Foto; L.Melin

Den lilla pojken i den stora mannens kropp hade aldrig fått känna sig stor. Har aldrig fått byggt ett eget hem och inrett med sina egna saker. Aldrig fått bo i egen lägenhet, aldrig fått komma hem efter ett dagsverke till en tom lägenhet.

Genom åren blev längtan stor, att få bo ensam - inte vara ensam. För ensam vill väl ingen  vara, helt och hållet. Utan bara vara ensam på egna villkor, inte den totala ensamheten - för den är inte lockande. Kanske vara särbo för äktenskapet som han levde i var inte heller särskilt bra. Eller kanske vara vän med sin fru.

Att frun var oförstående till hans fråga kunde han i och för sig förstå. Ändå ställde han den. Vi kan ju vara kompisar. Frågan hängde i luften....Frun reagerade med sitt sunda förnuft, som en vuxen bör reagera. Kompisar? Varför ska vi som varit ett par i över tjugo år, gifta i femton - skilja oss för att sen bli kompisar? Den frågan kände hon igen....från ungdomsåren. Hon kände sig ledsen, besviken och kränkt. Han ville ha frihet, leva livet innan det var försent.

Den ene förstod inte den andre...hon förstod honom inte. Behovet av att leva livet på riktigt pockade på. Stressen över att det snart kunde vara över kröp under skinnet. Leva livet....vad innebar det? Hon hade ett liv, ett hem, en familj, ett arbete, bra inkomst och bra hälsa. De hade ett liv tillsammans. Ett äktenskap som behövde tas omhand, det var hon medveten om. Men, hon ville göra det, var beredd att ändra sig...bli mer närvarande.

Åren gick, hans längtan gick inte över. Hon märkte på honom att han blev mer och mer frustrerad över att livet gick honom ur händerna. Fyllde sin tid på både längden och bredden, för att slippa "bara vara"....det som hon var bäst på. Hon behövde inga schemalagda aktiviteter, hon fortsatte bara att leva sitt liv, som hon alltid gjort. Det liv som de hade levt tillsammans, då de var så avslappnade och kunde ta dagen som den kom. Kändes som längesen nu.

En dag kommer slaget, nu är det allvar, han menar det han säger. Han kommer att ge sig av, han vill inte längre. Han måste få leva sitt liv, bygga sitt eget, inreda sitt egna hem, köpa sina egna saker - det som han aldrig fått gjort, tycker han. Leva sitt liv, göra saker, se saker, fylla tiden, komma och gå utan dåligt samvete. Han reser sig och han går. Han går till en annan, den som han redan träffat. Den som vill vara hans vän.

Hon ser honom gå och hon stannar kvar, stannar kvar i sitt hem, fortsätter att leva det liv hon levt, det enda liv hon vet, det enda liv hon haft och kommer få. 

https://www.youtube.com/watch?v=JXYdHGnpMK8

/Lena