.....för att orka ge mer. Starta eget....jag vet vad det innebär...jag vet hur mycket arbete som krävs, jag har sett min pappa på nära håll driva sin firma dag och natt. Och i min anställning arbetade jag som om jag ägde företaget, var alltid att lita på och fanns alltid på plats.....vilken lycka för min chef. Han behövde aldrig återkomma med sitt bud gällande delägarskapet som vi diskuterat....jag gav allt ändå. Så naivt!

Ett sting av ledsamhet, bitterhet och trötthet bär jag runt på i min ryggsäck. Att jag ännu en gång fått tagit del av det som jag alltid vetat om....att alla relationer är föränderliga. Den som står dig nära idag....kan imorgon visa sig vara en helt annan. 

Mitt liv går i kräftgång....jag måste finna trådens ände så jag kan följa den, som leder mig till rätt dörr att öppna så att jag kan kliva ut ur denna hopplösa labyrint.

/Lena