Foto; L.Melin

Den lilla pojken i den stora mannens kropp hade aldrig fått känna sig stor. Har aldrig fått byggt ett eget hem och inrett med sina egna saker. Aldrig fått bo i egen lägenhet, aldrig fått komma hem efter ett dagsverke till en tom lägenhet.

Genom åren blev längtan stor, att få bo ensam - inte vara ensam. För ensam vill väl ingen  vara, helt och hållet. Utan bara vara ensam på egna villkor, inte den totala ensamheten - för den är inte lockande. Kanske vara särbo för äktenskapet som han levde i var inte heller särskilt bra. Eller kanske vara vän med sin fru.

Att frun var oförstående till hans fråga kunde han i och för sig förstå. Ändå ställde han den. Vi kan ju vara kompisar. Frågan hängde i luften....Frun reagerade med sitt sunda förnuft, som en vuxen bör reagera. Kompisar? Varför ska vi som varit ett par i över tjugo år, gifta i femton - skilja oss för att sen bli kompisar? Den frågan kände hon igen....från ungdomsåren. Hon kände sig ledsen, besviken och kränkt. Han ville ha frihet, leva livet innan det var försent.

Den ene förstod inte den andre...hon förstod honom inte. Behovet av att leva livet på riktigt pockade på. Stressen över att det snart kunde vara över kröp under skinnet. Leva livet....vad innebar det? Hon hade ett liv, ett hem, en familj, ett arbete, bra inkomst och bra hälsa. De hade ett liv tillsammans. Ett äktenskap som behövde tas omhand, det var hon medveten om. Men, hon ville göra det, var beredd att ändra sig...bli mer närvarande.

Åren gick, hans längtan gick inte över. Hon märkte på honom att han blev mer och mer frustrerad över att livet gick honom ur händerna. Fyllde sin tid på både längden och bredden, för att slippa "bara vara"....det som hon var bäst på. Hon behövde inga schemalagda aktiviteter, hon fortsatte bara att leva sitt liv, som hon alltid gjort. Det liv som de hade levt tillsammans, då de var så avslappnade och kunde ta dagen som den kom. Kändes som längesen nu.

En dag kommer slaget, nu är det allvar, han menar det han säger. Han kommer att ge sig av, han vill inte längre. Han måste få leva sitt liv, bygga sitt eget, inreda sitt egna hem, köpa sina egna saker - det som han aldrig fått gjort, tycker han. Leva sitt liv, göra saker, se saker, fylla tiden, komma och gå utan dåligt samvete. Han reser sig och han går. Han går till en annan, den som han redan träffat. Den som vill vara hans vän.

Hon ser honom gå och hon stannar kvar, stannar kvar i sitt hem, fortsätter att leva det liv hon levt, det enda liv hon vet, det enda liv hon haft och kommer få. 

https://www.youtube.com/watch?v=JXYdHGnpMK8

/Lena

 

annagonzo

16 april 2015 22:45

Vilken fantastisk blogg ! Vilken lycka att få läsa så välskrivet och poetiskt ! Stor igenkänningsfaktor. Jag kommer att fortsätta kika in då och då.

LeAn

17 april 2015 14:51

Tack för din fina kommentar! Den värmer. Ja, ofta är det många som känner igen sig när vi sätter ord på våra känslor. Tack/Lena

 

Anna

20 april 2015 09:09

Bygga ett eget bo, bo och leva själv. En längtan efter att få vara själv. Med - en annan?
Bortvald. Ratad. Nedknuffad från piedestalen - av någon annan.

Lena, jag saknar ord. Så grymt. Så fult. Så svekfullt. Så ansvarslöst, att svika - med en lögn. En lögn så svart, en lögn - så ful. . .

När Du står där bland dina vackra skira Vårlökar - är Du en av dom. Glöm aldrig det Lena. . . KRAM!!/Anna

http://kanintevaratyst.bloggo.nu

LeAn

9 maj 2015 23:06

Tack Anna. Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Foto; L Melin    Inte på bekostnad av mig   orden kom från min egen mun, utan att tänka hade jag formulerat denna mening och den kom direkt från mitt hjärta. Meningen hängde kvar i rummet, som en iskristall, skarp och glasklar. Tystnad...

    Skrivandets helande kraft   för många, många år sen satt jag på en stol mittemot en man. Jag hade blivit skickad till honom för att prata. Hans profession var att hålla samtal. Jag behövde få prata om det traumatiska som hänt mig. Jag va...

  foto; L.Melin   Köpa tid   känslan av att livet bara går, rullar på eller gått i stå. En känsla av att det endast består av att äta, sova jobba...äta, sova jobba. Och däremellan en trötthet och likgiltighet som förlamar och resulterar i ...

    Nu blommar blommorna dom vita blommorna Nu fryser frosten fast på fönsterrutans glas En sliten ängel går längs gatorna i januaridagen är hon tunn som gas   Hon drar sin kvast ner längs rännstenen Barnen har flyttat ut se dä...

  Foto; L. Melin   Jag räknar inte dagarna som går utan istället dagarna jag får. Jag räknar inte min ålder i år utan påbörjar varje ny dag där den förra tog till ända. Så fortsätter jag leva mitt liv, här och nu. Ett liv i all sin enkelhet. ...