Idag har jag tillbringat eftermiddagen med mina två söner, över en kopp kaffe och varsin bit smörgåstårta. Hemma hos min äldste son för att inviga stolarna som han och jag köpte på Röda Korsets Kupan i förra veckan. Vi satt riktigt bra i dem, trots att de var begagnade och billiga. De blev riktigt fina i hans lilla lägenhet, passade precis till det gamla linneskåpet som han fått av sin farmor och de två tavelramar som han köpte på Myrorna förra hösten.

Vi hade en riktigt mysig eftermiddag, det känns lyxigt att kunna sitta mitt på dagen och koppla av med givande samtal och en fika. Och jag tänkte att här sitter jag tillsammans med två vuxna män, 25 och 23 år och de är mina söner. Vilken stolthet jag känner för dem, man svämmar nästan över av känslor. Så intelligenta, ödmjuka, respektfulla och fina människor de är. Och det är alltid lika roligt att prata med dem - jag lär mig alltid något nytt. Ibland kan vi ha riktigt djupa samtal och ibland livliga diskussioner. I de stora frågorna är vi oftast eniga.

Det slår mig också, hur fort ett liv rinner på.....herregud, de är ju som sagt två vuxna män nu. Och jag tycker inte att det är så länge sen de var i tonåren....det är ju endast tio år sen. Och tio år rusar iväg ganska snabbt nuförtiden, i min ålder. Inte som när jag var ung....eller barn....då var det en evighet.

Jag söker efter mig själv i dem....vad har de ärvt från mig....vilka karaktärsdrag är mina...vilka gener....vad i utseendet påminner om mig....ja, jag kan sitta och undra över mycket. På djupet är det svårt att ta in....att dessa två män härstammar från mig. Två helt egna individer....det var lättare att förstå när de var små, små. Jag är en stolt mor.

Jag vet att de kämpar, var och en på sitt vis....med sin framtid, att allt ska falla på plats. Ovissheten av var de till slut ska hamna i livet. Med utbildning, med arbete, med bostad, med partner. Jag avundas inte de ungas situation idag....själv blev jag "vuxen" under sjuttiotalet...allt föll på plats ganska snabbt...gick av sig självt. Arbete, bostad, partner. Idag får dem unga kämpa på ett helt annat sätt. Både på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden. Det handlar om ofantliga summor....antal som konkurrerar om jobben, antal som konkurrerar om hyresbostäder, antal pengar för att kunna köpa en lägenhet. Allt kostar på. Jag förstår inte hur alla unga vuxnas situation ska ordna sig. Eftersom allt blir bara mer, större och dyrare.

Jag kan bara som alla andra föräldrar till unga vuxna - hoppas -, att våra barns situation ska ordna sig till det bästa....och under tiden fortsätter jag att vara en stolt mor....till mina två underbara söner....två helt egna individer fast från samma ursprung.   

/Lena

 

Vilja

23 juli 2014 16:51

Vilket vackert inlägg! Jag önskar att jag någon gång kunnat se såna ord från mina föräldrar. Hoppas dina söner vet om hur du känner! Tror det skulle betyda så mycket!

http://viljablibra.bloggplatsen.se

LeAn

24 juli 2014 19:14

Tack....jo, jag är säker på att de vet hur jag känner.....och att respekten och kärleken till varandra är ömsesidig. Sånt känns.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Foto; L Melin    Inte på bekostnad av mig   orden kom från min egen mun, utan att tänka hade jag formulerat denna mening och den kom direkt från mitt hjärta. Meningen hängde kvar i rummet, som en iskristall, skarp och glasklar. Tystnad...

    Skrivandets helande kraft   för många, många år sen satt jag på en stol mittemot en man. Jag hade blivit skickad till honom för att prata. Hans profession var att hålla samtal. Jag behövde få prata om det traumatiska som hänt mig. Jag va...

  foto; L.Melin   Köpa tid   känslan av att livet bara går, rullar på eller gått i stå. En känsla av att det endast består av att äta, sova jobba...äta, sova jobba. Och däremellan en trötthet och likgiltighet som förlamar och resulterar i ...

    Nu blommar blommorna dom vita blommorna Nu fryser frosten fast på fönsterrutans glas En sliten ängel går längs gatorna i januaridagen är hon tunn som gas   Hon drar sin kvast ner längs rännstenen Barnen har flyttat ut se dä...

  Foto; L. Melin   Jag räknar inte dagarna som går utan istället dagarna jag får. Jag räknar inte min ålder i år utan påbörjar varje ny dag där den förra tog till ända. Så fortsätter jag leva mitt liv, här och nu. Ett liv i all sin enkelhet. ...