Foto; L.Melin        

Att vara i nuet, det är viktigt, jag vet och vi har övat mycket på det de senaste åren. 

Just nu vill jag inte befinna mig i nuet...jag önskar att jag kunde spola fram tiden och hoppa över min nutid. Men, det går ju inte, det är jag medveten om. Och jag vet också att vara i nuet betyder att ha en medveten närvaro. För lång tid har jag känt att jag inte vill befinna mig i min nutid och känslan har blivit starkare och starkare....allt eftersom tråkiga upplevelser och situationer har ramlat över mig. Jag vet också att det är så att de inte har ramlat över mig - det vore lite för enkelt att uttrycka sig så. Jag vet att jag har en del i allt som har hänt de senaste åren. För där vi befinner oss, där vi är en del av ett sammanhang - där har vi naturligtvis också ett eget ansvar. Naturligtvis, kan jag aldrig skylla min tillvaro på någon annan människa. Jag har fullt ansvar för mitt eget liv. Så lätt det är att uttrycka sig så - och så svårt det är att leva upp till.

Dåtid, nutid och framtid - så ser våra liv ut. Min dåtid kan jag ofta tänka tillbaks till och det har jag nog gjort en del under mitt liv. Minnen....vissa behagliga och vissa mindre behagliga. Sen har jag befunnit mig väldigt mycket i nuet, nästan för mycket kanske - om man kan det - och har ofta uttryckt mig i termer som "här och nu".....och åt min framtid har jag ägnat väldigt lite tid. Min framtid har mer blivit en konsekvens av mitt nu. Framtid har för mig varit något abstrakt... något som jag inte kunnat ta och känna på. Vet inte om detta är sunt eller osunt. Vet inte heller om det är vanligt eller ovanligt att fungera så. Och vet inte heller om det är bra eller dåligt.

Tanken som slår mig är att om jag hade varit annorlunda som person, hade mitt liv sett annorlunda ut idag då - i min nutid? Hade jag då kunnat styra min framtid mot en annan nutid? Och är det sunda tankar att tänka så......för det måste innebära att jag befinner mig i en dåtid när jag tänker dessa. Jag måste vara i nuet....och det är ju här jag inte vill vara.

Ja, tiden är svår att förhålla sig till.....det enda jag kan göra är att acceptera min nutid....som är en konsekvens av min dåtid. Som jag idag kan sörja att jag kanske inte riktigt tog omhand. Och allra helst skulle jag vilja spola fram tiden och vara i min framtid.....den abstrakta...den som jag aldrig riktigt brytt mig om, jag kanske måste börja ägna den en tanke nu. Och släppa taget om min dåtid. 

/Lena