Foto; L.Melin

Hoppet är det sista som överger människan, sägs det. Och det är helt fantastiskt att vi människor har den möjligheten, att vi har viljan och styrkan att kämpa vidare ända in i det sista. 

En strimla hopp, det ljusa som strilar in som en smal silkestråd mitt i det mörka. Till det lägger vi vår förhoppning om att allt kommer att bli till det bästa. Och därför fortsätter vårt liv, vårt hjärta fortsätter att slå i samma takt och klockan slår sitt slag timme efter timme.

När vi står inför livsavgörande ögonblick, när livet stannar upp och allt runtomkring krymper och faller bort. När vi måste genomleva, överleva och fortsätta - därför att det inte finns något annat val. När hjärtat fortsätter att slå i samma takt ändå - trots att. Och klockan tickar vidare som om ingenting hänt - och slår sitt slag på varje heltimme, trots allt. Då är hoppets strimla, det vi förlitar oss till, det vi klamrar oss fast vid och vägrar överge.

Finns det liv, finns det hopp - så länge ett hjärta slår. Vi människor, vi starka, vi tänjer oss liksom gummiband - och det är sällan det brister. Vi kan uthärda, vi kan finna styrka och vägar som fortsätter att bära oss framåt. Så länge det finns hopp. Och vi vänjer oss, vi finner oss och vi fortsätter.

Finns det hopp, finns det liv - så länge ett hjärta slår. Det är så det hänger ihop - hoppet är det sista som överger människan. När vi överger hoppet, då förlorar vi livsgnistan och anledningen till att fortsätta vår strävan.

Många, har säkert som jag befunnit sig i situationer när allt har stannat upp, när ens liv har förändrats i en enda mening. När den isande känslan av overklighet strömmar genom kroppen. När någon sitter framför oss och säger ord som vi inte kan ta in. Ord som studsar runt inom oss, som inte kan landa i vårt medvetande för att de gör för ont. Ett sjukdomsbesked, ett avsked eller en sanning som vi inte vill höra. När det i ögonblicket brister, när livet stannar upp och vi är säkra på att detta kommer vi inte att klara. Detta kommer vi inte att överleva.

Människan är fantastisk, för vi klarar även detta - vi tänjer oss. Vi kämpar vidare i vår strävan om att må bättre, bli bättre och få det bättre. Trots allt. Det ska mycket till innan en människa ger upp hoppet.

Jag har några i min närmaste omgivning som kämpar för livet, som tänjt sig till det yttersta, som vägrar ge upp, som kämpar varje dag, varje timme. Till dem riktar jag mina tankar när mitt känns hopplöst - det ger mig styrka att kämpa vidare och gör att jag kan se ljuset, likt den smala silkestråd det är - hoppet det sista som överger.

/Lena