Två små barn som kisar i solen, hand i hand, oskyldigt, ovetande om det liv som ligger framför dem. Pojken sex år gammal och flickan precis fyllda två.

En varm sommardag år 1959. Barnen är blyga inför den stora händelsen att stå uppställda framför en kamera. De vuxna tycker att de är bedårande söta. Den lilla flickan har fått en ny ljusgul klänning i present som hon ska få bära dagen till ära då hennes föräldrar kommer och hämtar henne. Hennes föräldrar har haft några barnfria dagar, som hon har fått tillbringa hos mammans väninna och hennes man. De har varit på det hyrda lantstället.

Luften är varm, humlorna surrar och den lilla flickan ler som vanligt. Hon är så söt i sin nya klänning, hon finner sig i situationen, även fastän hon inte riktigt förstår var hennes föräldrar är. Saknar dem förstås. Men, hon är trygg, hon vet att de hon är tillsammans med älskar henne högt, som om hon vore deras eget barn. Och den lille pojken är också så älskad ett barn kan vara. Av sin mamma och hennes nye man. Pojkens biologiska pappa finns inte närvarande i hans liv. Ett vanligt fenomen i denna tid, ensamstående mammor som finner en ny livskamrat. Barn som får en styvfar, som älskar dem eller inte. Den lille pojken har tur, han är älskad av sin nya pappa. Och hans mamma avgudar honom, den lilla pojken med sitt gyllenfärgade änglahår.

Pojken säger att han ska gifta sig med den lilla flickan när han blir stor, han älskar henne och vill beskydda henne. Så oskyldigt ovetande om det livsöde som väntar.

Åren går, barnen växer upp, deras vägar skiljs. De träffas sporadisk på de kafferep deras mammor har. Blyga inför varandra.

Som tonåringar möts de igen, på ungdomsgården. Han är ensam, har inga kompisar. Han försöker få vara med i gänget, men han får inte tillhöra. Han stöts bort, mobbas. Han är stökig, hamnar i bråk, ofta berusad. Blir utslängd av vakterna, skriker, protesterar. Vill tillhöra. Hon ser honom och blir ledsen, tycker synd om honom.

Hon ser honom igen, många år har passerat. En tilltufsad, hemlös man som böjer sig över den lilla mörka pojken med pappmuggen i sin hand. Han försöker ta pojkens pengar. Den lilla pojken blir rädd och drar åt sig muggen. Han väser hotfullt åt honom. Trött vinglar han iväg på sin cykel, som en gammal man. De gyllenfärgade änglalockarna har förvandlats till ett grått risigt burr som inte har kammats på länge.

Hon känner igen honom. Hon vet hans namn. Andra människor vänder sig bort från honom. Hon stannar och följer honom med blicken. Hon är den enda som ser honom. Hon vet hans historia, hon vet att han var ett älskat barn. Hon vet att han var vacker. Hon vet att han kände kärlek. Han ville gifta sig med henne när han blev stor. Hon vet.

Den lilla flickan är naturligtvis jag. Livet har behandlat mig väl.....och den lilla pojken fick aldrig tillhöra. Livsöden....

/Lena