Foto; L.Melin

En känsla av overklighet, känslan av att falla är påtaglig när sanningens stund slår igenom allt som byggts upp under åren tillsammans.

I en och samma stund slås allt sönder och fördämningarna rasar samman. Kvar står jag mitt i ett kaos och försöker tänka klart, hålla samman och hålla galenskapen ifrån mig. Det susar i mitt huvud och min kropp skakar av alla känslor som strömmar igenom på en och samma gång.

Ensam står jag, samtidigt som jag försöker luta mig mot någons axel, denna någon som inte längre finns. Någon som alltid funnits där i alla de år som vi varit samman. Som jag delat mitt liv med i både glädje och sorg. Som gett mig all trygghet och styrka liksom jag också gett. Två pelare stadigt förankrade i ett tillsammans.

Ett tillsammans som i ett enda slag förblir raserat, orden som inte längre kan sägas, meningarna som inte längre har någon verkan, där ingen mottagare finns.

Här står jag kvar, där du inte längre finns och jag fortsätter. På samma väg, mot samma mål, i det liv som jag alltid levt. Ingen skillnad. Jag står kvar för de mina, jag svävar som ett fjäderlätt moln över deras huvuden. För dem i tider av glädje och sorg.

Jag lutar mig mot min egna skuldra, tar emot mig ifall jag faller och jag plåstrar om mina sår. Rispan av svek har fortfarande inte läkt, men det starka röda bleknar med tiden liksom mina andra ärr.

Och där står du och kan bara se på. 

Lena